9 grader, regn och 7 m nordvästlig vind säger rapporten om lördagen idag.
Hämtade nummerlappen på väg hem från jobbet idag. Känns tryggt att ha den i säkert förvar. Nu får jag vara med på riktigt. Det här med att jag inte anmälde mig till Stockholm marathon innan det var försent, var mitt egna val. Jag surade efter förra årets lopp och ville inte springa Stockholm en gång till. Men sen så blev det ju inget Vällingby marathon och då fanns bara Stockholm kvar på den här sidan sommarsemestern. En mara per halvår är rätt lagom att köra och jag ville inte vänta för länge med att springa nästa. Tur då att Blocket finns. Såg förresten att någon sålde sin startplats på jogg.se för 100 spänn häromdagen. Snacka om REA-pris.
Efter fyra genomförda maror börjar rutinen träda in och nu går jag mest och väntar. Gelen är införskaffad, kläderna utprovade, låtlistan i ordning, hejjaklacken är informerad om slot-tiderna. Vad har jag missat?
torsdag 31 maj 2012
onsdag 30 maj 2012
3. Löparstassen
De däringa väderprognoserna, hur pålitliga är de egentligen? Jag bryr mig sällan om vad det ska bli för väder, det går liksom inte att göra så mycket åt det. Dessutom har jag nåt fel i skallen som gör att jag inte kan komma ihåg hur vädret ska bli, ens nästa dag, efter att ha sett väderrapporten på t ex Aktuellt. Det är helt blankt däirnne. Vad sa hon om Stockholm egentligen? Nånstans där vid södra Götaland slutade jag visst att lyssna.
Maken däremot, han är jätteintresserad och läser vädret i tidningen varje morgon. Hummar och kommenterar beroende på vad som står. Egentligen håller han span efter varmt väder, att färgerna på kartan ska övergå från blått till orange och rött. Orka!! Särskilt vintertid?!
Mamma tar nog ändå priset, för hon ska titta på alla väderrapporter på samtliga nyheter under en hel kväll. Ibland bor hon hos oss och då fyller vi på väderkvoten för hela året. För mig gör det ingen skillnad, jag blir fortfarande inte mycket klokare även om jag hör väderrapporten flera gånger.
Ofta tycker jag att häftigt väder, på vilket sätt det vara månne, är roligare att träna i än sånt där lagomväder. Häftigt regn, häftig blåssst (med kort å, som man säger i Göteborg), häftig värme - det är grejer det. Så länge jag slipper vara på sjön i alla fall, jag menar om det stormar. Är det vackert och soligt väder är det helt ok att vara på sjön.
Inför kommande lördag är jag lite mer noggrann med väderkollen. Klart.se säger 8 grader, molnigt och 8 sekundmeter nordvästlig vind på lördag. Det är lite för kallt tycker jag och lite för blåsigt. Det verkar som att det blir långbent för mig. Synd för jag hade velat springa i löparkjol. Men nu blir det alltså långbent istället. Mer än så har jag inte bestämt. Blir det långärmat eller kortärmat, 2 eller 3 lager upptill, mössa, handskar? Fasiken, 8 grader är inte varmt. Jag väntar någon dag till och hoppas att temperaturen kryper upp något. Det är ju det som är det fina med väderprognoser, de brukar ändra på sig ju närmare den speciella dagen man kommer. Så svaret på första frågan är: Väderprognoserna är fullständigt opålitliga.
Blå, blå, vindar och vatten...
Maken däremot, han är jätteintresserad och läser vädret i tidningen varje morgon. Hummar och kommenterar beroende på vad som står. Egentligen håller han span efter varmt väder, att färgerna på kartan ska övergå från blått till orange och rött. Orka!! Särskilt vintertid?!
Mamma tar nog ändå priset, för hon ska titta på alla väderrapporter på samtliga nyheter under en hel kväll. Ibland bor hon hos oss och då fyller vi på väderkvoten för hela året. För mig gör det ingen skillnad, jag blir fortfarande inte mycket klokare även om jag hör väderrapporten flera gånger.
Ofta tycker jag att häftigt väder, på vilket sätt det vara månne, är roligare att träna i än sånt där lagomväder. Häftigt regn, häftig blåssst (med kort å, som man säger i Göteborg), häftig värme - det är grejer det. Så länge jag slipper vara på sjön i alla fall, jag menar om det stormar. Är det vackert och soligt väder är det helt ok att vara på sjön.
