Vad är problemet?

Jo, det där med det knäonda som jag berörde i all hast i förra inlägget, jag kanske skulle ta och utveckla det och berätta vad som hände....

För rätt så många år sen hade jag verkligen ont i knät. Det var så illa att jag inte kunde springa. Workouta och cykla gick jättebra, likaså promenering, men tog jag ett endaste löpsteg så fick jag ont i utsidan av knät och smärtan gick ända ner i foten, det var till och med så illa att stortån var delvis bortdomnad. Frustrationen var stor och jag valsade runt bland sjukgymnaster, idrottsläkare och kiropraktorer som försökte med allehanda behandlingar och rehabövningar. Jag testade till och med akupunktur men inget hjälpte.

Så en dag kom jag i kontakt med en osteopat. Vad var nu detta? Hade aldrig hört talas om såna förut, men efter att maken varit där som försökskanin med sin onda rygg och kommit tillbaka fräsch som en 20-åring vågade jag mig också dit. Problemet visade sig sitta i ryggslutet/bäckenet och efter några behandlingar var jag helt återställd och kunde börja springa igen. Har inte haft några som helst problem med knät igen sen dess.

Förrän i onsdags. Snacka om smärta och den kom sådär som en blixt från klar himmel. Jag hade bara stannat till och snackat med en kollega som jag mötte på morgonjoggen på väg till jobbet. När jag sprang någon minut tidigare kändes det ingenting, men när jag började springa igen efter samtalet gjorde det så ont. Jag kunde inte springa en meter till utan fick linka den sista kilometern till jobbet.

Kastade mig över telefonen och ringde till min osteopat, men hon hade flyttat till Norrköping. Ghaaa. Bokade istället in mig hos naprapaten som många på jobbet rekommenderade.

In där och förklara problemet. Löparknä konstaterade naprapaten torrt. Upp på britsen, ena benet 2 cm kortare än det andra. Knakelibrak mellan skulderbladen, knakelibrak en gång till, så var benen lika långa igen, höfterna i samma höjd och det knäonda borta.

Om jag nu inte hade haft kunskapen om onda knän som jag har idag, skulle jag förmodligen ha gått till doktorn och fått Voltaren utskrivet med ordination att inte springa på ett tag. Sen skulle det onda ha kommit tillbaka så fort jag börjat springa igen och efter några försök hade jag övergivit löpningen. Precis som jag gjorde de där många åren innan jag fattade att problemet inte satt i knät, utan i ryggen.

Bloggfrossa

Björn, min kanske trognaste läsare, tillika fd kollega, påpekade häromdagen att jag uppdaterar bloggen på tok för sällan. Jag håller fullkomligt med honom. Jag är kass. Men jag har två dåliga ursäkter för den sinande uppdateringen, även om den enkla sanningen kanske snarare handlar om att jag inte prioriterar bloggen tillräckligt.

Mina två urdåliga ursäkter är följande: Jag har fått bloggfrossa. Vet inte vad jag ska skriva längre och går för mycket likt katten kring het gröt innan jag får till ett inlägg. Måste surfa runt på andra bloggar först, och ta en titt på forumet på jogg.se, varpå jag måste göra mig en kopp te och kanske till och med bränner av nåt program på play-kanalerna, innan jag loggar in. Och sen loggar jag ut igen. Vet inte vad jag ska skriva. Har ingen fantasi. Händer inget särskilt i mitt liv, det är mest kallt och mörkt.

Den andra dåliga ursäkten är att sönernas dator har gått sönder och de använder min på kvällarna istället. Gör att det blir svårt att skriva något på den stund då jag oftast har tid att skriva nåt. Fast det gör inte så mycket eftersom jag ändå inte vet vad jag ska skriva.

Men idag känner jag att det vänder. Från och med nu kommer här skrivas igen. Jag har ju massor att berätta, så snälla läsare, stanna kvar.

Och jag börjar med en gång och berättar om dagens fantastiska löppass. Det sprangs 20 km Favoritrunda; in till stan via Traneberg, Minneberg, Fredhäll, Smedsuddsbadet, sen längs med Norrmälarstrand, och så hemåt igen via Kungsholms strand, Pampas och Solna strand. Stannade till vid Preem-macken och köpte en dricka. Satte mig en stund och vände näsan mot solen, den värmde skönt idag.

Benen gick som trumpinnar, hur starka som helst. Inte i närheten av de där syrefattiga stumparna jag sprungit med sista gångerna, nä idag var det stabilt och jag undrade smått hur det kunde blir så här.

