söndag 31 mars 2013

Sista dagen på träningslägret

Träningslägret rullar vidare. Efter återhämtningsvila i fredags körde jag hemma-step-up igår. En timmes svett med extra upphopp. Svider bra i hela kroppen idag.

Avslutade lägret med en halvmara i det fina vädret idag. Om jag inte vore vidskeplig skulle jag säga att det går bra nu. Benen känns fett starka, på sant, de var helt oberörda under löpturen. Värre har det blivit under eftermiddagen och kvällen men jag tror träningsvärken mer beror på step-upen än på löpningen.

Det har varit kul att tänja lite på träningsgränserna de senaste dagarna.

Härnäst planerar jag att kliva i ett träningsprogram för 4 timmar på maran som finns på jogg.se. Startar imorgon.

lördag 30 mars 2013

Blåkulla express

Skärtorsdag och halvdag, som gjord för att ta kvasten till Blåkulla. Svårt dock att hitta bra kvastar i det här årtusendet så jag fick ta min gamla trotjänare till cykel. Katten var svårfångad och nån kaffekittel lyckades jag inte heller få med mig.

Så var ligger Blåkulla nu igen? Jag styrde kosan söderut. Vägen ut ur stan tar sin lilla tid, även häxor måste stanna vid rödljus och både Skeppsbron och Götgatan är fulla av dem. I alla fall, trampade på och njöt av att ha bytt till sommardäck, det rullade bra.

I höjd med Länna cyklade en man upp bredsides och började prata. Jag ska till Ösmo, vart ska du? frågade han. Jag ska till Blåkulla, svarade jag. Men då ska vi ju åt samma håll, vill du ha sällskap?

Och det var ju trevligt att han erbjöd sig men jag fick trampa på av bara sjutton för att hålla jämn fart med hans snabba racer. I uppförsbacken vid Jordbro sa jag åt honom att sticka före och det tog bara tre-fyra minuter så såg jag inte ryggen på honom längre. Vi hann i alla fall avhandla Vätternrundan, cykelutrustning, pendlingscykling och den kalla våren innan han drog iväg. Och så visade han mig en bra väg för att slippa alla rödljus vid Handen.

I Västerhaninge tog jag mig en kaffetår på Pressbyrån. Inget gott kaffe där inte, attans, den där kaffekitteln hade varit bra å ha. Gainomaxen gjorde i alla fall susen.

Nu stundade fin landsvägskörning. Knappt en bil i sikte. Samtidigt började krafterna sina och varför gick det så långsamt? Här borde jag bara susa fram, precis som häxorna man ser i filmerna. Cykeln var oändligt trögtrampad, kedjan kved eftersom det hade kommit in smågrus i maskineriet och jag hade ingen cykelolja med mig.

Tre mil kvar, två mil kvar. När det var en mil kvar tog det stopp. Efter knappt fyra timmars cykling blev det totalt soppatorsk och följebilen fick komma och plocka upp den trötta häxan.

Så nära men ändå så långt ifrån. Måste ha missat nån avtagsväg för jag hamnade på landet istället för Blåkulla. Månne är jag ingen riktig häxa, har ju varken kvast, katt eller kaffekittel.





torsdag 28 mars 2013

Mera träning

Har bara inte hunnit med att uppdatera bloggen som tänkt men tränat har jag gjort enligt plan och här följer ett referat av tisdagens och onsdagens träning.

Vitaminkick
På tisdagkvällen hade hufvudstaden finbesök av kusin vitamin Ulrika. Hon tränar för att göra en kanontid på Göteborgsvarvet så istället för att göra som vanliga människor brukar göra när de ses alldeles för sällan och går ut och äter en bit mat på restaurang, stack vi ut och sprang.

Det var första gången jag haft sällskap på en runda och det var alldeles förträffligt trevligt. Vi matchade varandras tempo och kunde prata på rätt obehindrat. I början avhandlade vi delar av släkten, hela hade vi inte tid till. Våra mammor fick sju syskon så det är en rätt så stor släkt och vi ville hellre prata träning och lopp.

Vi sprang bort mot Djurgårdsbron och följde sedan Sthlm marathon-sträckningen utmed Strandvägen, Gamla stan och runt Riddarfjärden och sen tillbaka till jobbet igen. Jag introducerade Preem-macken för Ulrika, ett måste under långpass och när vi kom ut därifrån såg vi världens största måne stiga upp över Riddarholmen. Heeelt amazing. 15 km blev det till slut sa Ulrikas gps. Vi avslutade rundan med en kopp kaffe inne på kontoret.


Kungsgatan-kick
12 timmar senare var det dags igen. Säga vad man vill om iskylan men vi har haft fantastiskt vackra morgnar i flera veckor nu och det kändes inte alls svårt att komma ut. Snarare tvärt om. Hade kvar en positiv känsla efter gårdagens löpning och ville springa mer. Fick till ett rätt bra tempo, inte riktigt snabbdistans men nästan.

Stannade till halvvägs och gav bänken en omgång. Rygglyften går bättre nu än för någon vecka sedan.

Gav till sist Kungsgatan en rejäl fajt, den är en rolig utmaning varje gång. Nästan en km lång med en svag uppförslutning första halvan fram till Sveavägen. Just den där svaga lutningen är förrädisk för det går ju så lätt men sen blir det bara tyngre och tyngre. Det gäller verkligen att parera farten så att man inte kroknar i höjd med Hötorget

På andra sidan Sveavägen går det i stället svagt utför så där känner jag mig snabb och lätt som en gasell (!?) och drar på för allt vad tygen håller. Det är riktigt roligt men också riktigt jobbigt. Endorfinkicken efteråt håller i sig hela förmiddagen.

Runners high
10 timmar senare var det dags igen. 9,5 km löpning hemöver och nu började hjärnan blanda sig i och skulle hålla på och bestämma om jag skulle orka eller inte. Nästan fyra mil på 24 timmar -det orkar du aldrig! Du är inte tränad för det. Tänk om du drar på dig nån skada osv, osv.

Men kroppen höll emot och menade på att vi måste träna på att springa med en trött kropp. Orkar man det orkar man en mara.

Den mentala uppladdningen har redan börjat och jag tänker rätt mycket på maran redan nu. Särskilt visualiserar jag de sista 12 kilometrarna från Skeppsbron, runt Riddarfjärden, Vasagatan och Torsgatan upp till Odengatan och sen Karlavägen och Sturegatan upp till Stadion. 12 km är inte långt. Det klarar jag alla dagar i veckan.

Och helt plötsligt, i nerförsbacken på Bällstavägen med några hundra meter kvar, just som Björn Skifs började sjunga O-ga-chacka-o-ga-o-ga-o-ga-chacka-I can't stop this feeling så nådde jag runners high. Likt en drucken sailor skrattade jag och sjöng högt. Lät farten göra jobbet och såg framför mig hur jag sprang i mål på stadion och hur jag grät och skrek av glädje och omfamnade hela världen. För visst sjutton stod det väl 3:59:56 på klockan?









tisdag 26 mars 2013

Morgonpromenad

Imorse blev det 45 minuters promenad i huvudstaden. Såg den första luftballongen för säsongen stiga upp över hustaken vid Strandvägen.

Promenad som träning - gills det? Japp, den här veckan gör det det.

 Morning has broken



måndag 25 mars 2013

Sunset boulevard

Likt Lucky Luke red jag mot solnedgången på vägen hemöver.

Just som jag passerade krönet på Bällstavägen bröt glödande solstrålar genom molnen. Det var fantastiskt vackert .

Tillsamman med rundan imorse blev det totalt 1 timme och 40 minuters cykling idag. Känner mig lite lagom mör. Imorgon blir det finlöpning med kusin vitamin.

Träningslägret har börjat

Tänkte jag skulle uppdatera bloggen efter varje pass den här veckan nu när jag är "på träningsläger".

Så, första passet blev cykling till jobbet. Jag la på en extra runda runt Riddarfjärden så sammanlagt blev det 15 km cykling. Fortfarande med vinterdäck på. Får se till att byta snart för det är så gott som barmark hela vägen.

Någon har sagt att Stockholm ska ses från söder och jag håller med. Staden är vackrast därifrån.

Passet var mer av arten komma igång lite lugnt än nåt annat och det blev en fin start på dagen och veckan.

söndag 24 mars 2013

Träningsvärksfas - check

Veckan har gått i träningsvärkens tecken. Kom som ett brev på posten efter loppet i söndags. Men det känns rätt bra faktiskt. Känns som jag är på gång liksom.

Sträckningen i baklåret har jag vårdat ömt. Den har fått mycket värme och kärlek. Värme i form av såna där små handvärmare av modell engång som man kan ha i t ex skidbacken. De är toppen att klistra på på ömma ställen och väl på plats utsöndras värmen under flera timmar Jag köpte på mig ett gäng förra våren när de reades ut för bara fem kr st och den här veckan har de fått jobba hårt. Men sträckningen har inte bara fått kärlek utan också några hårda knådningar och faktum är att den inte känns av längre.

Löpningen fick anstå till torsdag morgon. Hade lite hoppats på att slippa springa med ice-bugs mer i år, men icke, snön kom tillbaka och ice-bugsen åkte på igen. Fick till några fartökningar på morgonpasset vilket gav mannamod och hopp om utveckling och förbättring, medan löpningen hem gick i ett betydligt beskedligare tempo.Och det var allt löpträning det blev den här veckan.

Nästa vecka funderar jag på att göra till en träningsläger-vecka med minst två timmars träning per dag. Påskledigheten är ju som klippt och skuren för det och lite mer träningsvärk vill jag ha innan den här fasen planar ut.

söndag 17 mars 2013

Två sjöar runt

Jag sprang Två sjöar runt idag. Det blev personsämsta, ca 1:39 (16,7 km), nästan tio minuter sämre än för två år sedan. Men jag är nöjd ändå. Som vi mammor brukar säga till våra besvikna ungar när de förlorat en match: det är inte vinsten som är det viktiga utan deltagandet (vilket inget barn håller med om).

Kunde inte räkna med något personbästa ändå med tanke på vinterns sjuka. Liksom nån måtta får det väl ändå vara på kravställningen.

Kom iväg med andan i halsen, loppet startar med en rejäl backe och det tog några kilometer innan pulsen lugnat ned sig något. Jag sprang den långa sträckan vilket innebar tre varv runt de två sjöarna i Sumpan. Strax innan varvning drog jag på mig världens sträckning i vänster baklår. Så nära kramp har jag aldrig varit och jag funderade på om jag skulle bryta. Men jag är ju en envis djäkel och orkade inte med besvikelsen att bryta ett lopp till så jag slog av på takten och fortsatte ut på andra varvet.

Satte igång musiken i hörlurarna och lät takten hjälpa mig framåt. Upp för den där första backen igen och jag kan bara konstatera att mitt löpsteg i uppförsbacke är kasst. Det är som om jag hade ett för kort gummiband runt fötterna så jag tar mikrosteg istället för rejäla sjumilakliv. Nedför däremot går kanonbra så där lyckades jag allt plocka några placeringar. Som jag senare fick lämna ifrån mig.

Ut på tredje varvet och gelen jag sippade på gjorde underverk. Det är kul att känna hur jag förvandlas till en Speedy Gonzales två minuter efter sippad gel för att efter ytterligare några minuter bli en sköldpadda igen. Det går verkligen upp och ner hela tiden.

På slutet lekte jag leken "Du får promenera om en km" som upprepades igen när kilometern var nådd. Ett väldigt effektivt självbedrägeri må jag säga.

Nå, inte behövde jag gå inte, utan kunde löpa hela vägen in i mål. Och det kändes som en stor seger att ha tagit sig igenom det hela, sträckning och hyfsat otränad till trots.

tisdag 12 mars 2013

Sthlm marathon reverse

Lär känna din fiende heter det ju och för många är Västerbron under Stockholm marathon "Fi no one". Spaltkilometer har skrivits om den 400 meter långa stigningen och hur den knäcker många under andra varvet.

Jag springer kanske inte tillräckligt fort för att tycka bron är sådär superjobbig även om jag har stor respekt för den. Min "Fi no one" är istället kilometrarna som följer efter halvmarapasseringen ute på Gärdet. När man springer ut på folktomma gator och rundar Kaknästornet och sen fortsätter över Djurgårdsbrunnsbron ut på Djurgården och varje kilometer tar en evinnerlig tid. Det värsta är över när Djurgårdsbron passeras, då känns det som att nedräkningen har börjat på allvar. Målet skymtar och på vägen dit ska den Västerbron passeras en andra gång. Sist jag kom så långt gjorde det mer ont att springa nerför bron än uppför.

Hur som, jag skjutsade maken till Centralen imorse och gav mig av på tisdagslöpningen därifrån. Tyckte det passade bra med att springa en bit av Stockholm marathon-sträckan fast åt fel håll. Tog mig tid att dokumentera Västerbron på riktigt på nära håll. Man vet aldrig var man däckar i ett marathon och det gäller att vara så förberedd man kan. Lär känna sin fiende alltså.

Västerbron Fi no two




















lördag 9 mars 2013

Uppstartsfas, check

Tionde dagen.....

Jamenalltså, det börjar kännas allt bättre. Den kantrade skutan har kommit på rätt köl. Några läckor är lagade, motorn funkar och hon tuffar så sakteliga framåt.

Kroppen har svarat bra på de tio dagars motionerande jag skrapat ihop sen förra måndagen. Orken blir allt bättre och jag har återigen blivit beroende av att få röra på mig, att svettas och få andas frisk luft. Just precis det som jag ville uppnå med den här uppstartsfasen alltså.

Den häftigaste känslan tycker jag är att åter fått kontakt med kroppen. Det är svårt att beskriva det här men när jag inte tränar är det lite som att jag bara är ett huvud som går omkring. Kroppen finns där nedanför som en suddig kontur men jag rör mig hafsigt och slafsigt. Slänger ut en arm om jag ska ta nåt, har liksom ingen känsla för rörelserna, har dålig hållning och hänger på höfterna istället för att räta på ryggen.

Men efter ett tags tränande blir kroppen allt tydligare för mig. Jag får kontakt med musklerna på ett annat vis. Rörelserna blir mer kontrollerade, steget blir spänstigare, jag använder bålmusklerna hela tiden. Och när jag tänker efter så tror jag faktiskt att det är just den här känslan som gör att jag tränar, det är min drivkraft, min belöning. Jag får försöka utveckla de här tankarna framöver för det låter säkert helflummigt.

Summeringen blir i alla fall att den första lite traggliga uppstartsfasen härmed anses avklarad. Nästa fas handlar om att befästa träningen, bygga på med mer intensitet och börja förlänga löppassen. Målet är att två mil ska gå lika lätt att springa som en mil gör idag. Tidsmässigt gissar jag att den här fasen kommer ta fem-sex veckor.

torsdag 7 mars 2013

Två morgnar

Tisdag morgon
Vaknar utvilad strax före sex, det är dags för morgonlöpning. Den bästa sorten dessutom, den som stärker själen, lugn och utan press. Fyller på med havregrynsgröt och tar god tid på mig att klä på mig alla lager med kläder och värmer sen upp ordentligt. Trampar på stället, böjer och sträcker, tänjer och mjukar upp stela leder. Ger mig iväg. Det är en vacker morgon, våren är på väg, jag hör koltrasten och talgoxen. Förmodligen är det sista passet med Icebugsen för gångbanan är så gott som isfri. Löpningen funkar betydligt bättre än i fredags, allt känns bra. När jag kommer fram har jag fortfarande gott om tid och passar på att stretcha ut vaderna och fram- och baklåren. Så här några dagar efter träningsuppstarten är musklerna ihopdragna och stumma så det gör verkligen gott.
Dagen har startat på bästa möjliga vis och jag älskar att ha gott om tid för pre löpning + löpning + post löpning på just det här viset.


Torsdag morgon
Vill upprepa tisdagens sköna löpning men vaknar trött, har legat vaken mellan halv-4 och halv-5, helt i onödan. Kommer därför ur sängen lite senare än i tisdags och känner redan nu en liten stress för att hinna med. Blir avbruten mitt i frukosten av maken som står vid busshållplatsen och väntar på buss 113 som inte kommer. Kan jag kasta mig iväg och skjutsa honom till stationen i Sumpan? Jamenvisst, vi måste ju hjälpas åt, du idag, jag imorgon. Ser tiden för löpningen krympa men om vi skyndar oss och jag skippar uppvärmning och stretch funkar det fortfarande. Det blir till att eftersvettas hela förmiddagen men det är det värt. När vi kommer ner till stationen ser vi bakljusen på pendeltåget. Goda råd är dyra, hur ska han nu hinna med tåget till Katrineholm? Efter en halv sekunds överläggning erbjuder jag mig att köra in honom till Centralen. Löpningen far sin kos. Det får bli en annan dag.

söndag 3 mars 2013

Vasalopp i repris

Jag smyger upp på söndagsmorgonen och slår på TVn. Det är Vasaloppsdags. Vilket äventyr som väntar förstagångsåkarna.

Det är lite som debriefing och jag återupplever loppet från förra året. Tänk att jag också har åkt Vasaloppet! Helt otroligt egentligen. Minnet är som ett töcken så det är ett bra sätt att processa loppet.

Den tidiga väckningen och transporten från Mora och förberedelsen i fållan är inte så mycket att orda om. Det handlade mest om logistik och att fördriva tiden fram till start. Speakern vid startfältet gjorde ett bra jobb med att lämna väderrapporter, lyckönska veteranerna till en god tur och ge oss tips om allt möjligt. Nu och då efterlystes personer som någon ville komma i kontakt med av någon anledning och den roligaste var väl ändå den med frugan som sökte maken som fått med sig bilnycklarna ut i startfållan. Kul start på dagen om han hade skidat iväg med dem....

Startskottet gick kl 8.
Smågan - Hit är det 11 km och det tog mig 1 timme och 55 minuter. Promenadtempo. 45 minuter av dessa stod jag i kö och jag kan ju lite förstå att det blir bra TV när man ser hela startfältet ringla iväg, men det är rätt trist att känna minutrarna ticka iväg utan att man kommer en meter.

Mångsbodarna - 24 km avverkade. Inga problem, äntligen fick man sträcka ut och köra i sitt egna tempo. Det var en fin åkning ute på myrarna, finfina spår och vackert väder. Faktiskt var spåren fina nästan hela loppet. Jag måste ha legat strax bakom pistmaskinen.

Risberg 35 km - Några kilometer före Risberg finns en rejäl utförslöpa och här hade de många 1000 åkarna före mig plogat sig nerför backen vilket förvandlat spåren till bobbanor. Av säkerhetsskäl stod nu funktionärer uppe vid backkrönet och släppte på löpare en åt gången vilket snabbt byggde på en kö därbakom. Det tog kanske 20 minuter att avancera fram till utförslöpan och under väntan hann jag trycka i mig några gel, bars och torkat kött som jag hade med mig i magväskan. Ringde brorsan och avhandlade formen. När jag väl kom till Risberg var behovet av vila och energipåfyllning inte så stort, så det blev bara några munnar blåbärssoppa och så bar det iväg igen. Efter Risberg var det ena rejäla nerförsbackar där jag stod på ordentligt, tryckte ner fötterna i backen, böjde benen och sköt bak rumpan och fick rejäl fart. Litade på att skidorna skulle följa spåren och bara körde. Det var en härlig känsla och jag fick chans att vila ryggen ett tag. Kilometrarna svischade förbi.

Evertsberg 47 km - Halvvägs. Mitt första mål för dagen. Här hade jag kunnat kliva av loppet med hedern i behåll. I alla fall tänkte jag så innan start. Bara jag tar mig till Evertsberg...
Här tog jag av mig skidorna för första gången och tog mig tid för ett toabesök. Fyllde på med blåbärssoppa, bullar, saltgurka. Slängde tankarna om att bryta bakom mig och fortsatte äventyret.
Kände av ett skavsår och fick hjälp av en tjej vid banan som jobbade för IBM med att få på en Compeed. Hon gav mig också en ny fin mössa och några apelsinklyftor. Det hjälpte mig vidare. Hej och hå.

Oxberg 62 km - Oxberg var jobbig att passera. Så många timmar i spåret och ändå så långt kvar. Dessutom kom en uppförsbacke direkt efter stationen och det kändes bara eländigt och tröttsamt. Det kom några tårar. Energin tog slut men som tur var stod några tjejer just där, just då och bjöd på Schweizernöt. Någon kilometer till så fick jag i mig några apelsinklyftor och mannen som gav mig dem sa att jag såg pigg ut. Å vad det var gott att höra.

Hökberg 71 km - Den första som mötte mig i Hökberg var en liten funktionär, en gosse på ca 8 år och han hade blåbärssoppa runt hela munnen. Jag blev så glad när jag såg honom, han var så gullig med sin blåa mun. Så långt ifrån det dresserade varumärket. Han hade säkert haft en toppendag och kunnat äta hur många bullar och kexchoklad som helst. Och druckit blåbärssoppa så det stått härliga till. Sånt som åttaåringar uppskattar. Här började jag själv känna vittring på målet. Nu var jag helt säker på att jag skulle klara loppet. Kroppen var trött och sliten, det smärtade överallt men jag vet att jag tänkte att det inte skulle bli värre. Det kunde inte göra ondare, även om jag bröt. Det var bara att fortsätta äta kilometer.

Eldris 81 km - 9 km kvar. Hur underbart kändes inte det?! Klev ur skidorna igen och besökte lustighuset. Det var så skönt att sätta sig och jag tänkte att man lätt kunde somna här. Sa lite på skoj till funktionärerna att de måste kolla toan noga innan de gick hem efter loppet så ingen satt kvar därinne, stensovandes.

Nu var det mörkt och spåret lystes upp av elljus. Månen lyste också och det var en sällsam sista bit. Jag var nästan ensam i spåret som mest var en sörja. Spåret följde bitvis vägen och en och annan bil passerade. Jag räknade stavtagen, lät inte tankarna vandra iväg till den varma duschen och mjuka sängen. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta... fyrahundra. En kilometer till. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta.....fyrahundra. En kilometer till. En kilometer till. Mötte en pappa och son som skidade i motsatt riktning (?), kanske ute på den sedvanliga söndagsrundan. I sista jobbiga backen stod ett tantgäng (ungefär lika gamla som mig) och gav mig den sista skjutsen in, de bjöd på dricka och en ordentlig hejjaramsa.

Mora 90 km - I fädrens spår. Resten är historia. Jag kom i mål, jag sågs och jag segrade.

Den 17 mars öppnar de anmälningssidan för nästa års Vasalopp.

Läs mer här
Film Att gå i mål i Vasaloppet
Beskrivning Mitt Vasalopp 2012

fredag 1 mars 2013

Första löppasset

Femte dagen.... På den här dagen skapade gud alla vattenlevande djur och alla fåglar.

På min femte träningsdag blev det äntligen löpning. Jag ska inte säga att jag har gruvat mig men en hel del tankar har gått åt till att fundera över hur den här första löpningen efter en evighets uppehåll skulle te sig.

Jag var snäll mot mig själv och sa att det bara handlade om att komma igång. Inga fartökningar, ingen press, bara genomföra i makligt behagligt tempo. Om jag inte orkade var det ok att promenera. Lugn musik i lurarna. "Stå nu inte här och fundera mer, det kommer bli bra, se så - iväg med dig nu."

Och, tja, det blev inte så dramatiskt. Benen trampade på, det kändes igen och gick rätt bra även om det egentligen gick rätt dåligt. Som förväntat liksom. Vid Bällsta bro bygger de hus och den fina strandpromenaden är avskuren några hundra meter. Istället leds fotgängare och cyklister upp i bostads- och industriområdet men idag valde jag att springa ut på isen istället. Det är lite kul att kunna gå på vattnet tycker jag, ger en annan dimension på tillvaron. Man ser platser från en annan vinkel.

Knappt halvvägs stannade jag till vid parkbänken som brukar få stå till tjänst som gymredskap. Där gjorde jag plikttroget några situps och rygglyft. Situpsen gick rätt bra, rygglyften rätt dåligt. Här finns definitivt potential till förbättring. Vid 7 km fick jag en liten dipp och promenerade några meter. Letade i låtlistan efter nåt lite mer fartfyllt och tankade energi från Alina Devecerskis Flytta på dej. Nu var det bara delar av Kungsholms strand kvar och Kungsgatan kvar.

I höstas plockade staden bort "mina" stockar, träningsstationen vid Radio Stockholm-huset. De lovar en ny fräsch träningspark på andra sidan gångvägen istället, men det verkar dröja. Nå, det här kan man ju tycka är en världslig sak men det har faktiskt haft betydelse för min armstyrka och kroppshållning.

När stockarna fanns där brukade jag stanna till några gånger i veckan och lyfta dem ett tiotal gånger. Ibland var de lätta och då gjorde jag fler, ibland var de mättade av regnvatten och då blev det några färre lyft. Det verkar kanske inte så jättemycket men det fick till följd att jag även tog mig tid en liten stund när jag kommit fram och gjorde några armhävningar och situps. Det i sin tur fick till följd att hållningen vid löpningen förbättrades samtidigt som jag kände mig smidigare och starkare. Men nu alltså - inga stockar -> ingen smidig och stark Lotta. Den där träningsparken får de helt enkelt snabba på med.

Till slut var det bara Kungsgatan kvar. Gillar Kungsgatan. Första halvan lutar svagt uppför, andra halvan svagt utför. Som gjort för en tuff intervall fram till Sveavägen och sedan snabba gasellben ner mot Stureplan. Men idag var det ju femte dagen på resten av mitt träningsliv och nån vidare fart gick inte att uppbåda. Glad ändå att få lufsa fram och rejält taggad på att få återkomma med ett annat driv inom kort.

Sen var det klart. Passet genomfört och all kraft rann av mig. Faktiskt. Helt slut. Imorrn blir det vilodag.

 Springa på vatten