Spänna en båge

På min väg till jobbet lyssnar jag ibland på en pod som Olof Röhlander och Rickard Olsson har. Ibland får de till det riktigt bra med halvdjupa tankar och insikter om sina egna och andras beteenden. Det är mycket humor och en hel del flams vilket passar mig. 

Det lilla jag vet om Olof är att han inspirationstalar på seminarier ungefär 200 gånger per år. Han har specialiserat sig inom facket mental träning och för sitt liv har han ställt upp mål i tidningsrubriksformat som han genom idogt arbete lyckats uppnå. Målen har varit av arten Årets bästa talare osv. Tuffa mål får man väl lov att säga. Årets mål handlar om att bli sveriges största manliga blogg. Han får lite hjälp på traven här hehe, bloggen hittar du här: http://www.upphopp.se

Poden hittar du här:http://www.buzzsprout.com/6358/141953-avsnitt-39-dalig-engelska

Förra programmet handlade om att göra obekväma saker och att göra bort sig men samtidigt om tillfredsställelsen av att klara av och genomföra svåra saker trots det inre starka motståndet.

Koncesus var "Hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge." 

Ett fint gammalt ordstäv som jag gillar skarpt och som en tanke ska jag idag spänna bågen rejält och jädrar anåda vad jag ska lyssna. 

Måtte strängen hålla...

Logistik det är

Det här med att pendelcykla alternativt pendelspringa till/från jobbet kräver sin logistik. En del springer med ryggsäck men jag gillar att springa så lös och ledig som möjligt, sä jag brukar planera för veckans ombyten och ha dem med till jobbet på cykeln redan på måndag morgon. 

Förutom kläder ska ett par dagars matlådor med liksom småsaker som t ex spännande artiklar jag läst och vill dela med mig av till kollegorna eller nån bok eller annat som ska lånas ut. 

Jacka och skor har jag på jobbet och för det mesta lyckas jag få med allt som behövs. Bara nån enstaka gång har jag behövt gå i underkjol under dagen då jag glömt överkjolen hemma (funkade faktiskt lika bra, till och med nästan snyggare) och en enda gång har jag hasat runt på kontoret i träningsbyxor. På jag vet inte hur många år, sex-sju? 

Lyckligt lottad som jag är har vi världens finaste omklädningsrum på jobbet, som vi delar med alla kontor i huset. Nu på vintern är det i princip bara jag som nyttjar det och det är lätt att förvillas att tro att omklädningsrummet bara är till för mig. Men icke - kollegan muttrade något häromdagen om att jag hade brett ut mig lite väl mycket. "Fem mössor-behöver du verkligen ha det?" frågade hon syrligt. Ooops, jag fattar piken, men det var faktiskt inte fem mössor, det var bara två stycken och så tre buffar som jag har som halsduk. Och en av mössorna var så tunn och glest stickad att jag hade en buff under den som vindskydd. Har jag sagt att jag hatar att frysa?

Men visst, just den dagen tyckte även jag att det blev lite väl mycket torkkläder på krokarna. Det orsakades av ett stopp i logistiken eftersom jag inte hade cyklat hem i cykelkläderna innan jag kom tillbaka i löparkläder. Dessutom i full vintermundering som kräver sina lager. 

Nåväl. Det här med logistiken går numera på rutin och det gör att jag varje vecka vinner ungefär två timmar jämfört med om jag hade åkt kommunalt. På köpet håller jag kroppen i trim, får egentid och en massa frisk luft. Jag får följa årstidsväxlingarna och se solens upp-och nergångar och då och då kommer nåt udda eller komiskt i min väg som förgyller min dag. 

Man bockar och tackar.

Mycket kläder är det

Kvalitetspass

Söndagen bjöd på 14 km löpning. 

På ledigheten i julas resettade jag mig helt för att komma till rätta med mina skavanker och sprang till en början kortare sträckor varannan dag. Började på fem km, därefter sex och så blev det sju km och därefter åtta. Sen drämde jag till med tio km och sista passet innan det var dags att börja jobba igen blev på 12 km. 

