Tvärnit

Det är bråda dagar. På söndag startar Almedalsveckan och på mitt jobb ansvarar jag för att få seminarier, mingel och all möjlig logistik att fungera. Känner mig lite som jultomten måste göra dagarna före julafton, "Säg mamma" "Mamma" "Moahaha".

Det här får direkt påverkan på: 1.Antal blogginlägg, 2.Träningen. När det gäller träningen så har det tagit tvärnit, vilket jag faktiskt inte ska skylla på arbetsbelastningen utan det beror helt och hållet på Stockholmsmaran. Det där vädret tog knäcken på mig. Kroppen har uppvisat tydliga tecken på överansträngning vilket gjort att jag inte har löpt ett steg sedan dess. Redan under loppet fick jag problem med luftrören och besvären sitter fortfarande i, om än mycket svagare nu än förut. Det har varit en omtumlande upplevelse att på så kort tid gå från att vara i marathonform till att inte ens orka promenera längre sträckor. Vad har jag gjort med mig? Kommer jag bli återställd?

 Jag förlitar mig till kroppens egen läkekraft men har också varit i kontakt med läkare och inväntar provsvar från henne. Till dess håller jag mig i någorlunda stillhet. Tur i oturen känner jag ingen stress kring den uteblivna träningen. Det passar till och med rätt bra att ta en längre viloperiod nu. Jag har inga lopp inplanerade på länge och som sagt en hel del att stå i på jobbet. Alltid något att glädja sig över. Jag är nästan lika lättroad som tomten. "Säg mamma":-)

Lycka till!

Exakt för ett år sedan satte jag mig i sadeln och började trampa de trettio milen runt Vättern. Helt galet, absurt och overkligt. Särskilt det här med start kl 00:45 var ju helt crazy. Och så den nästan spöklika tystnaden när ett femtiotal välsmorda racercyklar helt ljudlöst rullade ut ur startfållan, ut i mörket, mot den starka vinden. Raden av röda bakljus sträckte sig så långt ögat nådde.

I gryningen rullade jag nerför böljande backar strax norr om Gränna, där var så vackert. Uppförsbacken genom och förbi Gränna upp mot nästa stopp var oändligt lång, den tog aldrig slut.

Frukoststoppet i Jönköping är favoritminnet nr ett. Där mötte bror upp vid halv-6-snåret och tog en fika med mig. Det var gött att komma in i värmen i den stora hangaren och äta varm havregrynsgröt.

Jag minns också den branta backen uppför någon mil efter Jönköping och vilken fart man fick i nedförsbacken som följde därpå.

Hjo var underbart pitoreskt vackert. Här missade jag att det serverades lasagne, åt bulle och saltgurka istället.

Kommer ihåg ljudet av de stora klungorna som drog förbi.

Minns Karlsborg, häpnade över att det låg en borg där bara sådär.

Och så den här förvridna rums- och tidsuppfattningen. Att blicka ut över Vättern och försöka ta in i medvetandet att jag varit där på andra sida för många timmar sedan. Att känna lycka över att "bara" ha fyra mil kvar.

Utan att veta om det rulla i mål en ynka minut efter det att den ena personen av två som jag kände i hela startfältet rullat i mål, med den skillnaden att han startat åtta timmar efter mig. Vi missade varandra i målfållan.

Och hur jag en kvart efter målgång satt i bilen på väg hem. Jag slocknade nästan omedelbart.

Lycka till allihop som rullar ut från Motala inatt!. Ni har ett äventyr framför er, en riktigt tuff utmaning men får med er en alldeles speciell känsla hem. En känsla ni aldrig glömmer. Och jag lovar, det är värt det.

Analys Sthlm marathon

Dagarna rinner iväg i en strid ström. Vi har varit på landet och fixat det sista på friggeboden så nu kan den förväntade anstormningen av tonåringar komma och bo bäst de vill. Mina söner är 18 och 16 år och den här sommaren har de bestämt sagt ifrån alla former av för lång (mer än tre dagar) semester ihop med oss. Det smärtar i mammahjärtat vill jag lova. Nästan varje kväll gör jag nya försök att med lock och pock få med dem på någon liten semesterresa, men får varje gång ett rungande nej till svar. De tittar lite medlidsamt på mig när de säger det.

