Årets vackraste långpass

Hur beskriver man ett av de bästa och vackraste löppassen man någonsin varit med om? Kanske genom att titta tillbaka på vad jag normalt har att jämföra med, t ex långpassen den 14 april eller den 22 april. Eller kontrasten mot vinterpasset bara någon vecka tidigare, den tredje advent.

"Dit bort, till den längst bortersta udden vill jag springa", tänkte jag så fort jag såg den. Vi hade just gjort oss hemmastadda i det hyrda huset på Costa Brava-kusten, där vi gömde oss för julstressen och var ute på en inspektionsrunda i kvarteret då vi kom upp på en utkiksplats med en fantastisk utsikt över Medelhavet. Längst bort i horisonten skymtade fyren i Tossa de Mar och jag kom ihåg den underskönt vackra vägen mellan Sant Feliu de Guixols och Tossa de Mar som vi åkt en gång förut.

Costa Brava-kusten


















Lite som en vinthund gick jag de första dagarna och väntade jag på att få dra iväg. Sprang ett kortare pass på lördagen och njöt av att kunna springa i kortärmat. På söndagen rörde vi oss mest bland caféerna och vände upp näsan mot solen. Sen blev det julafton och då åkte vi in till Girona. Men sen kom juldagen, och då passade det bra med ett långpass. Maken och äldsta sonen lovade att agera dryckesstation på vägen och inte minst lika viktigt, skulle skjutsa mig tillbaka när jag väl nått fram till Tossa.

Nu var det äntligen på riktigt, nu sprang jag vägen jag tänkt på i flera dagar och det är nu det blir så svårt att beskriva storheten med det här. Krasst sett utifrån var det 22 km asfalt med många, långa, branta backar uppför, men också lika många backar nedför. Lägg till en oändlig mängd repris-kurvor dvs förvillande lika kurvor som följer bergets krusning och så lite trafik att jag kunnat springa mitt i vägen om jag velat. Bara nån gång var femte minut eller så kom en bil, motorcykel eller någon cyklist.

Men alltså, DET VAR SÅ VACKERT. Så fantastiskt! Tittar man ut över branterna hisnar det, långt därnere slår vågorna mot klipporna och här och var ligger det fina små sandstränder. Vattnet skiftar mellan blått och grönt. I några av vikarna klättrar förvuxna fiskebyar upp för berget med en del hus som är bland det lyxigaste jag någonsin sett. Tänk att få bo så.

Nu står det mesta tomt i väntan på nästa sommars semester, här och var hörs någon vakthund skälla, annars är det knäpptyst. Kilometer läggs till kilometer men jag har inte bråttom, vill inte att det här ska ta slut för snabbt.

Efter 12 km kommer vätskestationen ikapp mig och jag får lite hejjarop och applåder och ett kort avbrott. Fyller på med energidryck och saltgurka, talar i tungor om hur vackert det är och hur bra det går, endorfinerna sprutar i kroppen. 

Framåt 20 km börjar kroppen kännas sliten, upp- och nerförsbackarna känns i vaderna men nu är jag nästan framme. Passerar Tossa de Mar-skylten och fortsätter ner till stranden där jag trotsar datumet i kalendern. Drar av mig träningskläderna och slänger mig i havet. En stund senare blir jag bjuden på en nygjord paella på en av restaurangerna. Vilken underbar dag!

När solen så småningom går ner står vi återigen på utkiksplatsen och blickar bort mot fyren i Tossa de Mar och det känns på ett alldeles särskilt vis att veta att jag har tagit mig hela vägen dit springandes. Ända dit bort till den bortersta udden.

Ett gott slut och Ett Gott Nytt År önskar jag dig.

Tredje advent

Jag fascineras lite av det här med minusgrader. Det är så obarmhärtigt på nåt vis. Vid minus fryser vattnet och det sker direkt när kvicksilvret kryper under nollan. Ingen pardon.

Det går inte lika fort att klä på sig nåt lager extra, hoppa i spikskorna och sticka ut på en löprunda. För det krävs någon dags acklimatisering till kylan först.