Inför kommande lördag är jag lite mer noggrann med väderkollen. Klart.se säger 8 grader, molnigt och 8 sekundmeter nordvästlig vind på lördag. Det är lite för kallt tycker jag och lite för blåsigt. Det verkar som att det blir långbent för mig. Synd för jag hade velat springa i löparkjol. Men nu blir det alltså långbent istället. Mer än så har jag inte bestämt. Blir det långärmat eller kortärmat, 2 eller 3 lager upptill, mössa, handskar? Fasiken, 8 grader är inte varmt. Jag väntar någon dag till och hoppas att temperaturen kryper upp något. Det är ju det som är det fina med väderprognoser, de brukar ändra på sig ju närmare den speciella dagen man kommer. Så svaret på första frågan är: Väderprognoserna är fullständigt opålitliga.
Blå, blå, vindar och vatten...
tisdag 29 maj 2012
4. Banan
Om och om igen kör jag Sthlm marathon-banan i skallen. Den är rätt så lång när jag tänker efter.
Ut på Valhallavägen, förbi SVT, hela Strandvägen, vinka till jobbet på Norrmalmstorg, Kungsträdgårdsgatan och sen förbi Slottet, upp och ner vid Slussen, hela Södermälarstrand, Västerbron, Norrmälarstrand, Stadshuset, Tegelbacken, Vasagatan, Torsgatan, Odengatan, Karlavägen, Sturegatan, första varvet klart, ut på Valhallavägen, förbi SVT, vik av åt vänster vid Berwaldhallen, ut mot Kaknästornet, snedda över Gärdet så man nästan kommer tillbaka till SVT, trista, tråkiga Lindarängsvägen runt Kaknästornet, förbi Djurgårdens träningsplan, komma fram vid Kaknästornet, ner över Djurgårdskanalen, förbi Manillaskolan och Waldemarsudde, förbi Skansen, över Djurgårdsbron, Strandvägen, vinka till jobbet vid Norrmalmstorg, Kungsträdgårdsgatan, Skeppsbron, upp och ner vid Slussen, låååånnngga Södermälarstrand, pust, flämt, upp för Västerbron, oj, aj, ner för Västerbron, lååååånnnnnngggggggaaaaaa Norrmälarstrand, förbi Stadshuset, hasa upp på Vasagatan, masa sig upp för Torsgatan, myrsteg hela Odengatan, Karlavägen och Sturegatan, studsa fram på innerbanan på Stadion. Gliiiiider iiiin iiiiii mååål!!
Vilken folkfest!!
Bara att titta sig igenom hela maran i snabbspolning tar 6 minuter (kolla här).
Förra året tog det 4:26:30 att komma runt.
Ut på Valhallavägen, förbi SVT, hela Strandvägen, vinka till jobbet på Norrmalmstorg, Kungsträdgårdsgatan och sen förbi Slottet, upp och ner vid Slussen, hela Södermälarstrand, Västerbron, Norrmälarstrand, Stadshuset, Tegelbacken, Vasagatan, Torsgatan, Odengatan, Karlavägen, Sturegatan, första varvet klart, ut på Valhallavägen, förbi SVT, vik av åt vänster vid Berwaldhallen, ut mot Kaknästornet, snedda över Gärdet så man nästan kommer tillbaka till SVT, trista, tråkiga Lindarängsvägen runt Kaknästornet, förbi Djurgårdens träningsplan, komma fram vid Kaknästornet, ner över Djurgårdskanalen, förbi Manillaskolan och Waldemarsudde, förbi Skansen, över Djurgårdsbron, Strandvägen, vinka till jobbet vid Norrmalmstorg, Kungsträdgårdsgatan, Skeppsbron, upp och ner vid Slussen, låååånnngga Södermälarstrand, pust, flämt, upp för Västerbron, oj, aj, ner för Västerbron, lååååånnnnnngggggggaaaaaa Norrmälarstrand, förbi Stadshuset, hasa upp på Vasagatan, masa sig upp för Torsgatan, myrsteg hela Odengatan, Karlavägen och Sturegatan, studsa fram på innerbanan på Stadion. Gliiiiider iiiin iiiiii mååål!!
Vilken folkfest!!
Bara att titta sig igenom hela maran i snabbspolning tar 6 minuter (kolla här).
