Min optimala träningsvecka ser ut så här:
Måndag: cykling ToR jobbet + en timme boxning på kvällen
Tisdag: cykling ToR jobbet
Onsdag: cykling till jobbet + löpning hem
Torsdag: vila
Fredag: löpning till jobbet + cykling hem
Lördag: långpass
Söndag: vila
Det blir ungefär 7 timmars träning. Sällan blir det dock så här, livet kommer emellan och jag byter dagar och pass hej vilt beroende på form och humör. Danspasset på onsdagkvällar t ex är en riktig motivationshöjare som är bra att lägga in då och då när jag behöver extra pepp, och med anledning av Löpbandslöpet kommer jag fr o m nu byta ut minst ett ute-löparpass mot ett svettigt intervallpass inne på löpband. Just den träningen passar av någon anledning bra vid lunch på torsdagar.
Jag har haft det här upplägget i snart två år och börjar så smått fundera på om jag ska ändra på nåt. Prova nåt nytt. Av den anledningen smög jag iväg på en gruppträning med Running Sweden i förra veckan.
Märkligt egentligen hur det kan bli. Jag har följt Sirpas blogg ett år eller så. Hon har bott i Söderköping och är en hejjare på att springa fort. Men så en dag i höstas stod hon på mitt gym och var vikarierande ledare på ett danspass. Hur liten är världen egentligen? Hon är också PT på just Running Sweden och tipsade om träningspassen där.
Jag har aldrig sprungit i grupp tidigare. Det har inte blivit så. Löpningen har stått för enkelhet för mig, inga tider att passa, bara att ge sig iväg när som helst. Dessutom en stunds ensamhet i all social samvaro.
Inte helt oväntat var det ..... annorlunda. Ett himla tjattrande bland mina medlöpare. Men trevligt. Och så nån som höll tempot åt mig. Det stod längre intervaller på schemat. Sex stycken närmare bestämt, 1000+800+600+600+800+1000. Jag hade inga problem att hänga med i tempot, men jag vet inte jag... Det kändes lite omständligt att behöva åka iväg över halva stan för att få springa.
Det kanske inte är min grej ändå det där med att springa i grupp. Är man en Ior då?
onsdag 30 november 2011
måndag 28 november 2011
100 timmar jämnt
Jag hänger gärna och ofta på forumet jogg.se. Okej, jag medger, det är lite nörd-varning på det, men det är så otroligt bra för motivationen. Där ges tips på träningsupplägg, där skrivs framgångshistorier om hur personer gått från att vara soffpotatis till att nu klara olika distanser, de som är skadade skriver om sina rehab-funderingar, och inför olika lopp kan man känna vibrationerna av dallrande nerver. Och i den sköna ego-boost-PB-tråden får man skriva in sitt personbästa resultat, oavsett tid eller sträcka. Jag har noterat mina två marathon-PBn i år.
Tråden jag fastnade för idag handlar om vilka kommentarer, positiva eller negativa, man fått från omgivningen vid någon löprunda. Den fick mig genast att tänka på brorsan när han "sprang" Göteborgsvarvet för nåt år sedan och höll på att ge upp redan vid första kilometerna, otränad som han var. Just där stod en liten göteborgare och gastade, på bredaste göteborgska: "Du kan la inte gåååå reeedan!" (läs hela berättelsen här), vilket retade gallfeber på brorsan och han fick tillräckligt med eld i rumpan för att ta sig runt hela varvet.
På jogg.se registrerar jag också all min träning/tävling, vilket blir rätt effektfullt så här i slutet av året. Just idag kan jag läsa att jag kommit upp i 236 timmar. Av det har jag sprungit i 83 timmar och cyklat 129. April var den månad jag tränat flest timmar, 31,5 timmar. Det var också i april som jag gjorde mitt absolut bästa lopp, Ursvik Xtreme, mätt uitfrån hur stark jag kände mig då. Benen var fulla av kraft och jag hade en alldeles särskild känsla av att allt stämde.
Juli (8 timmar) och augusti (16) gick lite på tomgång men jag har kommit igen under hösten och fick ihop nästan 27 timmar i oktober.
Fortfarande saknas det 17 timmars löpning för att komma upp i förra årets mängd. Om jag fördelar det på de fem veckorna som är kvar, blir det 3,5 timme/vecka och det borde inte vara någon orimlighet. Tror jag satsar stenhårt på det faktiskt.