Men, nu har jag vant mig. Dagens löprunda var den fjärde i snömodden och jag börjar återigen få kläm på hur många lager kläder som behövs vid olika minusgrader. Det är stor skillnad mellan minus åtta och minus en och jag är väldigt glad för att jag redan har kläder för hela skalan ner till minus 10-12. Där går min gräns för löpning. Minus 15 för cykling.

Särskilt glad den senaste veckan har jag varit för mina Icebugs. Löpskorna med isdubbar. De funkar superbra i det här väglaget när det ligger som en madrass av snö på vägarna. Det är mjukt att springa på samtidigt som jag får bra fäste.

Annars var det rätt grått ute idag och jag såg för en gångs skull hur ful min väg var. Gråbrun snömodd, bilar som skvätte upp brunt smältvatten, industribyggnader och halvfärdiga nybyggen.

Men även om det var grått och fult runt omkring mig var det vackert inombords. Löpningen funkade perfekt och hade det inte varit för adventsfikat som stod och väntade därhemma hade jag (kanske?) kunnat springa hur långt som helst.

Vilken härlig känsla även om formtoppningen kommer ett halvår för tidigt.


Grå, grå, vägar och vatten

Katten och jag

Vi vaknar strax före sex. Det blåser som sjutton därute. Under natten har det trillat ner några decimeter lätt pudersnö. Katten sitter i fönstret och tittar ut, värmd av elementet. Han kommer inte gå ut så mycket idag.

Inte jag heller, men vilken underbar dag det verkar bli, så länge man är rätt klädd förstås. Sånt här väder väcker norrlänningen i mig. Tänk att få pulsa fram i snön, åka skidor, eller pulka. Göra snöänglar. Känna kylan bita i kinderna. Och sen få komma in i stugvärmen och dricka varm choklad. Gå runt i långkalsonger och bara mysa.

Men nu är jag ju storstadsmänniska så jag tar bilen till jobbet, lämnar av maken vid centralen så han kan ta sig till sitt jobb i Katrineholm. Stadens puls är märkbart lugn. Gatorna är fulla av snö så man får köra lugnt, känns lite som jag kör omkring i någon stad i Dalarna eller Jämtland.

Trots att jag har så kort gångväg från bilen till jobbet så har jag byltat på mig ordentligt, mössa, handskar, överdragsbrallor, varma kängor. Motstår lusten att sätta mig på rumpan och åka utför trapporna från Regeringsgatan till Birger Jarlsgatan. Tar några kort istället som jag kan ha på min datorskärm idag.

Som jag kan titta på och längta ut likt katten som sitter därhemma i fönstret.

Å än slant hon hit

I fredags när jag promenerade till jobbet halkade jag vid Pampas marina på en översnöad isfläck och föll handlöst bakåt. Slog i bakskallen men reste mig upp lika snabbt som jag ramlat. Himlarns vad förvånad man blir när sånt där händer. Det går så snabbt. På en mikrosekund så ligger man där på rygg och sprattlar med benen i luften och känner sig som en skalbagge på rygg. En bil gled sakta upp bredvid och två hamnsjåare vevade ner rutorna och frågade hur det hade gått. "Ingen fara" svarade jag kavat och försökte se oberörd ut.

Det kändes inte heller så mycket just då men frampå eftermiddagen smög sig en lite dov huvudvärk på och lite senare satte en rätt kraftig träningsvärk runt nacke och hals in och det har jag dragits med sedan dess. Nåväl, jag hade mössa på mig och kapuschongen på jackan lindrade fallet så det kunde ha varit värre.

Jag tar det lugnt med löpningen tills vidare men cykla funkar bra. Särskilt nu när jag har bytt till vinterdäck så här lagom till varga-vintern. -11 grader var det imorse. Om två veckor byter vi vinter mot svensk försommar då vi åker till norra Spanien för att fira jul. Där lär det vara halkfritt så man kan ta sig en och annan promenad utan att trilla omkull. Längtar.