Hjärnan och verkligheten

Efter några fantastiskt slöa veckor la jag in mig på träningsläger den sista veckan på semestern. Det var bl a då som jag cyklade från Bromma till Nynäs. Jag trippade också igång löpningen igen efter nästan sex veckors uppehåll. Vilken spännande kulturkrock det blir när hjärnan tror att man är på samma nivå som tidigare medan resten av kroppen tycker något annat. Jag trodde mig kunna avverka åtminstone en mil första gången, men se det blev det inte. Snarare 6 km. Men sen har jag fortsatt i förvissning om att det en dag vänder. Det har blivit lite längre rundor för varje gång, något backintervallpass till och med. Men mest har det handlat om att få in rutinen igen, att verkligen ta sig ut och iväg. Hitta tillbaka till känslan.

De här uppstartsperioderna är himla påfrestande, det finns inte mycket roligt i dem. Jag känner mig tung och klumpig, i dålig form, det är motigt, gör en del ont och över huvud taget saknas glädjen. Det går inte att undvika tankarna om hur förgänglig formen är. Hur kan jag släppa iväg den sådär lättvindigt när jag jobbat så hårt för att nå den?

Men allt eftersom dagarna går och jag fortsätter malandet så märks det en liten skillnad här och en liten skillnad där. Motivationen kommer tillbaka. Jag börjar få koll på kroppen igen, orkar hålla ryggen rak. Orkar också göra fler armhävningar i en följd, fler situps, cyklar knappt utan att bli andfådd och imorse ville jag - och kunde jag - springa snabbt på vägen till jobbet. I alla fall halva vägen och det var gott nog. Nu har det vänt, det är nu det roliga börjar.

På lördag blir det också roligt för då ska min gamla pingisklubb, Nynäshamns BTK, fira 50-årsjubileum. Det blir en heldag i Gröndalshallen i Nynäshamn där vi först tar hand om pingissugna ungar som får testa att spela pingis och sedan frampå dagen blir det en mycket prestigefylld veteranturnering. Förutom de gånger jag spelat pingis över matbordet så är det nästan 30 år sedan jag spelade en riktig match. Räknesättet har ändrats sedan dess, man kör visst bara till 11 numera och jag har varken racket eller pingisshorts, men min fantastiska hjärna ser absolut inga problem i det. Den tror att jag lirar precis lika bra som förr. Vi får se hur rätt den har. Rapport följer.

Härifrån till Åland marathon 28 oktober

Dags att ta skeden från munnen eller vad det nu heter och komma igång med bloggen igen. Hej! Hoppas du finns kvar därute och hoppas du haft en bra sommar. Jag har haft en lång och skön ledighet och känner mig redo för höstens och vinterns kyla och mörker.Kan inte låta bli att ha lite ångest kring det där att vi går mot den tiden nu. Fast det är väl det mycket sommaren handlar om egentligen. Man slipper att ha flera lager med kläder på sig för ett tag och jobbar sedan järnet för att konservera solen och värmen på olika vis, i solbrännan, i härligt somriga foton, i infrusna blåbär och torkade kantareller för att kunna plockar fram dem allt eftersom enerigkickarna behövs.

Idag köpte jag ett nytt regnställ för höstens kommande cykelturer och passade också på att rensa bland träningkläderna. Har bestämt mig för att slänga alla tröjor som luktar Pecka efter ett träningspass. De får åka till återvinningen. Kanske någon annan blir glad för dem, själv tänker jag våga vägra lukta illa. I lådan låg också alla långkallingar och underställströjor och det gick inte att undvika att tänka på vintern. Allt kändes genast mycket bättre när jag längst ner i lådan hittade Björn Dähli-stället. Då längtade jag nästan lite till de kalla vinterdagarna. Jag vill åka mycket skidor i vinter.

Men än har vi som tur är några dagar kvar i sommarmånaden och ännu mera tur är det att det är tre veckor kvar till Stockholm halvmara, för jag har verkligen legat på latsidan vad gäller löpningen. Motionerandet i form av cykling har det blivit en del, jag fick till och med till en långcykling från Bromma till Nynäshamn en dag på semestern. (För övrigt en riktigt fin sträcka, särskilt delen mellan Västerhaning och Nynäshamn där man cyklar på gamla 73an, numera helt övergiven av alla bilar eftersom de kan köra på den nybyggda motorvägen istället. Cykla den någon dag när du inte vet vad du ska göra. Den är väl värd en cykeltur.) Men nä, löpning, det har det inte blivit så mycket av under sommaren.

Nåväl, jag ska vara på topp först den 28 oktober och en ocean av tid återstår till dess, hrmfph. Äventyret fortsätter och jag hoppas du hänger med framöver.