100 timmars löpning. Rena poesin.
Tråden jag fastnade för idag handlar om vilka kommentarer, positiva eller negativa, man fått från omgivningen vid någon löprunda. Den fick mig genast att tänka på brorsan när han "sprang" Göteborgsvarvet för nåt år sedan och höll på att ge upp redan vid första kilometerna, otränad som han var. Just där stod en liten göteborgare och gastade, på bredaste göteborgska: "Du kan la inte gåååå reeedan!" (läs hela berättelsen här), vilket retade gallfeber på brorsan och han fick tillräckligt med eld i rumpan för att ta sig runt hela varvet.
På jogg.se registrerar jag också all min träning/tävling, vilket blir rätt effektfullt så här i slutet av året. Just idag kan jag läsa att jag kommit upp i 236 timmar. Av det har jag sprungit i 83 timmar och cyklat 129. April var den månad jag tränat flest timmar, 31,5 timmar. Det var också i april som jag gjorde mitt absolut bästa lopp, Ursvik Xtreme, mätt uitfrån hur stark jag kände mig då. Benen var fulla av kraft och jag hade en alldeles särskild känsla av att allt stämde.
Juli (8 timmar) och augusti (16) gick lite på tomgång men jag har kommit igen under hösten och fick ihop nästan 27 timmar i oktober.
Fortfarande saknas det 17 timmars löpning för att komma upp i förra årets mängd. Om jag fördelar det på de fem veckorna som är kvar, blir det 3,5 timme/vecka och det borde inte vara någon orimlighet. Tror jag satsar stenhårt på det faktiskt.
100 timmars löpning. Rena poesin.
fredag 25 november 2011
Jag har en plan
Efter några veckor i limbo börjar det bli dags att sätta upp nya mål att jobba mot. Jag funkar bättre så. Det här planlösa tränandet tenderar att bli lite väl konturlöst, även om det har passat bra så här efter marathonurladdningen.
Mål 1 blir Löpbandslöpet*
Den 11 februari kör jag min egenutvecklade tävling mot mig själv, en mil på löpbandet. Måltid 48 minuter. Läs här hur det gick förra gången.
Mål 2 blir förhoppningsvis Krakow marathon
22 april. Inget är bokat och klart än, men jag jobbar på det.
Jag har också ett litet embryo till mål som ligger och puttrar och det är att köra Vasaloppet. Om snön kommer och det blir bra skidföre kan jag tänka mig att klämma in Öppet spår. Om jag får tag på en startplats vill säga.
Oj, vad hände - motivationen slog genast i taket. Jag måste ut och springa. Vi hörs!
*Löpbandslöpet funkar ungefär som att ta Simborgarmärket, fast på löpband istället och med tidtagning som en ingrediens. Alla kan hänga på och det går till så här:
Mål 1 blir Löpbandslöpet*
Den 11 februari kör jag min egenutvecklade tävling mot mig själv, en mil på löpbandet. Måltid 48 minuter. Läs här hur det gick förra gången.
Mål 2 blir förhoppningsvis Krakow marathon
22 april. Inget är bokat och klart än, men jag jobbar på det.
Jag har också ett litet embryo till mål som ligger och puttrar och det är att köra Vasaloppet. Om snön kommer och det blir bra skidföre kan jag tänka mig att klämma in Öppet spår. Om jag får tag på en startplats vill säga.
Oj, vad hände - motivationen slog genast i taket. Jag måste ut och springa. Vi hörs!
*Löpbandslöpet funkar ungefär som att ta Simborgarmärket, fast på löpband istället och med tidtagning som en ingrediens. Alla kan hänga på och det går till så här:
- Välj en lämplig sträcka, t ex 2, 5 eller 10 km
- Spring sträckan en eller två gånger så du har en tid att utgå från
- Sätt upp ett datum när du vill köra Löpbandslöpet, ca 10 v framåt
- Sätt upp en måltid för distansen
- Träna, träna, träna
- Kör Löpbandslöpet det datum du bestämt dig för
- Ta med din hejjaklack så du får ordentligt med stöd
söndag 20 november 2011
Varför göra idag det man kan göra imorgon?
Träningsveckan har gått i ett "gör-det-imorgon"-tecken.
Redan förra lördagen hade jag föresatt mig att sticka ut på en runda, men så efter allt bestyr med handling och annat tyckte jag det var mysigare att sitta inne och fika och tänkte att jag skulle ta det på söndagen istället.
Och på söndagen åkte vi en sväng till Ikea och köpte badrumsskåp och fixade med det hela eftermiddagen så jag tänkte att jag skulle boxas på måndag kväll istället.
Och på måndagkvällen var jag så himla trött så jag tänkte jag att jag skulle springa från jobbet på tisdagen istället.
Och när tisdagen kom kände jag inte alls för att sticka ut och springa utan tänkte att jag skulle göra det på vägen hem från jobbet på onsdagen istället.
Men på onsdagen gick jag och dansade. Ville inte alls ta mig ut i mörkret på kvällen. Tänkte att jag skulle ta den där springturen på torsdag morgon istället.
Men på torsdagmorgonen fick jag bilskjuts till jobbet vilket kändes hur lyxigt som helst. Sen var det galamiddag på kvällen och ingen chans i världen att jag ville byta det mot 10 000 meters spring.
Och på fredagen, alltså på fredagen då var det så kallt! Minusgrader och burr.
Men så igår, äntligen, bröts den onda cirkeln och jag kom iväg på en 14 km lång runda i vackert, lagomtempererat väder. Sprang bort förbi flygplatsen, vände ner mot golfbanan, förbi Lillsjön, genom Traneberg, upp på Tranebergsbron och stannade till och köpte dricka på Konsum i Kristineberg. Irrade igenom nybygget vid Kungsholms strand och tog sen promenadvägen längs vattnet från Pampas till Bällsta bro och vidare hem. Kändes verkligen kanonbra att ha kommit ut i löparsvängen igen och planerade för ett milpass i Ursvik idag på eftermiddagen.
Men när klockan slog tre idag och jag fortfarande inte tagit mig ut tänkte jag att jag tar det nästa söndag istället.
Redan förra lördagen hade jag föresatt mig att sticka ut på en runda, men så efter allt bestyr med handling och annat tyckte jag det var mysigare att sitta inne och fika och tänkte att jag skulle ta det på söndagen istället.
Och på söndagen åkte vi en sväng till Ikea och köpte badrumsskåp och fixade med det hela eftermiddagen så jag tänkte att jag skulle boxas på måndag kväll istället.
Och på måndagkvällen var jag så himla trött så jag tänkte jag att jag skulle springa från jobbet på tisdagen istället.
Och när tisdagen kom kände jag inte alls för att sticka ut och springa utan tänkte att jag skulle göra det på vägen hem från jobbet på onsdagen istället.
Men på onsdagen gick jag och dansade. Ville inte alls ta mig ut i mörkret på kvällen. Tänkte att jag skulle ta den där springturen på torsdag morgon istället.
Men på torsdagmorgonen fick jag bilskjuts till jobbet vilket kändes hur lyxigt som helst. Sen var det galamiddag på kvällen och ingen chans i världen att jag ville byta det mot 10 000 meters spring.
Och på fredagen, alltså på fredagen då var det så kallt! Minusgrader och burr.
Men så igår, äntligen, bröts den onda cirkeln och jag kom iväg på en 14 km lång runda i vackert, lagomtempererat väder. Sprang bort förbi flygplatsen, vände ner mot golfbanan, förbi Lillsjön, genom Traneberg, upp på Tranebergsbron och stannade till och köpte dricka på Konsum i Kristineberg. Irrade igenom nybygget vid Kungsholms strand och tog sen promenadvägen längs vattnet från Pampas till Bällsta bro och vidare hem. Kändes verkligen kanonbra att ha kommit ut i löparsvängen igen och planerade för ett milpass i Ursvik idag på eftermiddagen.
Men när klockan slog tre idag och jag fortfarande inte tagit mig ut tänkte jag att jag tar det nästa söndag istället.
fredag 11 november 2011
Mycket vill ha mer
Jag testade något nytt igår då jag sprang både till och från jobbet. En mil i varje riktning och jag kan konstatera att jag kliver längre och längre ut i löparträsket, geggar ner mig mer och mer. Vill ha mer.
Till jobbet gick det rätt så trögt. Det var första löpningen sedan maran och de slumrande ont-härdarna i vaderna väcktes upp, inget allvarligt men det kändes stelt och dant.Min väg till jobbet måste vara en av Sveriges vackraste. Den följer vattnet hela vägen in till stan och igår morse var det en ovanligt vacker soluppgång. Kände mig privilegierad, vilken tur jag har som kan ha det så här. Jag tog mig även tid att stanna till vid bänken och gjorde sit-ups och rygglyft.
Vid femsnåret var det dags igen, latmasken i mig gjorde några lama försök att få mig att ta tunnelbanan och bussen hem, men bara tanken på den 45-minuter långa färden till ingen nytta, fick mig att dra på mig löparstassen och jag gav mig av. Det gick faktiskt hur bra som helst. Benen vara pigga och jag höll en bra fart hela vägen hem.
Hmm, tänk om man kunde göra så här varje dag i veckan?!
*klafs, klafs, blubb, blubb*
- Hjälp jag sitter fast!!
It´s beutiful och bänk
tisdag 8 november 2011
Sudda, sudda bort din sura min
Jag har några strumpor som jag inte vet hur jag ska hantera. Förra sommaren köpte jag ett 4-pack strumpor, lite färgglada sådär med lime-gröna prickar och cerisa sträck på. Kände att jag ville ha lite färg i tillvaron.
Det tog ett tag innan jag såg att prickarna och sträcken egentligen var glada respektive sura gubbar.
Glada strumpor förstår jag mycket väl varför det finns men varför gör man sura strumpor? Vem vill gå runt och känna sig sur och dessutom förstärka det? Hela jag motsätter mig surheten, jag vill vara glad - inte sur.
Och vad ska jag göra med de här sura strumporna? Jag kan inte bara slänga dem - det vore rena rama miljöförstöringen och jag vill inte heller skänka dem till Myrorna. Varför ska någon annan behöva gå i sur-strumpor?
För det mesta nonchalerar jag dem, de får ligga i strumplådan och sura bäst de vill, men ibland ligger vi efter med tvättandet och då har jag inga andra strumpor att ta till. Som idag t ex.
Jag stålsätter mig, låter inte surheten komma ovanför knäna. Fötterna ska jag ta hand om extra mycket ikväll.
Munnen den ska skratta och va glad - munnen den ska sjunga trallalla
Det tog ett tag innan jag såg att prickarna och sträcken egentligen var glada respektive sura gubbar.
Glada strumpor förstår jag mycket väl varför det finns men varför gör man sura strumpor? Vem vill gå runt och känna sig sur och dessutom förstärka det? Hela jag motsätter mig surheten, jag vill vara glad - inte sur.
Och vad ska jag göra med de här sura strumporna? Jag kan inte bara slänga dem - det vore rena rama miljöförstöringen och jag vill inte heller skänka dem till Myrorna. Varför ska någon annan behöva gå i sur-strumpor?
För det mesta nonchalerar jag dem, de får ligga i strumplådan och sura bäst de vill, men ibland ligger vi efter med tvättandet och då har jag inga andra strumpor att ta till. Som idag t ex.
Jag stålsätter mig, låter inte surheten komma ovanför knäna. Fötterna ska jag ta hand om extra mycket ikväll.
Munnen den ska skratta och va glad - munnen den ska sjunga trallalla
söndag 6 november 2011
Lugnet efter stormen
Vilken skön slapparhelg. Jag har rört mig lika lite som vinden de här kav lugna dagarna. Den kravlösa tillvaron känns ovan, jag har inget lopp i sikte, ingen prestation att förbereda mig på. Samtidigt är det så skönt att bara låta dagarna passera utan svettiga träningspass.
Tids nog hittar jag ett nytt delmål att jobba vidare mot. Tills dess får det gå i ett lugnare tempo.
Höst på Torö
Tids nog hittar jag ett nytt delmål att jobba vidare mot. Tills dess får det gå i ett lugnare tempo.
Höst på Torö
fredag 4 november 2011
Analys Åland marathon
Dags att summera min insats i Åland marathon för att se vad jag ska jobba vidare på.
Träning inför
Så här efteråt tycker jag nog att Lidingöloppet förstörde mer än det tillförde. Jag skulle inte ha sprungit det. Men samtidig är det dubbelt, jag är jätteglad att jag genomfört det men med tanke på marathonsatsningen så var det inte bra. Det blev en för stor back-lash efter loppet. Hur som helst, jag kom ikapp med träningen de sista veckorna och kände mig till 90% redo för en ny fight.
Uppladdning
Sista löppasset genomfördes lördagen innan maran. Det kändes rätt lagom. Var på boxning måndag kväll och cyklade till/från jobbet tom onsdagen. Därefter var det helvila i tre dagar. Boxningspasset gav en vansinnig träningsvärk i vaderna vilket gjorde mig lite nervös men det gav med sig frampå fredagen.
Jag mixtrade inget med mat eller dryck utan åt precis som en vanlig vecka. Allt kändes bra när jag ställde mig på startlinjen.
Första halvan
Jag är fortfarande inte i den sitsen att jag kan tänka mig att det är bättre att springa den första halvan snabbare än den andra som Over the hill förespråkar. För mig handlar det om att springa på bra så länge det funkar och sedan försöka komma igenom de jobbiga passagerna. Första milen gick lätt, strax före halvmaran började kampen.
Andra halvan
Min hejjaklack hade fått stränga order om att hejja alldeles särskilt från 3 mil och framåt. Här gällde det att inte tappa tid, att inte ta ett endaste promenadsteg utan att fortsätta i sakta jogg. Hejjaklacken får faktiskt högsta poäng. De matade mig med mellantider och gjorde vågen i parti och minut. Själv dopade jag mig med Alvedon vid 20 km för att slippa smärta i höfterna. Tror inte det klassar in på dopinglistan? Väl?
Utrustning
I sista stund innan start slängde jag av mig linnet. Jag gillar inte kyla, men det var inte särskilt kallt i söndags och blev perfekt att jag bara hade Stockholm marathon-tröjan, en tunn långärmad tröja + överdragsjackan på mig. Skorna däremot kändes lite för mycket 1979, något för stumma, det borde ha varit mer fluff i dem.
Rekommendationer
Jag börjar få en rutin på att springa marathon vilket är väldigt värdefullt. Det jag behöver träna framöver är fartträning, intervaller. Vänja mig vid att springa snabbare helt enkelt. Den här maran sprang jag i snitt 6 minuter och 8 sekunder per km. För att nå mitt mål behöver jag springa på 5:43/km.
Träning inför
Så här efteråt tycker jag nog att Lidingöloppet förstörde mer än det tillförde. Jag skulle inte ha sprungit det. Men samtidig är det dubbelt, jag är jätteglad att jag genomfört det men med tanke på marathonsatsningen så var det inte bra. Det blev en för stor back-lash efter loppet. Hur som helst, jag kom ikapp med träningen de sista veckorna och kände mig till 90% redo för en ny fight.
Uppladdning
Sista löppasset genomfördes lördagen innan maran. Det kändes rätt lagom. Var på boxning måndag kväll och cyklade till/från jobbet tom onsdagen. Därefter var det helvila i tre dagar. Boxningspasset gav en vansinnig träningsvärk i vaderna vilket gjorde mig lite nervös men det gav med sig frampå fredagen.
Jag mixtrade inget med mat eller dryck utan åt precis som en vanlig vecka. Allt kändes bra när jag ställde mig på startlinjen.
Första halvan
Jag är fortfarande inte i den sitsen att jag kan tänka mig att det är bättre att springa den första halvan snabbare än den andra som Over the hill förespråkar. För mig handlar det om att springa på bra så länge det funkar och sedan försöka komma igenom de jobbiga passagerna. Första milen gick lätt, strax före halvmaran började kampen.
Andra halvan
Min hejjaklack hade fått stränga order om att hejja alldeles särskilt från 3 mil och framåt. Här gällde det att inte tappa tid, att inte ta ett endaste promenadsteg utan att fortsätta i sakta jogg. Hejjaklacken får faktiskt högsta poäng. De matade mig med mellantider och gjorde vågen i parti och minut. Själv dopade jag mig med Alvedon vid 20 km för att slippa smärta i höfterna. Tror inte det klassar in på dopinglistan? Väl?
Utrustning
I sista stund innan start slängde jag av mig linnet. Jag gillar inte kyla, men det var inte särskilt kallt i söndags och blev perfekt att jag bara hade Stockholm marathon-tröjan, en tunn långärmad tröja + överdragsjackan på mig. Skorna däremot kändes lite för mycket 1979, något för stumma, det borde ha varit mer fluff i dem.
Rekommendationer
Jag börjar få en rutin på att springa marathon vilket är väldigt värdefullt. Det jag behöver träna framöver är fartträning, intervaller. Vänja mig vid att springa snabbare helt enkelt. Den här maran sprang jag i snitt 6 minuter och 8 sekunder per km. För att nå mitt mål behöver jag springa på 5:43/km.
onsdag 2 november 2011
Energi ger energi
Bland det mest sjuka jag hört var efter Stockholm marathon förra året. Där stod jag efter målgång, totalt ledbruten. Jag hade såå ont i hela kroppen. De sista två kilometrarna hade tagit 22 minuter. Jag var helt slut som artist. Just då överhörde jag en medlöpare säga i telefon: "Ok, vi ses på restaurangen om en timme, jag ska bara till hotellet och duscha först".
Det där var absolut det sista jag kunde tänka mig. Att gå ut på restaurang. Hur kunde människan vara så fräsch? Själv fick jag skjuts hem och trodde jag skulle dö i hjärtstillestånd. Petade i mig värktabletter och la mig i soffan resten av kvällen.
Nu 1,5 år senare är jag själv en sån som kan gå på restaurang efter en mara. Det är inte direkt någon rocket science men jag fascineras ändå över hur målsättning, träning och rutin kan ta en från en punkt till en annan.
Helt sjuk var också det energipåslag jag upplevde igår. På kvällen efter jobbet gjorde jag följande:
Städade huset (med mycket bra hjälp av barnen)
Lagade middag
Åkte till soptippen
Handlade och passade på att panta burkar
Ställde in blomkrukorna vi haft på trappen i boden
Krattade löv
Och - hör och häpna - bytte plats på vinter- och sommarskorna
Vid 22-tiden övervägde jag på allvar att ställa mig vid spisen igen och förbereda korv stroganoffen till nästa dag, men där gav jag mig.
Somnade sött bara en kvart senare.
Det där var absolut det sista jag kunde tänka mig. Att gå ut på restaurang. Hur kunde människan vara så fräsch? Själv fick jag skjuts hem och trodde jag skulle dö i hjärtstillestånd. Petade i mig värktabletter och la mig i soffan resten av kvällen.
Nu 1,5 år senare är jag själv en sån som kan gå på restaurang efter en mara. Det är inte direkt någon rocket science men jag fascineras ändå över hur målsättning, träning och rutin kan ta en från en punkt till en annan.
Helt sjuk var också det energipåslag jag upplevde igår. På kvällen efter jobbet gjorde jag följande:
Städade huset (med mycket bra hjälp av barnen)
Lagade middag
Åkte till soptippen
Handlade och passade på att panta burkar
Ställde in blomkrukorna vi haft på trappen i boden
Krattade löv
Och - hör och häpna - bytte plats på vinter- och sommarskorna
Vid 22-tiden övervägde jag på allvar att ställa mig vid spisen igen och förbereda korv stroganoffen till nästa dag, men där gav jag mig.
Somnade sött bara en kvart senare.
tisdag 1 november 2011
Tankar om tid
Träningsvärken är inte av denna världen. Jag åker gärna hiss. Vaderna är minst fem cm för korta. Men ack vad nöjd jag känner mig. Det är nästan som att jag nått målet maran under fyra timmar. OK, jag vet mycket väl att det är en bit kvar, men det börjar kännas nåbart, det är ingen omöjlighet längre. Under 4:20 betydde mycket för psyket.
Strax innan startskottet gick blev jag intervjuad av Ålands radio och fick svara på frågan "Varför springer man marathon?". - "För att det är kul", svarade jag, medan jag tänkte att det kommer ingen av lyssnarna att tro på. Sen frågade reportern vilken tid jag satsade på och om det var viktigt med att ha en måltid att springa mot. - "Jag satsar på 4:20", och sen svamlade jag nåt om att säkert alla i startfältet hade en tid de siktade på.
I efterhand kom orden för mig och jag hade velat säga att jag ser loppet som en belöning till mig själv för all träning jag lagt ner och att sluttiden är en otroligt stark trigger för att jag över huvud taget ska ta mig i mål. Men det är läskigt att uttala tiden för sig själv och för andra. Så fort man fått den över sina läppar skruvas förväntningarna upp och risk för ett rejält magplask uppstår. Det kan bli väldigt jobbigt att behöva leva upp till den.
Men med hejjaklacken jag hade med mig i söndags kunde inget gå fel. De skötte sig exemplariskt. De fick lite sovmorgon och mötte upp från 24 km. Sen hade de ett styvt jobb att växelvis köra bilen någon km, kliva ur och hejja och göra vågen, hoppa in i bilen och köra ytterligare en bit framåt för att återigen kliva ur och dra en hejja-ramsa. De servade mig också med mina nya kompisar Citrongel och Apelsingel. Och de hejjade såklart inte bara på mig utan på alla andra som låg inom några minuters avstånd före/efter mig. Liksom förra året kom flera löpare fram till dem efteråt och tackade så mycket för peppet. En sa till och med att han inte skulle ha kommit i mål om det inte vore för min hejjaklack. Man blir ju rörd i hjärtat.
Nästa år pratas det om att de ska ragga ihop en hel buss med minst 60 man/kvinns som kommer hejja på mig. Det lär bli ett väldigt spring in och ut ur den där bussen. Tydligen ska det vara en sambaorkester på taket också. Finge jag önska så skulle jag då vilja bli serverad en specialgel med pinacolada-smak.
Kan inte låta bli att ladda upp den rafflande uppföljaren till förra årets kanonfilm Förnekelsen. Varsågoda - luta er tillbaka i sofforna - här kommer En försmak av Sub 4h (Varning för synrubbning. Det är mycket dogma över filmningen, särskilt i slutet.)
En försmak av Sub 4h
Strax innan startskottet gick blev jag intervjuad av Ålands radio och fick svara på frågan "Varför springer man marathon?". - "För att det är kul", svarade jag, medan jag tänkte att det kommer ingen av lyssnarna att tro på. Sen frågade reportern vilken tid jag satsade på och om det var viktigt med att ha en måltid att springa mot. - "Jag satsar på 4:20", och sen svamlade jag nåt om att säkert alla i startfältet hade en tid de siktade på.
I efterhand kom orden för mig och jag hade velat säga att jag ser loppet som en belöning till mig själv för all träning jag lagt ner och att sluttiden är en otroligt stark trigger för att jag över huvud taget ska ta mig i mål. Men det är läskigt att uttala tiden för sig själv och för andra. Så fort man fått den över sina läppar skruvas förväntningarna upp och risk för ett rejält magplask uppstår. Det kan bli väldigt jobbigt att behöva leva upp till den.
Men med hejjaklacken jag hade med mig i söndags kunde inget gå fel. De skötte sig exemplariskt. De fick lite sovmorgon och mötte upp från 24 km. Sen hade de ett styvt jobb att växelvis köra bilen någon km, kliva ur och hejja och göra vågen, hoppa in i bilen och köra ytterligare en bit framåt för att återigen kliva ur och dra en hejja-ramsa. De servade mig också med mina nya kompisar Citrongel och Apelsingel. Och de hejjade såklart inte bara på mig utan på alla andra som låg inom några minuters avstånd före/efter mig. Liksom förra året kom flera löpare fram till dem efteråt och tackade så mycket för peppet. En sa till och med att han inte skulle ha kommit i mål om det inte vore för min hejjaklack. Man blir ju rörd i hjärtat.
Nästa år pratas det om att de ska ragga ihop en hel buss med minst 60 man/kvinns som kommer hejja på mig. Det lär bli ett väldigt spring in och ut ur den där bussen. Tydligen ska det vara en sambaorkester på taket också. Finge jag önska så skulle jag då vilja bli serverad en specialgel med pinacolada-smak.
Kan inte låta bli att ladda upp den rafflande uppföljaren till förra årets kanonfilm Förnekelsen. Varsågoda - luta er tillbaka i sofforna - här kommer En försmak av Sub 4h (Varning för synrubbning. Det är mycket dogma över filmningen, särskilt i slutet.)
En försmak av Sub 4h
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)