Både före och efter passen var jag noga med uppvärmning respektive lång stretch i ytterlägen. För att gosa extra med vaden stoppade jag ner benet i en hink med nästan skållhett vatten innan jag gav mig ut. Jag tror på att behandla långvariga skador med värme. 

I alla fall funkade hela upplägget med varannandagslöpning med successiv ökning av distans kombinerat med gulligull av kropp så nu är jag hel igen och de 14 kilometrarna i söndags var ren njutning. 

Det blev en favoritrunda runt flygplatsen, Minneberg, Tranebergsbron, Pampas och FyraH-gården, backarna i Huvudsta och så Bällsta bro och Bällstavägen på slutet.

Innan jag stack iväg hade jag satt timern på bastun så den stod och väntade på mig, lagom varm när jag kom hem. Det kan nästan inte bli bättre än så. Rena söndagslyxen om du frågar mig.

Och ännu bättre blev det då det hela toppades med årets första semla till eftermiddagsfikat. 

Tranebergsbron och får på vinterbete.

Nyårslöfte 2014

Bra att 2013 är över. Det blev ett riktigt skräpår ur träningssynpunkt. Sjukdomar och stela muskler har avlöst varandra i en strid ström. Gick ut starkt redan i januari då jag åkte på världens matförgiftning, (och inte bara jag, vi var 14 pers på jobbet som låg däckade i några dagar), i februari var det så dags för en redig förkylning. I mars och april var det lugnt och jag kunde träna upp mig men i maj drog vaden i hop sig och det blev brått att få ordning på den till marastarten. Hanns inte riktigt med så jag sprang loppet något justerad.

Senare i juni blev jag förkyld igen och lagom till semestern åkte jag på en sträckning i höger baklår så det stod härliga till. I augusti passade visdomständerna på att växa och jag hade en utomordentlig tandvärk i knappt två veckor. September förlöpte med bibehållen sträckning i baklåret och i oktober drog vaden ihop sig på nytt. Efter att vi ställt om klockorna till vintertid igen krackelerade sömnen totalt och jag satte nytt rekord i antal vaknätter, tror det blev fem veckor på raken som jag inte sov en enda hel natt. I november blev jag dessutom återigen förkyld.

Men så kom december och med den två veckors ledigt över jul och nyår och jag kunde vila och läka ihop igen. Så bra.

2014 blir året när det händer. I sommar t ex så fyller jag 50. En milstolpe bara det. 50-årskris eller inte men i år tänkte jag se till att klara maran under fyra timmar. Jag ska hålla ihop kroppen och träna smart för att vara i mitt livs toppform den 31 maj då jag springer Stockholm marathon.

Och sen så var det ju det där skidloppet, Årefjällsloppet 75, km den 28 mars. Det blir kul. Särskilt det att få göra det ihop med min kusin, även om vi nu inte kommer åka bredvid varandra eftersom hon är så mycket snabbare än mig. Men i alla fall, vi hänger med varandra dan innan och kommer till start samtidigt och så träffs vi på after-ski på kvällen efter loppet.

Sen så småpratas det om Vikingarännet. Men det är fortfarande mer på låtsas än på sant. Min kollega Cissi vill åka och har ingen att åka med, så jag tänkte att jag skulle testa. Har aldrig åkt långfärdsskridskor förut men tänker liksom, hur svårt kan det vara? (Har jag tur hinner inte isarna frysa och loppet ställs in.)

Och kanske, kanske att jag vill göra hela klassikern, bara för att fira att jag fyller 50. Jag har ju cyklat, sprungit och skidat tre av de fyra tävlingarna och har simningen kvar för att ha gjort hela klassikern, men för att göra klassikern "på riktigt" så ska den ju göras inom ett år. Den tanken får ligga och puttra så länge. Kanske nöjer jag mig ändå med att göra simningen.

Årets första löpartävling, Två sjöar runt är en tradition för bra för att bryta och sen så springer jag också säkert någon av deltävlingarna i Ursvik Xtreme under våren. Man håller sig sysselsatt så att säga, hehe.

Om bara kroppen håller.... 2014 får inte bli det nya 2013 så mitt nyårslöfte till mig själv blir att ta hand om mig och min kropp, träna i lagom mängd och ha roligt på vägen. Bye, bye 2013.
Hello 2014!