Förra året tog det 4:26:30 att komma runt.
| 5K | 0.27.59 | 27.59 | 05.36 | 10.73 | 1079 |
| 10K | 0.56.16 | 28.17 | 05.40 | 10.60 | 1066 |
| 15K | 1.23.47 | 27.31 | 05.31 | 10.91 | 1046 |
| 20K | 1.52.16 | 28.29 | 05.42 | 10.53 | 1098 |
| Halvmaraton | 1.58.31 | 06.15 | 05.42 | 10.55 | 1101 |
| 25K | 2.22.42 | 24.11 | 06.12 | 9.68 | 1181 |
| 30K | 2.55.16 | 32.34 | 06.31 | 9.21 | 1338 |
| 35K | 3.30.25 | 35.09 | 07.02 | 8.54 | 1486 |
| 40K | 4.09.26 | 39.01 | 07.49 | 7.69 | 1742 |
| Mål | 4.26.30 | 17.04 | 07.47 | 7.71 | 1875 |
Så var hittar jag då de där 26,5 minutrarna som ska väck? Jag konstaterar att jag är väldigt jämn i farten (på Åland har jag för mig att jag höll exakt samma tempo i nästan tre mil), så det bästa hade varit att kunna springa lite snabbare hela tiden. Sen syns det tydligt hur jag tappar fart efter halva loppet och särskilt de två sista kilometrarna. Det är där slaget kommer avgöras.
Som inför Åland fokuserar jag på att inte gå (mer än några steg vid vätskekontrollerna) under loppet och att hela tiden jobba mot att behålla farten den sista milen. Det är det enda som surrar i skallen. Det är otroligt svårt att frammana känslan av trötthet och smärta såhär när jag sitter bekvämt tillbakalutad i soffan så just nu fattar jag inte varför det inte skulle gå.
På lördag eftermiddag kan jag däremot tala om exakt varför det inte kommer gå.
måndag 28 maj 2012
5. Maten
Säg ordet löparmage till en löpare och du får se ren och skär skräck i personens ögon. Det är nåt man vill undvika till varje pris i ett lopp. (för den som missat vad löparmage är förtydligar jag: löparmage=plötsligt trängande behov att uppsöka en baja-maja, nu, pronto, kan inte vänta ett enda steg till). Därför är det uteslutet att hålla på och mixtra med maten den här veckan. Det ska vara gamla beprövade rätter som man är säker på hur magen hanterar.
För eliten är det säkert annorlunda, men som motionär tänker jag ska skippa den gamla kolhydratladdningen som gick ut på att först tömma kroppens kolhydratsreserver genom att enbart äta fett och protein sista veckan, för att dagen innan loppet smacka i sig kolhydrater som då lagrades in. Just pasta tycker jag är rätt kass att springa på. Istället vet jag två bra maträtter som jag presterar bra på på långpass, den ena är biff med bakad potatis, den andra är pytt-i-panna och nån av dem lär det bli på fredag kväll.
I övrigt gör jag inga avsteg från det kända den här veckan. Lördag förmiddag laddar jag på med mina goa räkmackor som lägger sig som bomull i magen. Jag ska inte ge den där löparmagen en chans att strula till dagen för mig.
.
För eliten är det säkert annorlunda, men som motionär tänker jag ska skippa den gamla kolhydratladdningen som gick ut på att först tömma kroppens kolhydratsreserver genom att enbart äta fett och protein sista veckan, för att dagen innan loppet smacka i sig kolhydrater som då lagrades in. Just pasta tycker jag är rätt kass att springa på. Istället vet jag två bra maträtter som jag presterar bra på på långpass, den ena är biff med bakad potatis, den andra är pytt-i-panna och nån av dem lär det bli på fredag kväll.
I övrigt gör jag inga avsteg från det kända den här veckan. Lördag förmiddag laddar jag på med mina goa räkmackor som lägger sig som bomull i magen. Jag ska inte ge den där löparmagen en chans att strula till dagen för mig.
.
söndag 27 maj 2012
6. Fötterna
Sex dagar kvar och nu börjar nedräkningen.
På julrean köpte jag mig ett par nya löpardojjor. Fick för mig att jag ville testa ett annat märke än Saucony och slog till på ett par Mizuno. Vi blev aldrig vänner så för några veckor sedan köpte jag mig ett par nya Saucony istället och nu leker livet igen. Saucony är som gjorda för oss med breda fötter och högt fotvalv.
Mina fötter är en stor utmaning. De är alltid jättetorra och jag får både liktornar, förhårdnader och självsprickor på dem. Om man skulle fråga mig vilka tre grejjer jag skulle ta med till en öde ö, så skulle jag först säga två såna där smarta överlevnadssaker som t ex yxa och eldstål, men den tredje skulle definitivt vara fotcreme. Jag kan inte leva utan fotcreme.
Det finns inget så rysligt som att gå omkring på mina fötter efter en dag på stranden. Tänk naglar mot svarta tavlan så vet du hur det känns. Hu, det är hemskt och jag kan inte snabbt nog tvätta av dem och smörja in dem så fort vi kommit hem. Drar sen på ett par mjuka, sköna strumpor. Spelar ingen roll hur varmt det är.
Kakelförsäljare har höjt på ögonbrynen då vi stått i begrepp att renovera badrum och åkt till kakelaffären för att köpa kakelplattor. Den absolut avgörande faktorn för vilken kakelplatta det blir är inte färgen eller storleken på plattan, utan huruvida man kan gå på den barfota utan att rysa eller ej.