Var kom all energi ifrån? Sist jag sprang var i onsdags morse och det slutade med att jag fick ont i knät och fick gå den sista kilometern till jobbet. Kan det alltså ha berott på fredagens naprapatbesök? Eller onsdagens partajande med efterföljande big fatigue på torsdagen? Eller gårdagens goda libanesiska middag med en halvliter rödvin till? Eller att jag vilat tre dagar i följd? Jag måste skriva ner alla detaljer för den senaste veckan så att jag kan kopiera upplägget inför nästa mara, för idag gick det precis hur bra som helst.

Åtminstone fram till 15 km, därefter drog senorna i baklåren ihop sig och steget blev kortare. Skönt ändå att ha avverkat det första riktiga långpasset på länge. Skönt med ett kvitto på att de senaste veckornas tränande givit något resultat.

För det är ju så det är, lägger man en steg på steg så blir det en runda sprungen och lägger man ord till ord så blir det ju till slut ett blogginlägg.


Hörs snart igen.

En kort paus i vintersolen. Den värmde skönt idag.

Tour d´Afrique 2012

Nu har deltagarna i Tour d´Afrique börjat trampa på sina cyklar. 1200 mil och fyra månader ligger framför dem på deras väg från Kairo till Kapstaden. Med sig har de en följebil/tross men i övrigt är det cykel som gäller.

Medger villigt att jag är jätteavundsjuk på dem, men tack vare internet kan jag ändå vara med på ett hörn. Tänker följa dem i deras hjulspår.

Tour d´Afrique

Vällingbaj marathon

I valet mellan Vällingby och Krakow marathon har jag nu äntligen satt ner foten och bestämt mig för att köra Vällingby. Start den 14 april. Dags att öka träningsdosen igen alltså.

Vällingby är lite av mina gamla hoods. Eller Vällingbajs som vi ungar brukade kalla det. Vi fnissade hur mycket som helst när vi sa det. Fram till jag var 10 år bodde vi där och jag har både gått på Mulle i Vällingbyskogarna och dansat balett på Kindahls dansskola. Vi brukade fika med farfar uppe på EPA och så gick jag i miniligan, Vällingbykyrkans barngrupp.

En dag när jag var en sådär 3 år skulle mamma cykla upp till centrum med mig på pakethållaren. Barnstol var ju inte att tänka på på den tiden, utan mamma klämde fast en kudde som jag fick sitta på och så fick jag hålla mig runt hennes midja när vi for fram. Det var inget ovanligt med det, vi brukade göra så. Men den här gången var det lite jobbigt att hålla ut benen och jag testade hur nära hjulen jag kunde hålla fötterna. Sen sa det schmack och ena foten åkte in mellan ekrarna och så blev det till att åka pling-plong-taxi till sjukhuset. Foten räddades som tur var, men jag blev gipsad och jag har fortfarande ett ärr på fotknölen.

På sommaren när jag var 6 år gick jag i simskola vid Berghams brygga, Hässelby. Jag minns några kalla, regniga dagar då man satt i sanden och ritade stora fjärilar i sanden med fötterna. Skulle föreställa bentag. Samtidigt gjorde vi simtag med armarna. Sen var det hopp i vattnet och försöka göra samma rörelse där. Funkade tydligen.

Det fanns en godisfabrik i Blackeberg och dit åkte brorsorna ibland för att köpa kopiösa mängder sega råttor och ormar. Det var som fest när de kom hem och jag fick en hel godispåse full. Mmm, smakade så gott. Men sen blev man illamående och fortfarande får jag ont i huvet av att äta sega råttor.

Minnen finns det gott om och med tanke på rötterna ska det blir roligt att springa Vällingbymaran. Märker också att det direkt påverkar träningsmotivationen nu när jag vet när nästa mara blir av. Det går liksom inte att gömma sig längre, eller hitta på bra ursäkter för att inte dra ut på ett långpass. Nu är det bara göra som gäller.

Vällingbaj for ever!

Hej vardag!

Det märks att det är nytt år för det var full aktivitet på gymmet igår. I entre'n tog en instruktör hand om en grupp killar, i omklädningsrummet byttes det om inför spinning-och pumppassen som snart skulle börja, båda passen måste ha blivit fullsatta. Många var de som rörde sig mellan maskinerna enligt sina personliga träningsscheman, förde bok över antal reps och kg motstånd. Två killar körde roddmaskinerna så det stod härliga till, fick för mig att de tränade för Vasaloppet.

