söndag 3 juni 2012

Trevlig blåsdag

Did Not Finish. Vilka trista ord. Men det var så det blev igår. Jag kom inte i mål utan gav upp vid Djurgårdsbron på andra varvet. 28 km, sen pallade jag inte mer. Men låt oss ta det från början.

Jag kände mig i riktigt bra form när jag drog upp rullgardinen på morgonen. Drog snabbt ner den igen och ignorerade helt att det ösregnade och stormade ute. Förberedde mig väl, smörjde in kroppen med Ormsalva i förebyggande syfte, fick på mig flera lager kläder, gjorde iordning räkmackorna och fick med en termos thé att ha att dricka efter målgång. Fick exklusiv lift med brorsan som körde mig till Stadion. Allt kändes väldigt, väldigt bra.

Vi körde genom stan och ur varje vrå kröp det marathonlöpare på väg mot Stadion. Alla med stora plastpåsar över kroppen för att hålla undan vätan. I sedvanlig ordning tog vi några kort inne på Stadion och kände vinden blåsa småspik där på läktaren. Tog sen en kopp thé inne på fiket på Östemalms IP vilket var det överlägset bästa stället att fördriva tiden på inför start denna dag, varmt och torrt.

När första starten gick 10 minuter före min grupp stod jag inte i min fålla. Jag gjorde mig ingen brådska, ville inte bli kall och blöt utan slank in i min fålla en sådär 5 minuter före start. Skickade ett meddelande till vännerna på Facebook att jag log. Vilket jag faktiskt gjorde. Jag var förväntansfull och kände mig stark och hoppades på att göra en bra tid, vädret till trots.

Den som inte tränar löpning året runt kan inte förstå hur man ens kan komma på tanken att komma till start en dag som igår. Det var verkligen ett hiskeligt väder. 5 grader, regn och bitvis kraftig vind. Tittar man på inslaget från TV4 här så undrar till och med jag själv lite hur man är funtad.

Men löparsläktet är ett tåligt släkte och man är liksom van vid att ge sig ut oavsett väder. Det gäller bara att klä sig rätt. Det var rätt ok att springa i det där vädret ändå, även om det blåste hur mycket som helst på Västerbron. Första varvet gick bra. Ville försöka hålla mig på 56 min/mil hela loppet igenom. Det var min plan.

Rullade på där och blev blötare och blötare. Jag frös aldrig eftersom jag hade byltat på mig ordentligt. På benen hade jag korta tights, långkalsonger och långa vintertights. På överkroppen linne, kortärmad tröja, långärmat underställ och så en vindtät jacka. På huvudet mössa och på händerna vantar. Inte en chans att jag skulle frysa.

Kroppen höll riktigt bra, det var inga problem, men psyket - det höll inte alls. Redan vid 14 km började jag formulera tanken: Ge upp. Kliv av vid Stadion (man passerar ju den innan man ska ut på andra varvet). Men jag manade på mig och tänkte att jag i alla fall skulle klämma halvmaradistansen. Där skulle brorsan stå och det vore smidigt att kliva in i hans bil där. Men när jag väl kom dit stod han inte där....

Ringde honom och vi bestämde att han skulle stå vid Djurgårdsbron istället. Jag tyckte att det bara gick långsammare och långsammare. Stegen blev kortare och jag räknade på den troliga sluttiden samtidigt som farthållaren i 4:15-gruppen sprang förbi. Jag mäktade inte med att hålla jämnt tempo med honom och kände chansen på en bra tid segla iväg. Där bestämde jag mig för att ge upp. Jag orkade inte fajtas med distansen.

Vid Djurgårdsbron hade jag varit ute i 2:47 och kommit 28 km. Där stod både mamma och brorsan och när jag meddelade dem det som jag tyckte var det sämsta beslutet "Jag kliver av" så sa båda i kör samtidigt "Gör det!!". Alltså, det kändes så skönt. Hade de sagt, "Å nej, försök lite till, kom igen", så hade jag nog fortsatt, men den känslan att få gå och sätta sig i den varma bilen och bli körd till Östermalms IP, det var ta mig tusan oslagbart.

På IP hämtade jag min påse, lämnade tillbaka mitt chip och lurade till mig en Finisher-tröja (tyckte jag var förtjänt av den även om det bara är de som sprungit hela vägen som ska få en) och lyckades till och med få lite massage innan jag återigen klev in i bilen och blev kungligt eskorterad hem.

Där kröp jag snabbt som attan ner i badkaret. Fortfarande i chock över att ha brutit.

Klart det känns tomt och det svider i sinnet, men faktiskt, jag gjorde så gott jag kunde igår. Jag får slicka mina sår och komma igen en annan dag. Helst inte en trevlig blåsdag (som Nalle Puh säger).

Inga kommentarer: