Träningsvärken är inte av denna världen. Jag åker gärna hiss. Vaderna är minst fem cm för korta. Men ack vad nöjd jag känner mig. Det är nästan som att jag nått målet maran under fyra timmar. OK, jag vet mycket väl att det är en bit kvar, men det börjar kännas nåbart, det är ingen omöjlighet längre. Under 4:20 betydde mycket för psyket.
Strax innan startskottet gick blev jag intervjuad av Ålands radio och fick svara på frågan "Varför springer man marathon?". - "För att det är kul", svarade jag, medan jag tänkte att det kommer ingen av lyssnarna att tro på. Sen frågade reportern vilken tid jag satsade på och om det var viktigt med att ha en måltid att springa mot. - "Jag satsar på 4:20", och sen svamlade jag nåt om att säkert alla i startfältet hade en tid de siktade på.
I efterhand kom orden för mig och jag hade velat säga att jag ser loppet som en belöning till mig själv för all träning jag lagt ner och att sluttiden är en otroligt stark trigger för att jag över huvud taget ska ta mig i mål. Men det är läskigt att uttala tiden för sig själv och för andra. Så fort man fått den över sina läppar skruvas förväntningarna upp och risk för ett rejält magplask uppstår. Det kan bli väldigt jobbigt att behöva leva upp till den.
Men med hejjaklacken jag hade med mig i söndags kunde inget gå fel. De skötte sig exemplariskt. De fick lite sovmorgon och mötte upp från 24 km. Sen hade de ett styvt jobb att växelvis köra bilen någon km, kliva ur och hejja och göra vågen, hoppa in i bilen och köra ytterligare en bit framåt för att återigen kliva ur och dra en hejja-ramsa. De servade mig också med mina nya kompisar Citrongel och Apelsingel. Och de hejjade såklart inte bara på mig utan på alla andra som låg inom några minuters avstånd före/efter mig. Liksom förra året kom flera löpare fram till dem efteråt och tackade så mycket för peppet. En sa till och med att han inte skulle ha kommit i mål om det inte vore för min hejjaklack. Man blir ju rörd i hjärtat.
Nästa år pratas det om att de ska ragga ihop en hel buss med minst 60 man/kvinns som kommer hejja på mig. Det lär bli ett väldigt spring in och ut ur den där bussen. Tydligen ska det vara en sambaorkester på taket också. Finge jag önska så skulle jag då vilja bli serverad en specialgel med pinacolada-smak.
Kan inte låta bli att ladda upp den rafflande uppföljaren till förra årets kanonfilm Förnekelsen. Varsågoda - luta er tillbaka i sofforna - här kommer En försmak av Sub 4h (Varning för synrubbning. Det är mycket dogma över filmningen, särskilt i slutet.)
En försmak av Sub 4h
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar