The end

Alla sagor har ett slut, så även denna blogg. Den har varit fantastiskt rolig att skriva men nu är det är dags för sista inlägget.

Tänk vad det blev av allt, det är ju smått galet. Bloggen och bloggvärlden har definitivt fått mig att tänja på gränserna och göra saker jag aldrig trodde skulle hända mig. När jag skrev första inlägget såg jag max ett marathonlopp framför mig, men istället blev det sex genomförda maror. Och ett Vasalopp. Och inte heller hade jag trott när jag började skriva att jag skulle cykla Vätternrundan, vilket  nog var det galnaste (men kanske underbaraste) loppet av dem alla.

Inte heller visste jag då att jag skulle börja tycka om att springa på morgonen, eller i minusgrader. Eller springa två pass om dagen. Eller för den delen att tycka att femton kilometer är en baggis. När jag började tyckte jag fortfarande att milen räckte fin-fint.

Allt har inte varit en dans på rosor för jag har fått lära mig mycket om hälseneinflammationer, korta hamstrings och knutor i vader. För att inte tala om oron jag kände över det där trycket över bröstet som kom under den kalla, blöta Stockholmsmaran 2012.

Tack vare bloggen finns nu många fina minnen från drygt fyra års träning och några magiska tävlingsögonblick bevarade och tillgängliga för alla som vill läsa. Jag hoppas de har inspirerat och fortsätter inspirera er läsare till er egen träning och era egna mål.

Min dröm om maran under fyra timmar lever absolut vidare och skulle det nu vara så att jag grejjar det någon gång i framtiden så kommer ett inlägg till. Lovar det.

Tack alla läsare för de här åren, utan er hade det inte varit lika roligt. Må nu så gott ni bara kan. Och glöm inte - kan jag - kan ni!

Glad midsommar! (eller god jul/glad påsk om ni läser det här inlägget nån gång i framtiden)
Lotta



Cirkeln är sluten

Analys Stockholm marathon 2014

I veckan har jag befunnit mig i värsta super-woman-moodet. Ingenting kan stoppa mig nu och tänk om jag skulle ta och skaffa mig en plats till Vätternrundan?! 30 mils cykling är precis vad jag skulle vilja ge mig i kast med.

Vis av erfarenheten fattar jag dock inga stora beslut veckan efter en mara eftersom jag är helt oberäknelig, fullpumpad på adrenalin och endorfiner som man är. Det är ingen hejd på vad jag kan tycka mig vara kapabel till fram till den där "ner som en pannkaka"-dagen som kommer likt ett brev på posten den dag jag börjar funka normalt igen. Nej, det gäller verkligen att sitta på händerna så de inte klickar i nån ruta här eller där eller slår nåt nummer man inte alls tänkt ringa. Det blir alltså ingen Vättern (även om jag fortfarande tycker det hade varit väldigt roligt). 

Istället är det dags att summera Sthlm marathon 2014 och försöka sig på en analys som stöd för kommande träning och lopp.

När jag ställde mig på startlinjen förra lördagen var jag rätt övertygad om det var för sista gången. Det har varit ett segt träningsår och svårsprunget så in i bomben. Jag har saknat motivation och har dealat mig ur många träningspass som hade behövts för att göra ett riktigt bra lopp.

Det är alltså lärdom nummer ett. Var motiverad. Det är kanske till och med så att jag skulle ha ställt in i år för att ha gett motivationen en chans att komma åter.

Jag har samtidigt gått med en undran om just hur mycket träning som behövs för att klara en mara. Vore det möjligt att klara en mara vilken dag på året som helst, förutsatt att jag är grundtränad och inte skadad eller sjuk? Och jo faktiskt, jag fick det bevisat för mig i år att det verkligen är möjligt. Vad nu det är värt. För omgivningen såklart inte så mycket, men för mig, inombords, gör det ändå skillnad. Det känns gött att veta att jag har den styrkan.

Lärdom nummer två: Jag klarar att springa ett marathon vilken dag på året som helst, förutsatt att jag är grundtränad och inte sjuk eller skadad.

OK, att klara maran är en sak, att genomföra den under fyra timmar något helt annat. Då behövs det springas många mil generellt, särskilt många långpass och så måste genomsnittsfarten ökas. Det är ingen rocket science men svårt att få till, särskilt under de kalla vinter/vårmånaderna. Kanske är det så att marathonlopp som ligger på hösten passar mig bättre än Stockholm marathon. Då har jag hela den varma delen av våren, sommaren och nån månad av hösten på mig att förbereda mig.