 Nåväl, vi har tränat oss på att vara ifrån varandra så jag känner mig ändå hyfsat bekväm med tanken. Och så har vi ju den där friggeboden nu så förhoppningsvis får jag se dem där i sommar. Innan jag fick barn planerade jag ungefär så långt som näsan räckte, men efter att de föddes ändrades det där och tidshorisonten sträcker sig numera flera år framöver. Det är väl kanske därför jag inte känner nån större press på mig att klara målet maran under fyra timmar. Jag är helt säker på att det kommer gå en dag även om jag misstänker att det rätt så lång tid till. Det viktiga är att fortsätta träna och att göra analyser då och då för att kunna justera träningsupplägget.

Dags för en analys alltså och den blir jättekort den här gången. Träna mer löpning. Allt annat lika så fixar jag tiden. Det var inspirerande att träna efter program och där fanns några riktigt bra veckoupplägg med både tröskelpass och långa intervallpass, som jag ska försöka köra under sommaren. Så tänker jag mig det i alla fall. Men så vet jag också att just sommaren är den svåraste tiden för mig att upprätthålla frekvent träning så jag får se hur det blir med den saken.

Que pasa?

Vad mer kan jag skriva om maran? Inte så mycket. Jag har nästan glömt bort strapatserna. På nåt vis gick allt så fort. Jag laddade, startade, det regnade och sen var det över. Jag måste ha varit väldigt mycket i min kokong under hela loppet, för cashminnet är helt blankt. Imorgon släpper Marathonfoto bilderna från loppet som man kan köpa om man vill. Jag tänker hänga på låset för att se om jag fastnade någonstans. Främst för att få en bekräftelse på att jag verkligen var där i lördags.

"Vad ska du göra nu då?" är den vanligaste frågan jag får och helst vill jag vänta några dagar till med att fatta några beslut. Post-lopp-deppet får en ur balans samtidigt som endorfinerna vill ta en till nya höjder så det är rätt så jobbigt och schitzofrent däruppe i hjärnkontoret just nu. Jag vilar några dagar till och återkommer i frågan när allt lugnat ned sig igen.

Min kära kollega hade gjort en fin medalj till mig när jag kom till jobbet i måndags. Jag blev så glad för den och har hängt den på lampan vid mitt skrivbord så att jag kan titta på den då och då. Den ger mig perspektiv på lördagens insats och hjälper mig att minnas hur det egentligen var. Blött har jag för mig. Och lite blåsigt.
1a pris i sunt förnuft

Trevlig blåsdag

Did Not Finish. Vilka trista ord. Men det var så det blev igår. Jag kom inte i mål utan gav upp vid Djurgårdsbron på andra varvet. 28 km, sen pallade jag inte mer. Men låt oss ta det från början.

Jag kände mig i riktigt bra form när jag drog upp rullgardinen på morgonen. Drog snabbt ner den igen och ignorerade helt att det ösregnade och stormade ute. Förberedde mig väl, smörjde in kroppen med Ormsalva i förebyggande syfte, fick på mig flera lager kläder, gjorde iordning räkmackorna och fick med en termos thé att ha att dricka efter målgång. Fick exklusiv lift med brorsan som körde mig till Stadion. Allt kändes väldigt, väldigt bra.

Vi körde genom stan och ur varje vrå kröp det marathonlöpare på väg mot Stadion. Alla med stora plastpåsar över kroppen för att hålla undan vätan. I sedvanlig ordning tog vi några kort inne på Stadion och kände vinden blåsa småspik där på läktaren. Tog sen en kopp thé inne på fiket på Östemalms IP vilket var det överlägset bästa stället att fördriva tiden på inför start denna dag, varmt och torrt.

När första starten gick 10 minuter före min grupp stod jag inte i min fålla. Jag gjorde mig ingen brådska, ville inte bli kall och blöt utan slank in i min fålla en sådär 5 minuter före start. Skickade ett meddelande till vännerna på Facebook att jag log. Vilket jag faktiskt gjorde. Jag var förväntansfull och kände mig stark och hoppades på att göra en bra tid, vädret till trots.