Och så var det vi ensamvargar på löpbanden. Jag knep det sista lediga bandet.

Egentligen hade jag tänkt morgonjogga till jobbet, men hela marken var ju som glacerad. Redan kvällen innan höll jag på att dratta omkull på den korta sträckan mellan tunnelbanan och bussen, så jag var förnuftig och skippade Icebugsen och morgonjoggen.

Istället sprang jag nu här och tittade mig runt omkring, lite mer än vanligt eftersom jag skippade intervallerna och istället malde på i 10,50-fart. Jag ville att det skulle likna ett morgonpass så mycket som möjligt så det var inte tal om nån vidare krävande fart. Fast det visade sig bli rätt jobbigt ändå.

Med vardagen har träningen kommit in från kylan igen och det här var min sjätte träningstimme den här veckan. Förra lördagen blev det faktiskt äntligen ett löppass och jag slapp dessutom åka till tippen eftersom maken så snällt tog hand om det. På måndagmorgonen använde jag mina utvilade och fräscha cykelbenmuskler och det gick hur bra som helst att ta sig till jobbet. Likaså på tisdagen.

Framåt onsdagen började jag bli mör i benen av cyklandet, vilket kändes extra mycket när jag körde löpbandsintervaller på lunchen. Det gick hur segt som helst, och av de fem-minuters fartökningar jag brukar få till blev bara hälften gjorda i den fart jag tänkt. Resten av passet växlades mellan gång, lugnare jogg och lite snabbare fart. Man kan ju fundera på om det är smart att träna när kroppen grymtar, men jag är ändå glad så här efteråt att jag gav mig på det där passet. Det är lite kämpigare i början efter en viloperiod och för mig är det viktigare att genomföra passen även om de inte blir 100%-iga.

Jag var fortfarande mör i benen igår och av det behagliga pass i lugn fart som jag hade sett framför mig, blev mest till en kamp om att inte trycka ner farten för att gå. Det är det sämsta med löpbandet, att det är så lätt att trycka på de där minusknapparna. Det händer ju sällan ute att jag behöver gå flera gånger under passen, medan det på bandet ligger farligt nära hela tiden. Minutrarna gick i snigelfart och jag försökte sysselsätta hjärnan med det som fanns runtomkring mig att titta på.

Nåväl, jag är nöjd även med det här passet och vet att det kommer belöna sig lite längre fram. Hoppas att alla nykomlingar på gymmet också tänker så och inte kroknar när första motgången kommer.

I ledighetens garn

Ännu finns inte en enda minut reggad i träningsdagboken för 2012.

Det kräver sin kvinna att vara ledig. Numera är jag gammal och klok och vet hur det blir med de där tankarna jag har innan ledighet; "På semestern finns hur mycket tid som helst, jag ska träna varje dag". Jojo, på semestern finns möjligen hur mycket tid som helst, men den används inte till träning. Den används till att städa skräprum och bodar, att titta på filmer, laga mat, fika, fira jul, fira nyår, fika, handla kläder på rea, handla kläder på rea igen, handla köksfläkt på rea, fika, få upp köksfläkten, åka på Ålandskryssning, åka till soptippen, gå på bio, handla mat, klappa katten. Dagarna går helt enkelt.

Men även om jag inte har sprungit en meter så tänker jag en hel del på löpning. Tänker på olika rundor som jag gillar att springa, en del utgår från bostaden, medan andra ligger en bit bort och jag funderar på hur jag ska ta mig dit för att få springa dem igen (topp-tre-favoriterna för de som ligger längre bort är: Lidingöloppets sista 15 km, 2-kilometarn på Lövhagen i Nynäshamn, 7-kilometarn i Herkules, Mölndal).

Funderar en del på intervallupplägg men också på hur motsträvigt jag kör intervallpassen. De borde vara mina favoritpass eftersom jag gillar att köra skiten ur mig. Istället är jag rädd för dem, mjäkar och tar hellre en 14-km-jogg i makligt tempo.

Försöker också få styrsel på vilket som ska bli mitt nästa marathon. Blir det Vällingby eller Krakow marathon? Måste bestämma mig nu. Ryanair-biljetterna blir bara dyrare och dyrare.

Och så längtar jag efter att få känna vinden mot kinden, röra mig framåt, lyssna inåt, känna pulsen, svettas, bli trött i benen. Det börjar dra ihop sig till första löppasset 2012. Idag vill jag skriva nåt i träningsdagboken. Men först blir det en sväng till soptippen.