Ryset är en sak, liktorna en annan, men jag får i alla fall nästan aldrig skavsår. Alltid något. Och jag är jättenoga med att sköta fötterna, filar dem och smörjer in dem, sätter på liktornsplåster när det behövs och väljer löparstrumpor med omsorg.
Problemet vid löpning är just att hitta rätt strumpor som ger så lite friktion som möjligt. Ju mer friktion, ju mer bränner det under fötterna. Det brukar ta sin tid att hitta rätt i strumplådan. De strumpor som funkade till de förra skorna, funkar inte till de nya skorna. Så har det varit även den här gången. Jag har sprungit mig igenom lagret och hade till i fredags inte hittat de perfekta strumporna. Av en slump tog jag några som jag aldrig någonsin trodde skulle funka, men se, de var verkligen bra. Jag ägnade inte mina fötter en tanke på hela vägen vilket måste ha inneburit att fötterna inte hade något att gnälla över, så de strumporna får hänga med på en 42-km-sväng nästa lördag.
Med en vecka kvar, har jag nu också klippt tånaglarna. Det får inte göras för nära loppet. Blånagel lär jag få ändå av trycket, men det är väldigt smärtsamt att springa med för kortklippta naglar så det är ju smart om man inte utsätter sig för det i alla fall.
Mycket är det att tänka på när det gäller fötterna, men det är bara att ta hand om dem så mycket det går för som vi löpare brukar säga:
Liten fot välter ofta stor löpare
På julrean köpte jag mig ett par nya löpardojjor. Fick för mig att jag ville testa ett annat märke än Saucony och slog till på ett par Mizuno. Vi blev aldrig vänner så för några veckor sedan köpte jag mig ett par nya Saucony istället och nu leker livet igen. Saucony är som gjorda för oss med breda fötter och högt fotvalv.
Mina fötter är en stor utmaning. De är alltid jättetorra och jag får både liktornar, förhårdnader och självsprickor på dem. Om man skulle fråga mig vilka tre grejjer jag skulle ta med till en öde ö, så skulle jag först säga två såna där smarta överlevnadssaker som t ex yxa och eldstål, men den tredje skulle definitivt vara fotcreme. Jag kan inte leva utan fotcreme.
Det finns inget så rysligt som att gå omkring på mina fötter efter en dag på stranden. Tänk naglar mot svarta tavlan så vet du hur det känns. Hu, det är hemskt och jag kan inte snabbt nog tvätta av dem och smörja in dem så fort vi kommit hem. Drar sen på ett par mjuka, sköna strumpor. Spelar ingen roll hur varmt det är.
Kakelförsäljare har höjt på ögonbrynen då vi stått i begrepp att renovera badrum och åkt till kakelaffären för att köpa kakelplattor. Den absolut avgörande faktorn för vilken kakelplatta det blir är inte färgen eller storleken på plattan, utan huruvida man kan gå på den barfota utan att rysa eller ej.
Ryset är en sak, liktorna en annan, men jag får i alla fall nästan aldrig skavsår. Alltid något. Och jag är jättenoga med att sköta fötterna, filar dem och smörjer in dem, sätter på liktornsplåster när det behövs och väljer löparstrumpor med omsorg.
Problemet vid löpning är just att hitta rätt strumpor som ger så lite friktion som möjligt. Ju mer friktion, ju mer bränner det under fötterna. Det brukar ta sin tid att hitta rätt i strumplådan. De strumpor som funkade till de förra skorna, funkar inte till de nya skorna. Så har det varit även den här gången. Jag har sprungit mig igenom lagret och hade till i fredags inte hittat de perfekta strumporna. Av en slump tog jag några som jag aldrig någonsin trodde skulle funka, men se, de var verkligen bra. Jag ägnade inte mina fötter en tanke på hela vägen vilket måste ha inneburit att fötterna inte hade något att gnälla över, så de strumporna får hänga med på en 42-km-sväng nästa lördag.
Med en vecka kvar, har jag nu också klippt tånaglarna. Det får inte göras för nära loppet. Blånagel lär jag få ändå av trycket, men det är väldigt smärtsamt att springa med för kortklippta naglar så det är ju smart om man inte utsätter sig för det i alla fall.
Mycket är det att tänka på när det gäller fötterna, men det är bara att ta hand om dem så mycket det går för som vi löpare brukar säga:
Liten fot välter ofta stor löpare
fredag 25 maj 2012
Sommar!!!!