Den som inte tränar löpning året runt kan inte förstå hur man ens kan komma på tanken att komma till start en dag som igår. Det var verkligen ett hiskeligt väder. 5 grader, regn och bitvis kraftig vind. Tittar man på inslaget från TV4 här så undrar till och med jag själv lite hur man är funtad.

Men löparsläktet är ett tåligt släkte och man är liksom van vid att ge sig ut oavsett väder. Det gäller bara att klä sig rätt. Det var rätt ok att springa i det där vädret ändå, även om det blåste hur mycket som helst på Västerbron. Första varvet gick bra. Ville försöka hålla mig på 56 min/mil hela loppet igenom. Det var min plan.

Rullade på där och blev blötare och blötare. Jag frös aldrig eftersom jag hade byltat på mig ordentligt. På benen hade jag korta tights, långkalsonger och långa vintertights. På överkroppen linne, kortärmad tröja, långärmat underställ och så en vindtät jacka. På huvudet mössa och på händerna vantar. Inte en chans att jag skulle frysa.

Kroppen höll riktigt bra, det var inga problem, men psyket - det höll inte alls. Redan vid 14 km började jag formulera tanken: Ge upp. Kliv av vid Stadion (man passerar ju den innan man ska ut på andra varvet). Men jag manade på mig och tänkte att jag i alla fall skulle klämma halvmaradistansen. Där skulle brorsan stå och det vore smidigt att kliva in i hans bil där. Men när jag väl kom dit stod han inte där....

Ringde honom och vi bestämde att han skulle stå vid Djurgårdsbron istället. Jag tyckte att det bara gick långsammare och långsammare. Stegen blev kortare och jag räknade på den troliga sluttiden samtidigt som farthållaren i 4:15-gruppen sprang förbi. Jag mäktade inte med att hålla jämnt tempo med honom och kände chansen på en bra tid segla iväg. Där bestämde jag mig för att ge upp. Jag orkade inte fajtas med distansen.

Vid Djurgårdsbron hade jag varit ute i 2:47 och kommit 28 km. Där stod både mamma och brorsan och när jag meddelade dem det som jag tyckte var det sämsta beslutet "Jag kliver av" så sa båda i kör samtidigt "Gör det!!". Alltså, det kändes så skönt. Hade de sagt, "Å nej, försök lite till, kom igen", så hade jag nog fortsatt, men den känslan att få gå och sätta sig i den varma bilen och bli körd till Östermalms IP, det var ta mig tusan oslagbart.

På IP hämtade jag min påse, lämnade tillbaka mitt chip och lurade till mig en Finisher-tröja (tyckte jag var förtjänt av den även om det bara är de som sprungit hela vägen som ska få en) och lyckades till och med få lite massage innan jag återigen klev in i bilen och blev kungligt eskorterad hem.

Där kröp jag snabbt som attan ner i badkaret. Fortfarande i chock över att ha brutit.

Klart det känns tomt och det svider i sinnet, men faktiskt, jag gjorde så gott jag kunde igår. Jag får slicka mina sår och komma igen en annan dag. Helst inte en trevlig blåsdag (som Nalle Puh säger).

0. Go

Ready for take off. Långkallingar och mössa på. Inget att be för. Nu kör vi!!

(det blir ingen live-streaming i år, men bilder kommer, lita på det)

1. Vädret, vädret, vädret

4 grader, spöregn o 10m/sek nordostlig vind. Jag tvivlar starkt. Ska jag verkligen springa imorrn? Det är ingen som tvingar mig direkt och det vore enkelt att bara stanna hemma istället. Baka bröd, klappa katten, fira barnens kusin som fyller 20. Vara lördagsledig.

Men så tänker jag på alla frivilliga funktionärer som kommer ha det etter värre än oss löpare. Och de där sjungande damerna som spontansjöng ett år och sen troget har fortsatt med der år efter år. Och sambatjejerna i sina fina bar-ärmade karnevalklänningar. Och så alla i publiken. De måste alla få några att titta på, dansa och sjunga för. Kan inte svika dem, så jag klär på mig ordentligt istället. Låter loppet komma och tänker positiva tankar istället. Järnspikar vad kul det ska bli:-)