I veckan kom äntligen träningslusten tillbaka. Det gör en jäkla skillnad, att träna med lust eller att träna utan lust och jag har inte känt den sedan Stockholm marathon. Det har mest varit motigt, kantigt och postloppdeppigt.
Men, i tisdags när jag körde löpband på lunchen, en kortis i form av fartökning, kom den. Smackedunk - där satt den! Jag tryckte upp hastigheten med fem minuters mellanrum och sprang efter 25 minuter så snabbt jag mäktade med, tvingade mig att hålla i ytterligare en minut innan jag kände mig nöjd och sänkte farten och joggade de sista minutrarna.
Löpabstinensen satte in redan när jag klev av bandet. Ville ha mera, men jag har inte kunnat mata den lilla fågeln förrän nu ikväll. Det blev fart även den här gången (ska ju bli snabb ju), men idag blev det backintervaller i skogen istället. Först 3 km jogg, sen 10 gånger uppför backen som mätte 135 steg och så en km jogg hemöver.
Och nu sitter jag här igen med världens lust till att ge mig ut och springa igen. Det är nästan så jag frustar och stampar i marken. Ge mig.
En burk ljum sommarkväll