Sommar och sol och en lugn morgonjogg på det. Kan det bli bättre? Stockholm från sin vackraste sida helt enkelt. Det syns kanske inte så bra, men jag hade mina fake-Prada-glasögon på mig imorse. Snyggt värre! Och i Bällsta river låg den lilla sothönan och ruvade. Kan nån stoppa klockan en stund nu så att man får möjlighet att njuta ordentligt?
torsdag 24 maj 2012
Försluta konservburken
Programmet den här veckan säger 2 milpass, det ena i superlugnt tempo, och ett tempopass. Jag har helt klart svårt att rätta in mig i ledet. Kroppen har vaknat till och vill ha mer än tre fjuttiga mil, så jag lägger till cykling nästan alla dagar och en Happy måndag (cykling+core+dans) för att mätta suget. Det gäller ändå att vara smart nu och inte köra på för mycket för nära inpå starten. Nästa vecka blir lugnare.
Jag för ju träningsdagbok vilket är himla bra såna här dagar när man undrar hur sjutton man gjorde förra gången. Jag har provat både med att vila mig i form de sista tio dagarna innan maran och att köra på ungefär som vanligt fram till fem dagar före start. Det sista verkar ha funkat bäst hittills så jag gör likadant den här gången, trots att träningsschemat säger annorlunda.
Däremot verkar den träningsfria semesterveckan mitt i uppladdningen ha varit ett smart drag. För första gången på länge är jag helt utan skavanker. Till och med den stela hamstringen höger bak har gett med sig. Den har krånglat sen någon gång i höstas och no matter hur mycket jag än stretchat så har den inte blivit längre. Den fick sig en rejäl törn under Vasaloppet då jag utan förvarning ramlade på plan mark. Mycket förvånande måste jag säga. Där skidade jag ute på myren, solen sken och spåren var jättefina, inte en backe i syne och så helt plötsligt ramlade jag. Förblev dessutom kvar i trill-position en lång stund och kunde nästan inte ta mig upp. Senan i baksida lår var så utsträckt det bara gick, en halv mm till och den hade gått av. Nåväl, upp kom jag så småningom och det gick som bekant bra att skida vidare, men senan drog ihop sig ännu mer efter det och har ruvat under sitt skal sedan dess.
Men, nu gör den inte det längre och inga andra delar påkallar uppmärksamhet heller. Det känns kort sagt för jäkla bra. Jag skulle vilja konservera mig, ha precis den här känslan i kroppen som jag har nu, bara lägga till helt fräscha, utvilade ben så kommer det gå hur bra som helst nästa lördag.
Jag för ju träningsdagbok vilket är himla bra såna här dagar när man undrar hur sjutton man gjorde förra gången. Jag har provat både med att vila mig i form de sista tio dagarna innan maran och att köra på ungefär som vanligt fram till fem dagar före start. Det sista verkar ha funkat bäst hittills så jag gör likadant den här gången, trots att träningsschemat säger annorlunda.
Däremot verkar den träningsfria semesterveckan mitt i uppladdningen ha varit ett smart drag. För första gången på länge är jag helt utan skavanker. Till och med den stela hamstringen höger bak har gett med sig. Den har krånglat sen någon gång i höstas och no matter hur mycket jag än stretchat så har den inte blivit längre. Den fick sig en rejäl törn under Vasaloppet då jag utan förvarning ramlade på plan mark. Mycket förvånande måste jag säga. Där skidade jag ute på myren, solen sken och spåren var jättefina, inte en backe i syne och så helt plötsligt ramlade jag. Förblev dessutom kvar i trill-position en lång stund och kunde nästan inte ta mig upp. Senan i baksida lår var så utsträckt det bara gick, en halv mm till och den hade gått av. Nåväl, upp kom jag så småningom och det gick som bekant bra att skida vidare, men senan drog ihop sig ännu mer efter det och har ruvat under sitt skal sedan dess.
Men, nu gör den inte det längre och inga andra delar påkallar uppmärksamhet heller. Det känns kort sagt för jäkla bra. Jag skulle vilja konservera mig, ha precis den här känslan i kroppen som jag har nu, bara lägga till helt fräscha, utvilade ben så kommer det gå hur bra som helst nästa lördag.
lördag 19 maj 2012
Lördagsmys
Jag går här och myser. Det känns väldigt bra efter dagens långpass. Kroppen är stark och pigg och jag är sugen på att springa mera. Så smått vågar jag börja hoppas på ett bra lopp den 2 juni. Tvivlen skingras.
Fast det var ett besvär att komma ut får jag allt medge. Drog på mig löparkläderna först en gång, tog sen raskt av mig dem igen och satte på vanliga kläder istället. Tog en fika och funderade på vad dagen annars hade att erbjuda. Kom på att jag inte hade något direkt roligare alternativ (typ handla maten för veckan) och drog så på mig löparkläderna en andra gång, utan chans att ändra mig den här gången. Bytt e bytt så att säga, hehe.