Lärdom tre: Sluta hoppa över långpassen och leta upp ett passande lopp som går på hösten.

Jamen, då säger vi så. Dags att vända blad och gå vidare.

Det var en gång... ett marathon

5:10:36 blev tiden i lördags. Jämfört med förra året då jag småputtrade runt på 4:42:25 och nästan hade det mysigt så var årets lopp en seg kamp.

I alla fall - jag är supernöjd och jätteglad över att ha plockat hem ännu en medalj och finishertröja till samlingen. Och försköningen av loppet har redan börjat, så innan den kommit för långt, låt oss en gång för alla slå fast att det är dåligt att komma till start med för få mil i benen - det gör bara onödigt ont. 

Stockholm bjöd på bästa löparvädret så  jag lät rullgardinen stanna uppe efter att jag hade dragit upp den på morgonen. Fixade med de sista bestyren och fick sedan lyxig skjuts ända fram till Stadion. Där satte jag mig på läktaren ett tag och tog in vad som var på gång att hända. 42 km lubbning; gulp, eller oj eller wow. Satan på gatan, nu är vi äntligen här! Dags för belöning.

Så gick startskottet, massan sattes i rörelse. Jag kunde det här, visste precis vad som väntade. Hade koll på varenda meter av sträckan. Var stark i psyket. 

Gick ut lugnt, satte igång musiken och lät mig följas med av strömmen. Hejjades på av publiken och med jämna mellanrum dök mamma, brorsan, exkollegor och kompisar upp utmed banan och gav mig den där extra energin som är så ovärderlig. Maken anslöt under de sista kilometrarna och knuffade mig rent mentalt framåt. 

Som sagt jag hade det hela klart för mig och de stumma benen kom inte som någon överraskning. Däremot kom de alldeles för tidigt, redan på Odengatan på första varvet. Därifrån gick det bara långsammare och långsammare. Jag fick hela tiden fånga in tanken som så gärna ville vara långt där framme vid målsnöret nånstans. "Här och nu" blev mitt mantra och för varje gång jag sa det till mig själv kunde jag konstatera att jag tagit mig några kilometer sedan förra gången. Såna där små saker är något att glädjas åt och inombords jublade jag.

Vid halvmaran gick det som trögast men saltgurkan som serverades gjorde nåt med kroppen och rätt vad det var passerade jag 25 km. "Här och nu", kylbalsam på låren, energidryck och energigels fick mig framåt. Ju längre in i loppet jag kom desto kortare blev löpsteget. 

Men - jag hade aldrig en tanke på att bryta utan det var bara att streta på, ett steg i taget.

På slutet mattades publikstödet av och jag förstår dem fullt och helt. Fyra timmar räcker gott och väl för vilken entusiast som helst, men på Västerbron satt två tjejer på mitträcket och hejjade. De sa "ni kommer vara så stolta över er när ni kommit i mål, kämpa på". Just det där fastnade och gav energi. Inte en chans att jag skulle kliva av nu.

Från Västerbron och framåt de sista kilometrarna följdes jag åt med en man i skägg. Första gången vi råkade på varandra gick han uppför bron medan jag sprang jämsides i precis samma fart. Jag kunde inte ta mig förbi honom. Det gick bara inte hur mycket jag än försökte. Det kändes pinsamt, men på utförslöpan fick jag ett försprång. Som han tog igen nånstans på Norrmälarstrand och så höll vi på. Sista gången jag sprang om honom var vid 40 km och då var jag tvungen att snacka lite med honom. Han pratade engelska och det visade sig att han gjorde sin tjugonde mara men att det var första gången här i Stockholm. Vi pratade inte om tiden, båda kände nog att den inte var nåt att skryta med. Efter målgång sågs vi igen och vi kramade om varandra i någon sorts lyckorus och gratulerade oss till ett väl genomfört lopp.

Härliga tider. Att springa i mål i ett marathon är alldeles, alldeles underbart. Tårarna och endorfinerna sprutar och allt det jobbiga är som bortblåst. 

Jag tog tacksamt emot medaljen och haltade bort mot Östermalms IP där jag fick finishertröjan. Det var ett skjå att böja sig för att få av chipet från skon men till slut gick det. Maken mötte upp vid påsinlämningen och han levererade säkert hem mig på moppen. 

Om målgången är skön så är det nästan ännu skönare att få duscha, äta en bit och sedan sjunka ner i soffan och bara njuta av bedriften. Den feelingen alltså, den är fett värd hela resan.

Så gick solen ner och sedan levde hon lycklig i alla sina dagar.

Tills nästa gång...

Kanske gladast av dem alla..

FAQ Stockholm marathon 2014

Hur känns det?

- Pirrigt, roligt, spännande

Du var ju krasslig tidigare i veckan, är du frisk nu?

- Ja, förkylningen har gett med sig och jag tog en lugn provrunda igår för att stämma av formen. Det kändes väldigt bra så jag har beslutat mig för att starta. 

Hur ser förberedelserna ut?

- Jag har lagt fram mina kläder och annat som ska med till Östermalms IP. I eftermiddag åker jag och hämtar nummerlappen. Jag dricker vatten, resorb och C-vitamin så det står härliga till. Kissar i ett. Igår åt jag laxpasta, ikväll blir det grillad kyckling och potatisgratäng. Låtlistan är utvald och så har jag stämt av med mamma var hon kommer stå under loppet, så jag kan hålla koll på henne, hehe. Har fortfarande dålig koll på brorsan dock, men den avstämningen hinns också med innan det är dags.

Laddar du mentalt?

- Javisst. Loppet har funnits med mig sedan i december när jag anmälde mig och mentalt har jag gått igenom banan hur många gånger som helst. Särskilt på natten de gånger jag haft svårt att sova. Då har jag i mina tankar sakta, sakta sprungit Valhallavägen fram, svängt ner på Oxenstiernsgatan, Strandvägen. Ofta har jag faktiskt somnat där nånstans, men några gånger har jag ändå lyckats visualisera hela sträckan. 

Måste också berätta: I tisdags var jag ute och övningskörde med sonen och på något konstigt vis så hamnade vi ute på Djurgården och körde den del av loppet som jag tycker är jobbigast. Jag tyckte att vi bara fördrev tiden i väntan på att plocka upp maken som befann sig vid Stadion medan sonen helt klart tyckte att vi höll på med nåt psyko kring loppet. Hehe, det var roligt att få det rakt upp i fejset. Snacka om att befinna sig i en bubbla.

Och vädret?

- Det verkar bli perfekta förhållanden i morgon. Åtminstone för mig. Jag behöver lite värme och det ska ju bli 14-16 grader, inget regn, molnigt till en början. Det blir särskilt bra för Sveriges bästa publik som jag passar på att tacka redan nu. De som står och hejjar utmed banan är grymma! Bäst helt enkelt!

Femte starten på raken, dina tankar kring det?

- Första gången jag kom i mål i Stockholm marathon är fortfarande det största ögonblicket i mitt löparliv. Den där känslan av att ha klarat ett riktigt tufft mål, som jag tidigare inte trodde var möjligt, den är något alldeles särskild att få uppleva. Numera har jag fått någon sorts rutin på loppet, men det är fortfarande galet stort att kunna genomföra en mara och jag är oerhört glad för att jag kommer till start i morgon.

Och tiden?

- Tiden ja, kul att du skulle nämna den... Under fyra timmar är ju drömmen... Verkligheten säger nog nåt annat, typ 4.30. Kanske mer? Slår jag mitt eget rekord på Stockholmsmaran 4.26 vore jag super-superglad. Slår jag mitt eget mararekord på 4.19 vore jag precis hur glad som helst. Fast jag är också glad om jag kommer i mål på 6 timmar. 

Man måste vara glad - det är ju för sjutton Stockholm marathon!!

Lycka till!!

- Tack!

Glad, gladare, gladast = vinnare

Under en korkek

Första feberfria dagen idag men snuvan sitter fortfarande i. Även om jag kan verka tålmodig, så känner jag mig som matadoren i tjuren Ferdinand. Jag vill stampa med foten och slänga mig på golvet och grina, slita mitt hår och riva sönder mina kläder. Ghaaa!!

Men likt Ferdinand tar jag det hela med ro och förbereder mig så gott det går. Jag planerar att komma till start och kan i värsta fall ställa in ända fram till kl 12 på lördag. "Idiotiskt att starta" säger säkert en del, "Det kommer aldrig att gå" säger kanske andra. Själv är jag lite nyfiken på hur jag kan prestera under de här förhållandena. Lite för lite träning och förkylning strax inpå. Hur mycket påverkar det resultatet?

Vad är vad i ett marathonupplägg? Träningsbakgrund och marathonrutin/intervaller och långpass/vila och mental förberedelse. Vad händer om en del saknas? Vilket mål ska man sätta upp?

För en gångs skull ställer jag faktiskt upp med en hel kropp och vad innebär det jämfört med några tidigare maror då jag haft problem med vaden? Såna frågor är jag nyfiken att få svar på.

I forumet på jogg.se behandlas dagsformen inför maran och där finns en hel del löpare som befinner sig i samma situation som jag och som också söker svar på sina frågor. Vad svarar då de som har erfarenhet, som har gjort det förr? Jo, de säger allt från att: - det gick hur bra som helst till det gick hur dåligt som helst. Inte blir man klokare av det inte.

Först tidigast på onsdag kommer jag testa formen och till dess får jag förbereda såna saker som inte har med träning att göra. Som att klippa tånaglarna till exempel. Och kolla in väderleksrapporten. Det verkar blir regn minsann.

I övrigt så sitter jag här, under min korkek och luktar på blommorna.

Tålamodets prövningar

Bara några dagar kvar nu. På min väg in till stan möter jag massvis av löpare, det är en sån skillnad jämfört hur det såg ut för ett par månader sedan. Några springer ensamma, andra i organiserade grupper, rätt många ser fokuserade ut. Jag blir så nyfiken - varför springer de och vad har de för mål i kikaren? Kommer de också ska springa maran nästa lördag?

Min egen träning har däremot gått lite i stå de senaste veckorna. Tyckte jag hade rejält flyt där ett tag och var på väg att öka mängden ytterligare ett snäpp men så hjälpte jag mamma att flytta på första maj. Slet som en liten igelkott och packade och bar, hyrde släpkärra och åkte till tippen med en massa sopor. Vi höll på hela dagen, hann knappt med att äta och frampå kvällen ställdes så äntligen den sista lådan på plats och just då - drog jag på mig ett ryggskott. Det var ju i och för sig tur att det inte kom tidigare på dagen, men fasen vad onödigt.

Jag gjorde några tappra försök att själv få ordning på ryggen men gick sen till naprapatskan som tog hand om det hela på ett litet kick. Helt suveränt så efter ytterligare några dagar kunde jag springa igen, dock inte så långt som hade behövts. Nu i veckan hade jag planerat in en sista spurt men så igår vaknade jag upp alldeles snuvig. Det var ju i och för sig tur att det inte kom några dagar senare, men fasen vad onödigt.

Ja, är det något man behöver i maraträning så är det tålamod. Tålamod att långsamt trappa upp träningen, tålamod att invänta kroppens utveckling och signaler, tålamod att vänta på att d-dagen ska infinna sig, tålamod att återhämta sig från eventuella skador, tålamod, tålamod, tålamod.

På slutet däremot går tiden alltid för fort. Man blir liksom aldrig riktigt färdig utan skulle ha behövt några veckor till på sig, bara fått till några ytterligare pass. Ett långpass till och allt hade varit perfekt. Så då får man istället ha tålamod med sina nerviga nerver och intala sig att man gjort så bra man kunnat. Att det kommer gå vägen.

Tålamod - om 9 dagar vet vi svaret om jag haft mod att tåla 42 km löpning.

Ursvik Xtreme Trail, kval 1

Mina tävlingsresultat det senaste året har inte varit så mycket att skryta med. De har mest uteblivet. Jag bröt ju Stockholm halvmara i september, Två sjöar runt i mars iddes jag inte ens ställa upp i och det blev inte heller något skidlopp, Årefjällsloppet som jag var anmäld till.

Men igår vände trenden, hehe. Åtminstone om man ser till att jag kom till start och genomförde tävlingen. Det var dags för första etappen i Ursvik Xtreme Trail. Ett klart vårtecken och tillika ett av mina absoluta favoritlopp. Jag har skrivit om det förr, men en kort resumé kommer här: 15 km backig bana i skogen i Ursvik med två vätskestationer. Man startar närhelst det passar mellan kl 17 och 18.30 och det kostar en hundring. Fram till i september körst tävlingen ytterligare sex gånger, hela inbjudan hittar du här: Ursvik Xtreme Trail.

Och vilket bra lopp det blev. Förhållandena var perfekta med solsken och torrt spår. Jag kände mig stark rakt igenom, stabil, inte en dipp så långt ögat nådde.Tänkte mest att "fasen vad bra det går" och "fasen vad bra det går". Det var riktigt, riktigt roligt. Sprang i mål som en vinnare och var nyfiken på tiden, hade på känn att den skulle bli bra. Bra mycket bättre än de 100 minutrarna som rundan tog senast jag sprang tävlingen.

Så förvånad jag blev när den visade sig bli 100 minuter blankt. Jag kan fortfarande inte fatta, den borde ha varit minst 6-7 minuter snabbare och just i det här fallet är de där minutrarna faktiskt hela världen. OK att jag stod och pratade med funktionären vid vattenhålet ett tag, men det brukar jag ju göra, i övrigt sprang jag som en liten gasell. Det är nästan så jag misstänker att tiden inte är korrekt, attans att jag inte hade någon egen klocka med mig. Fast det är ju klart att tiden är korrekt, jag misstror verkligen inte funktionärerna - de är bäst och beundransvärda, men alltså - det gick ju så bra. Och ändå så o-bra.

Whatever. Jag får resa mig och komma igen. Den 6 maj går nästa tävling.

Vad får vi till middag?

Om nu april är besvikelsens månad när der gäller vädret, så är den berydligt bättre ur ett träningsperspektiv. 

Det är som att träningen som småputtrat under vintern nu har reducerats till en välsmakande fond och blivit till en perfekt grund för den boef bourgignon som ska serveras den 31 maj.

Nu bryns köttet lite lätt, grönsakerna och baconet åker ner i grytan och det hela späds med några deciliter rödvin. Till sist i med några lagerblad, timjan och peppar så fär det stå och koka ihop.

Kryddan för mig är att surfa runt på nätet och läsa löparbloggar, forumet på jogg.se men också att läsa allt som står på stockholmmarathon.se. Jag kollar in bilderna från förra och förrförra året (är inte med nånstans-puh), studerar banan för säkert 123e gången, kollar min startplats. En särskild känsla infinner sig och jag får allt lite fjärilar i magen. Fasiken vad kul det ska bli. 

Det är 50 dagar kvar till start just idag. Påsklovet inbjuder till träningsläger vilket ligger utmärkt i tajmingen. Nu är tid att röra om i grytan ordentligt och låta smakerna gifta ihop sig med varandra. Mängdträning och långa pass står på schemat. Om en månad ska det hårda jobbet vara gjort. Målet är att komma ur perioden skadefri för att sedan bara få njuta av doften från grytan i väntan på formtoppen som borde komma nån vecka senare. Precis lagom till den 31 maj. 

Då när den godaste boef borgingnonen serveras. Ever.

Blåsippan ute i backarna står

Jag har ändrat inställning till vilken månad jag tycker sämst om på året. Tidigare var det alla kategorier november som var värst med sitt gråa och regniga väder, toppat med allt mörkare kvällar. Men den månaden har jag faktiskt omvärderat. Särskilt efter förr-förra årets november som bjöd på framför allt väldigt vackra morgnar, men också uppehållsväder och sol, direkta motsatsen till vad jag tänkt om november tidigare.

Jag har också haft mars som den värsta månaden. Med utdragen vinter som aldrig vill ge med sig. Svårcyklade snömoddiga gator som töar på dagen och sen fryser till ett tjockt, spårigt islager på kvällen. Lägg till det att man blir av med en timme, en ledig söndag den natt som sommartiden införs.

Den bästa månaden tycker jag annars att juni är. Då ligger sommaren och högtrycken framför en. Liksom semestern och de ljusaste dagarna på året. Smultronen är mogna, dags för första doppet, midsommar. Ibland på våren kan jag drömma mardrömmar om att det har blivit höst och att jag missat hela sommaren. Usch, det är en hemsk tanke och alldeles kallsvettig vaknar jag dessa nätter och blir otroligt lättad när det går upp för mig att det fortfarande är vår.

September och oktober brukar rinna på i all hast. Det är lite vemodigt att lämna sommaren bakom sig, men det går an. December, januari och februari är ok, särskilt om det snöar mycket. Maj är fin den med och augusti också. Och såklart juli för då fyller jag ju år.

Nä, värsta månaden på året tycker jag numera att april är. Besvikelsens månad kallar jag den. Endast ur väderleksmässig synvinkel förstås. Jag vill så gärna att värmen ska komma nu, i takt med att det blir ljusare för var dag. Jag vill så gärna kunna sätta mig på uteplatsen och fika utan att det drar snålblåst runt kroppen. Jag vill så gärna rensa i hallen, hänga undan dunjackan och ställa undan stövlarna, tvätta mössor, buffar och vantar och lägga i förvaring till nästa vinter. Slippa kränga på mig långkallingarna under löpartajtsen så man känner sig som en stoppad korv. Längtan efter riktig vår och värme är så stark och det borde vara logiskt, solljus=värme. Men icke - kylgraderna håller i sig, regnet blandas med snö och fasiken vad trött jag är på det här kalla nu!!

Än får vi gå med både strumpor och skor.

Favoriten

Jag har fastnat i makrame'ns underbara värld och skulle lätt kunna sitta och handarbeta dagarna i ända. Det är otroligt tillfredställande att knyta de där knutarna och se armband i olika färger och former växa fram. En verklig lisa för själen

Men - så har jag ju också en vinthund i mig som måste ut och rastas då och då, så efter bara en kort överläggning mellan Gör ba' och Gör typ inte ba' snörde jag på mig löparskorna och stack ut.

Vädret var fantastiskt och rundan var min favorit-2-milarunda och dessutom hade jag fått en ny låtlista av min kollega Rebecka som jag var nyfiken på att höra. Det är kul det där tycker jag, att dela musik med varandra. Man vet inte vilken låt som ska komma härnäst och bara det att veta det gör det värt att springa vidare en stund till.

Rundan har jag trampat förut och jag tröttnar inte på den oavsett årstid, väder eller vilken form jag befinner mig i.

Jag rundar flygplatsen, springer ner mot Lillsjön, bort förbi Ulvsunda slott, upp i Minneberg. Springer över Tranebergsbron där jag i fjärran ser stadshuset och tänker att dit bort ska jag. Viker av från bron ner till Frehäll och följer sedan vattnet hela vägen bort mot Smedsuddsbadet och Rålambshovsparken. På Norrmälarstrand fullkomligen kryllar det av promenerare och löpare, åtminstone igår när det var så fint väder. Vid pass elva km kliver jag in hos min hovleverantör Preem-macken och tar mig en drickapaus. Det är skönt att få sätta sig en stund och titta på folket som passerar förbi.

Sen är det dags att springa vidare och snart är jag vid jag stadshuset. Svänger in vänster på gångvägen som följer Klarabergskanalen, springer över den lilla bron mellan Kungsholmen och Solna och fortsätter följa vattnet, förbi Pampas och nedanför Huvudsta slott vinkar jag åt min lilla bänk där jag kör mage-och ryggstyrka ibland. Inte nu dock utan jag springer vidare. Blickar bort över vattnet och ser Tranebergsbron där jag sprang för en stund sedan. Nu har jag bara knappt fyra km kvar och bland dem de tre backarna. Benen är inte lika pigga längre men jag manar på och vid sista backkrönet ute på Bällstavägen börjar just Håkan Hellström spela Ramlar och nånstans ifrån får jag ork att springa i takt. Det rullar på fint nerför backen, ända fram till dörren. Hemma igen på springtiden 2.05.

Voff!

Mirakelmedicin

För några veckor sedan stapplade jag in på kontoret och beklagade mig för min kollega, tillika löparsjäl, Tobias. "Faan vad det går dåligt" var budskapet. Halt och lytt och en oformlig kropp med dålig kontakt mellan huvud och fötter var det jag baxade runt på i löparspåret. Konditionen var skjuten i sank och motivationsindikatorn pekade på noll. Där fanns allt det där tråkiga som kommer efter en period med mindre träning.

Dags att börja självmedicinera med andra ord och som tur är har jag en mirakelkur som alltid funkar. 

Den heter Gör ba' och går ut på att inte tänka och tycka eller känna efter för mycket utan bara genomföra ett träningspass efter ett annat.

Konkret innebär det att köra 4-6 pass i veckan och det behöver inte handla om löpning hela tiden. För att kroppen ska hålla varvar jag löpning med cykling och även långa promenader räknas som träning i det här skedet. Gör ba'.

Efter några veckor kommer så den efterlängtade belöningen och just nu springer jag med en känsla av att allt flyter. Jag är stark, orkar, vill ha mer.  Den här känslan är magisk. Och beroendeframkallande. 

Vilken tur, (eller är det egentligen skicklighet?) att receptet funkade för nu är det ju bara två månader kvar.

Spänna en båge

På min väg till jobbet lyssnar jag ibland på en pod som Olof Röhlander och Rickard Olsson har. Ibland får de till det riktigt bra med halvdjupa tankar och insikter om sina egna och andras beteenden. Det är mycket humor och en hel del flams vilket passar mig. 

Det lilla jag vet om Olof är att han inspirationstalar på seminarier ungefär 200 gånger per år. Han har specialiserat sig inom facket mental träning och för sitt liv har han ställt upp mål i tidningsrubriksformat som han genom idogt arbete lyckats uppnå. Målen har varit av arten Årets bästa talare osv. Tuffa mål får man väl lov att säga. Årets mål handlar om att bli sveriges största manliga blogg. Han får lite hjälp på traven här hehe, bloggen hittar du här: http://www.upphopp.se

Poden hittar du här:http://www.buzzsprout.com/6358/141953-avsnitt-39-dalig-engelska

Förra programmet handlade om att göra obekväma saker och att göra bort sig men samtidigt om tillfredsställelsen av att klara av och genomföra svåra saker trots det inre starka motståndet.

Koncesus var "Hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge." 

Ett fint gammalt ordstäv som jag gillar skarpt och som en tanke ska jag idag spänna bågen rejält och jädrar anåda vad jag ska lyssna. 

Måtte strängen hålla...

Logistik det är

Det här med att pendelcykla alternativt pendelspringa till/från jobbet kräver sin logistik. En del springer med ryggsäck men jag gillar att springa så lös och ledig som möjligt, sä jag brukar planera för veckans ombyten och ha dem med till jobbet på cykeln redan på måndag morgon. 

Förutom kläder ska ett par dagars matlådor med liksom småsaker som t ex spännande artiklar jag läst och vill dela med mig av till kollegorna eller nån bok eller annat som ska lånas ut. 

Jacka och skor har jag på jobbet och för det mesta lyckas jag få med allt som behövs. Bara nån enstaka gång har jag behövt gå i underkjol under dagen då jag glömt överkjolen hemma (funkade faktiskt lika bra, till och med nästan snyggare) och en enda gång har jag hasat runt på kontoret i träningsbyxor. På jag vet inte hur många år, sex-sju? 

Lyckligt lottad som jag är har vi världens finaste omklädningsrum på jobbet, som vi delar med alla kontor i huset. Nu på vintern är det i princip bara jag som nyttjar det och det är lätt att förvillas att tro att omklädningsrummet bara är till för mig. Men icke - kollegan muttrade något häromdagen om att jag hade brett ut mig lite väl mycket. "Fem mössor-behöver du verkligen ha det?" frågade hon syrligt. Ooops, jag fattar piken, men det var faktiskt inte fem mössor, det var bara två stycken och så tre buffar som jag har som halsduk. Och en av mössorna var så tunn och glest stickad att jag hade en buff under den som vindskydd. Har jag sagt att jag hatar att frysa?

Men visst, just den dagen tyckte även jag att det blev lite väl mycket torkkläder på krokarna. Det orsakades av ett stopp i logistiken eftersom jag inte hade cyklat hem i cykelkläderna innan jag kom tillbaka i löparkläder. Dessutom i full vintermundering som kräver sina lager. 

Nåväl. Det här med logistiken går numera på rutin och det gör att jag varje vecka vinner ungefär två timmar jämfört med om jag hade åkt kommunalt. På köpet håller jag kroppen i trim, får egentid och en massa frisk luft. Jag får följa årstidsväxlingarna och se solens upp-och nergångar och då och då kommer nåt udda eller komiskt i min väg som förgyller min dag. 

Man bockar och tackar.

Mycket kläder är det

Kvalitetspass

Söndagen bjöd på 14 km löpning. 

På ledigheten i julas resettade jag mig helt för att komma till rätta med mina skavanker och sprang till en början kortare sträckor varannan dag. Började på fem km, därefter sex och så blev det sju km och därefter åtta. Sen drämde jag till med tio km och sista passet innan det var dags att börja jobba igen blev på 12 km. 

Både före och efter passen var jag noga med uppvärmning respektive lång stretch i ytterlägen. För att gosa extra med vaden stoppade jag ner benet i en hink med nästan skållhett vatten innan jag gav mig ut. Jag tror på att behandla långvariga skador med värme. 

I alla fall funkade hela upplägget med varannandagslöpning med successiv ökning av distans kombinerat med gulligull av kropp så nu är jag hel igen och de 14 kilometrarna i söndags var ren njutning. 

Det blev en favoritrunda runt flygplatsen, Minneberg, Tranebergsbron, Pampas och FyraH-gården, backarna i Huvudsta och så Bällsta bro och Bällstavägen på slutet.

Innan jag stack iväg hade jag satt timern på bastun så den stod och väntade på mig, lagom varm när jag kom hem. Det kan nästan inte bli bättre än så. Rena söndagslyxen om du frågar mig.

Och ännu bättre blev det då det hela toppades med årets första semla till eftermiddagsfikat. 

Tranebergsbron och får på vinterbete.

Nyårslöfte 2014

Bra att 2013 är över. Det blev ett riktigt skräpår ur träningssynpunkt. Sjukdomar och stela muskler har avlöst varandra i en strid ström. Gick ut starkt redan i januari då jag åkte på världens matförgiftning, (och inte bara jag, vi var 14 pers på jobbet som låg däckade i några dagar), i februari var det så dags för en redig förkylning. I mars och april var det lugnt och jag kunde träna upp mig men i maj drog vaden i hop sig och det blev brått att få ordning på den till marastarten. Hanns inte riktigt med så jag sprang loppet något justerad.

Senare i juni blev jag förkyld igen och lagom till semestern åkte jag på en sträckning i höger baklår så det stod härliga till. I augusti passade visdomständerna på att växa och jag hade en utomordentlig tandvärk i knappt två veckor. September förlöpte med bibehållen sträckning i baklåret och i oktober drog vaden ihop sig på nytt. Efter att vi ställt om klockorna till vintertid igen krackelerade sömnen totalt och jag satte nytt rekord i antal vaknätter, tror det blev fem veckor på raken som jag inte sov en enda hel natt. I november blev jag dessutom återigen förkyld.

Men så kom december och med den två veckors ledigt över jul och nyår och jag kunde vila och läka ihop igen. Så bra.

2014 blir året när det händer. I sommar t ex så fyller jag 50. En milstolpe bara det. 50-årskris eller inte men i år tänkte jag se till att klara maran under fyra timmar. Jag ska hålla ihop kroppen och träna smart för att vara i mitt livs toppform den 31 maj då jag springer Stockholm marathon.

Och sen så var det ju det där skidloppet, Årefjällsloppet 75, km den 28 mars. Det blir kul. Särskilt det att få göra det ihop med min kusin, även om vi nu inte kommer åka bredvid varandra eftersom hon är så mycket snabbare än mig. Men i alla fall, vi hänger med varandra dan innan och kommer till start samtidigt och så träffs vi på after-ski på kvällen efter loppet.

Sen så småpratas det om Vikingarännet. Men det är fortfarande mer på låtsas än på sant. Min kollega Cissi vill åka och har ingen att åka med, så jag tänkte att jag skulle testa. Har aldrig åkt långfärdsskridskor förut men tänker liksom, hur svårt kan det vara? (Har jag tur hinner inte isarna frysa och loppet ställs in.)

Och kanske, kanske att jag vill göra hela klassikern, bara för att fira att jag fyller 50. Jag har ju cyklat, sprungit och skidat tre av de fyra tävlingarna och har simningen kvar för att ha gjort hela klassikern, men för att göra klassikern "på riktigt" så ska den ju göras inom ett år. Den tanken får ligga och puttra så länge. Kanske nöjer jag mig ändå med att göra simningen.

Årets första löpartävling, Två sjöar runt är en tradition för bra för att bryta och sen så springer jag också säkert någon av deltävlingarna i Ursvik Xtreme under våren. Man håller sig sysselsatt så att säga, hehe.

Om bara kroppen håller.... 2014 får inte bli det nya 2013 så mitt nyårslöfte till mig själv blir att ta hand om mig och min kropp, träna i lagom mängd och ha roligt på vägen. Bye, bye 2013.
Hello 2014!