3 mil stod på schemat och jag hade ett tag funderingar på att springa 3x1 mil i Ursvik, men ändrade mig till att istället springa favoritrundan, idag åt andra hållet än jag brukar. Rundan är 2 mil så det behövdes läggas till lite mer för att få ihop kilometerantalet, men jag ville inte riktigt bestämma redan från början var och när de där extra kilometrarna skulle läggas in.
Första 9 km gick galant. Sprang utmed Bällsta river mot Pampas, följde Karlbergskanalen in till stadshuset och svängde höger ut på Norrmälarstrand. Stannade till och tog en energipaus på Preem-macken. Ett mer strategiskt läge på ett vattenhål får man leta efter. Vilka rundor jag än springer hamnar jag alltid här. Tog mig sen an Västerbron och sprang ner till Långholmen där jag följde stigen som går runt ön. Tänk att det finns folk som bor här, vilka lyllosar, det måste vara det vackraste stället i hela stan.
Vände sen hemöver, tillbaka upp på Västerbron därefter utmed vattnet bort mot Fredhäll och så var det snart dags igen för ett längre stopp, den här gången på mitt andra favorit-vattenhål, Coop i Kristineberg. Där köpte jag en himla massa dricka, och en mandarin. Satte mig på bänken i solen och fick i mig kalaset.
Kände mig fortfarande fräsch och rullade över Tranebergsbron utan större besvär, sprang upp genom Traneberg och premiärsprang den nya spårvagnsbron mellan Traneberg och Ulvsunda. Tog omvägen hem via golfbanan bakom flygfältet och sa till mig själv att det var ok att korta av rundan. Ökade farten på sista rakan och klockade mig på 2:42. 26 km blev det sammanlagt och det utan att vara alltför ankommen vid hemkomsten. Stretchade så en stund på gräsmattan i sällskap av grannkatten. Duschade och fyllde på energidepåerna med två smarriga köttbullemackor. Färdigtränad och nöjd. Vilken mysig lördag.
Vår på Långholmen, mellan träden skymtar Västerbron
Fast det var ett besvär att komma ut får jag allt medge. Drog på mig löparkläderna först en gång, tog sen raskt av mig dem igen och satte på vanliga kläder istället. Tog en fika och funderade på vad dagen annars hade att erbjuda. Kom på att jag inte hade något direkt roligare alternativ (typ handla maten för veckan) och drog så på mig löparkläderna en andra gång, utan chans att ändra mig den här gången. Bytt e bytt så att säga, hehe.
3 mil stod på schemat och jag hade ett tag funderingar på att springa 3x1 mil i Ursvik, men ändrade mig till att istället springa favoritrundan, idag åt andra hållet än jag brukar. Rundan är 2 mil så det behövdes läggas till lite mer för att få ihop kilometerantalet, men jag ville inte riktigt bestämma redan från början var och när de där extra kilometrarna skulle läggas in.
Första 9 km gick galant. Sprang utmed Bällsta river mot Pampas, följde Karlbergskanalen in till stadshuset och svängde höger ut på Norrmälarstrand. Stannade till och tog en energipaus på Preem-macken. Ett mer strategiskt läge på ett vattenhål får man leta efter. Vilka rundor jag än springer hamnar jag alltid här. Tog mig sen an Västerbron och sprang ner till Långholmen där jag följde stigen som går runt ön. Tänk att det finns folk som bor här, vilka lyllosar, det måste vara det vackraste stället i hela stan.
Vände sen hemöver, tillbaka upp på Västerbron därefter utmed vattnet bort mot Fredhäll och så var det snart dags igen för ett längre stopp, den här gången på mitt andra favorit-vattenhål, Coop i Kristineberg. Där köpte jag en himla massa dricka, och en mandarin. Satte mig på bänken i solen och fick i mig kalaset.
Kände mig fortfarande fräsch och rullade över Tranebergsbron utan större besvär, sprang upp genom Traneberg och premiärsprang den nya spårvagnsbron mellan Traneberg och Ulvsunda. Tog omvägen hem via golfbanan bakom flygfältet och sa till mig själv att det var ok att korta av rundan. Ökade farten på sista rakan och klockade mig på 2:42. 26 km blev det sammanlagt och det utan att vara alltför ankommen vid hemkomsten. Stretchade så en stund på gräsmattan i sällskap av grannkatten. Duschade och fyllde på energidepåerna med två smarriga köttbullemackor. Färdigtränad och nöjd. Vilken mysig lördag.
Vår på Långholmen, mellan träden skymtar Västerbron
tisdag 15 maj 2012
Post semester
Jag har hört nånstans att alla celler i kroppen byts ut på tre månader. Jag är alltså inne på fjärde versionen av mig själv sedan förra Stockholmsmaran. Och efter en helt fantastisk semestervecka i Turkiet är jag också lite mer av mig själv än tidigare.
Så mycket sprunget blev det inte där i solen och värmen. Tänk, jag blir alltid lika förvånad över min dåliga träningsdisciplin varje gång det är semester. All den där lediga tiden som bara ligger och väntar, som gjord för att träna på. Springskorna och träningskläderna är nedpackade, det finns inga måsten, inga tider att passa, det är bara att ge sig ut och springa och så lyckas jag bara skrapa ihop en enda ynka timme på hela veckan. I och för sig trapp/back-träning, men i alla fall.
Å andra sidan finns det så mycket annat man kan hitta på när man är på semester. Vi åkte på olika upptäcktsfärder i vår lilla hyrbil, blev rentvättade på hamam, promenerade runt och tog en fika än här, än där. Ägnade oss åt seriös shopping några förmiddagar, solade och badade på eftermiddagarna. Timmarna och dagarna tickade förbi och tja, det där med träning kändes inte alls viktigt i sammanhanget.
Tyckte jag då. Nu när tvivlens tid är här, för kort tid kvar att åstadkomma underverk på, undrar jag om jag tränat tillräckligt. Svaret på den frågan är, och kommer alltid vara: Nej! Det tillhör liksom tävlingsnerverna. Bara att gilla läget och köra de sista träningspassen och hålla tummarna för att formen infinner sig när den behövs.
Enligt programmet är det ett distanspass, två intervallpass och ett 30 km långt långpass som ska springas den här veckan. Idag tog jag de första löpstegen på en hel vecka och jag är himla glad att loppet inte är på lördag.
Trappträning när den är som bäst
Så mycket sprunget blev det inte där i solen och värmen. Tänk, jag blir alltid lika förvånad över min dåliga träningsdisciplin varje gång det är semester. All den där lediga tiden som bara ligger och väntar, som gjord för att träna på. Springskorna och träningskläderna är nedpackade, det finns inga måsten, inga tider att passa, det är bara att ge sig ut och springa och så lyckas jag bara skrapa ihop en enda ynka timme på hela veckan. I och för sig trapp/back-träning, men i alla fall.
Å andra sidan finns det så mycket annat man kan hitta på när man är på semester. Vi åkte på olika upptäcktsfärder i vår lilla hyrbil, blev rentvättade på hamam, promenerade runt och tog en fika än här, än där. Ägnade oss åt seriös shopping några förmiddagar, solade och badade på eftermiddagarna. Timmarna och dagarna tickade förbi och tja, det där med träning kändes inte alls viktigt i sammanhanget.
Tyckte jag då. Nu när tvivlens tid är här, för kort tid kvar att åstadkomma underverk på, undrar jag om jag tränat tillräckligt. Svaret på den frågan är, och kommer alltid vara: Nej! Det tillhör liksom tävlingsnerverna. Bara att gilla läget och köra de sista träningspassen och hålla tummarna för att formen infinner sig när den behövs.
Enligt programmet är det ett distanspass, två intervallpass och ett 30 km långt långpass som ska springas den här veckan. Idag tog jag de första löpstegen på en hel vecka och jag är himla glad att loppet inte är på lördag.
Trappträning när den är som bäst
torsdag 3 maj 2012
Jag och Kennet Andersson
Sommaren 1994 var något alldeles utöver det vanliga. Då spelade fotbollslandslaget hem VM-brons och så småningom hälsades Brolin, Ravelli, Dahlin, Andersson, Larsson och de andra i truppen galet mycket välkomna hem i Rålambshovsparken av 10 000-tals stockholmare. Stunden var magisk och jag upplevde mitt egna VM-hallelulja någon timme tidigare då jag drog barnvagnen på Bällstavägen och vinkade upp mot det cirkulerande planet med VM-truppen där uppe i skyn. OK, det var något patetiskt, men samtidigt så otroligt stort. Fatta, Sverige hade tagit brons i fotbolls-VM!! Vem ville inte vinka upp mot ett plan då??
Helt fucking, jävla, unbelievable. Anders Glenmark, Orup och Niklas Strömsted följde fotbollstruppen den sista tiden och det var nog ett genidrag utan dess like. Det vore väldigt intressant att se vad deras input egentligen hade för betydelse för framgången. För mig ger låten När vi gräver guld i USA fortfarande gåshud och jag spelar den på högsta volym när det är dags att köra på max.
Tankarna på VM 1994 leder mig osökt tillbaka till Vasaloppet 2012. Jag var definitivt inte i närheten av någon VM-status och nånstans där under den sista tredjedelen av loppet (tyvärr har hela Vasaloppet flutit ihop till en enda smet och minnena består mest av myrar, skidspår och blåbärssoppa, utan chans att veta vilka orter jag passerat) började jag dessutom att grina. Jag skidade på samtidigt som jag grät stora krokodiltårar och kände mig miserabel. Buhu... Samtidigt kunde jag på nåt konstigt vis ställa mig utanför mig själv och konstaterade torrt att jag saknade energi. Det gällde att få i mig något, typ NU. Strax därpå stod några frivilliga längsmed banan och bjöd på schweizernöt. Jag torkade tårarna och snodde åt mig några bitar och allt kändes genast mycket bättre. Bra för mig, för det betydde att jag höll undan för KENNET.
Några timmar tidigare, i Risberg, eller om det var i Evertsberg, så gick speakern nuts. In i fållan skidade nämligen Kennet Andersson, den forne bronsmedaljören från fotbolls-VM. Speakern hade inte ord, så överväldigad var han. Han var så till sig att få välkomna Kennet Andersson, fotbollsspelaren, nu Vasaloppsåkaren, så det stod härliga till. Själv höll jag med speakern till sista andetaget. Jag ville starta vågen, men det var faktiskt ogörligt i sammanhanget. Shit alltså, jag och Kennet i samma lopp, igen. Och jag lite framför den här gången.
Vi har nämligen gjort det förr han och jag (utan att han har haft en susning om att han tävlat mot mig). 2007 sprang vi båda Göteborgsvarvet. Den gången slog han mig med en minut. I Vasaloppet skidade jag in knappt 15 minuter före honom. 1-1 i resultat alltså. Mot VM-trean! Det lever jag länge på.
Glenmark, Eriksson, Strömstedt
Helt fucking, jävla, unbelievable. Anders Glenmark, Orup och Niklas Strömsted följde fotbollstruppen den sista tiden och det var nog ett genidrag utan dess like. Det vore väldigt intressant att se vad deras input egentligen hade för betydelse för framgången. För mig ger låten När vi gräver guld i USA fortfarande gåshud och jag spelar den på högsta volym när det är dags att köra på max.
Tankarna på VM 1994 leder mig osökt tillbaka till Vasaloppet 2012. Jag var definitivt inte i närheten av någon VM-status och nånstans där under den sista tredjedelen av loppet (tyvärr har hela Vasaloppet flutit ihop till en enda smet och minnena består mest av myrar, skidspår och blåbärssoppa, utan chans att veta vilka orter jag passerat) började jag dessutom att grina. Jag skidade på samtidigt som jag grät stora krokodiltårar och kände mig miserabel. Buhu... Samtidigt kunde jag på nåt konstigt vis ställa mig utanför mig själv och konstaterade torrt att jag saknade energi. Det gällde att få i mig något, typ NU. Strax därpå stod några frivilliga längsmed banan och bjöd på schweizernöt. Jag torkade tårarna och snodde åt mig några bitar och allt kändes genast mycket bättre. Bra för mig, för det betydde att jag höll undan för KENNET.
Några timmar tidigare, i Risberg, eller om det var i Evertsberg, så gick speakern nuts. In i fållan skidade nämligen Kennet Andersson, den forne bronsmedaljören från fotbolls-VM. Speakern hade inte ord, så överväldigad var han. Han var så till sig att få välkomna Kennet Andersson, fotbollsspelaren, nu Vasaloppsåkaren, så det stod härliga till. Själv höll jag med speakern till sista andetaget. Jag ville starta vågen, men det var faktiskt ogörligt i sammanhanget. Shit alltså, jag och Kennet i samma lopp, igen. Och jag lite framför den här gången.
Vi har nämligen gjort det förr han och jag (utan att han har haft en susning om att han tävlat mot mig). 2007 sprang vi båda Göteborgsvarvet. Den gången slog han mig med en minut. I Vasaloppet skidade jag in knappt 15 minuter före honom. 1-1 i resultat alltså. Mot VM-trean! Det lever jag länge på.
Glenmark, Eriksson, Strömstedt
onsdag 2 maj 2012
Startplats check
YES! Jag har en startplats i Stockholm Marathon. Får smyga lite med den eftersom man egentligen inte får överta varandras platser och det vore väl väldigt surt om någon Rickard-Rättrådig-polis stoppade mig i detta skede. Heter alltså något annat från och med nu, men kommer inte berätta vad.
Förns jag löpt i mål.
En månad to go. Fjärilar i magen.
Förns jag löpt i mål.
En månad to go. Fjärilar i magen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)