Osannolik kombo idag; jag, Petter och Lill-Babs.
Det är också osannolikt att det ska visas något på TV som jag vill se när jag dimper ner i soffan sådär vid 20.23-snåret på vardagkvällarna. Bra då med alla playkanaler där det bara är att välja och vraka och se det bästa precis när jag vill. Just nu plöjer jag igenom samtliga "Så mycket bättre"-program. Osannolikt bra program. Det är en högtidsstund att få titta på de programmen.
Musikvalet på dagens långpass blev därför enkelt och via Spotify lyssnade jag mig igenom "Så mycket bättre"-låtarna 3, 4, 5, 6 gånger och det visade sig att Lill-Babs tolkning av Petters "Så klart" var perfekt att springa i takt till när krafterna tröt medan Petters tokning av Lill-Babs "Tuff brud i lyxförpackning" var perfekt att hålla takten till när krafterna kom tillbaka.
Sicken dag och sicket härligt pass. Det flöt på riktigt bra, solen skickade varma strålar och jag ville inte att det skulle ta slut. Det kan helt enkelt inte bli så mycket bättre än så här.
Veckans träning v 4
Cykel 3x2 mil=6 mil
Boxning = 1 timme
Löpning = 29 km (9 + 20 km)
Totalt 7 timmars träning.
Lill-Babs goes Petter
Petter goes Lill-Babs
söndag 30 januari 2011
torsdag 27 januari 2011
Tävlingskalender
Jag tittade så smått i min tävlingskalender för våren/försommaren och den ser just nu ut som följer:
19 feb - Löpbandslöpet
Millopp på löpband helt i egen regi. Måltid 50 minuter. Ghaaa!
20 mars - Två sjöar runt
Har en tid från förra året att försvara och några sega gubbar att hålla stången.
Xtreme Running i Ursvik tisdagkvällar i april/maj/juni
Förhoppningsvis kör Sundbybergs IK Xtreme-tävlingarna i år igen. 15 km terrängbana, bra träning med tävlingskänsla
21 maj - Göteborgsvarvet
I år alltså som hålldam åt brorsan, måltid ca 3:15. Synd att man har lagt varvet och maran så tätt inpå varandra utan möjlighet att satsa hårt i båda loppen. Dragkampen mellan Göteborg och Stockholm pågår tydligen alltjämt. Rätt tröttsamt i längden tycker jag nog, det hade varit roligare att se ett samarbete de stora loppen emellan.
28 maj - Stockholms marathon
The big issue, dagen dit alla mina tankar strävar och hela mitt träningsupplägg går ut på. Sub 4h den här gången? Det är frågan.
17 juni - Vätternrundan
Hoppsan den var otippad men jag fick blodad tand när jag cyklade landsväg några gånger i somras. Kan väl inte vara så svårt? 15 timmar i sadeln lär det nog minst bli.
19 feb - Löpbandslöpet
Millopp på löpband helt i egen regi. Måltid 50 minuter. Ghaaa!
20 mars - Två sjöar runt
Har en tid från förra året att försvara och några sega gubbar att hålla stången.
Xtreme Running i Ursvik tisdagkvällar i april/maj/juni
Förhoppningsvis kör Sundbybergs IK Xtreme-tävlingarna i år igen. 15 km terrängbana, bra träning med tävlingskänsla
21 maj - Göteborgsvarvet
I år alltså som hålldam åt brorsan, måltid ca 3:15. Synd att man har lagt varvet och maran så tätt inpå varandra utan möjlighet att satsa hårt i båda loppen. Dragkampen mellan Göteborg och Stockholm pågår tydligen alltjämt. Rätt tröttsamt i längden tycker jag nog, det hade varit roligare att se ett samarbete de stora loppen emellan.
28 maj - Stockholms marathon
The big issue, dagen dit alla mina tankar strävar och hela mitt träningsupplägg går ut på. Sub 4h den här gången? Det är frågan.
17 juni - Vätternrundan
Hoppsan den var otippad men jag fick blodad tand när jag cyklade landsväg några gånger i somras. Kan väl inte vara så svårt? 15 timmar i sadeln lär det nog minst bli.
onsdag 26 januari 2011
Bussiga syrran
Ibland är det bra med dåliga bussförbindelser. Lite småseg i benen efter söndagens långpass och måndagens cykling och boxning var första tanken när jag vaknade imorse att ta mig kommunalt till jobbet. Ett tag kändes det riktigt lyxigt att få komma ombytt och klar till jobbet, men så kom jag ihåg hur Stockholms sämsta busslinje funkar och undrade varför jag skulle stå vid busshållplatsen och frysa och fundera på om bussen hade gått eller inte och sen behöva traska en kvart för att komma till tunnelbanan, alldeles för lättklädd eftersom jag hade utgått från att jag kunde åka en varm och skön buss. Det kändes genast bättre att klä sig i lager-på-lager och trampa iväg på cykeln istället.
Det var ett bra val. Morgonen var vacker.
Innan jobbet fikade jag en stund med brorsan. Envisare åsna får man leta efter. Eller så är han bara dum i huvet. Han har fortfarande inte kommit igång med löpningen och jag får en lätt stresskänsla i magen med tanke på att han ska ta sig igenom Göteborgsvarvet i maj. Det är ju jättebra om man tränar nåt som liknar löpning några månader innan loppet- det är min erfarenhet i alla fall.
Fast egentligen blir jag inte så stressad. Beslutet att strunta i löpträning är hans och bara hans. Jag kan bara uppmuntra, peppa, tjata, tipsa, tjata igen, förmana, skrika, sms:a OCH erbjuda mig att agera hare, men jag kan inte träna åt honom. Han måste komma på det själv.
Även om han nu inte kommer igång så får han ändå se till att ställa sig på startlinjen för jag tänker byta startgrupp och vara sällskapsdam åt honom där längst bak i startfältet. Om det så blir en repris på förra gången då han gick runt så ska jag se till att han tar sig i mål. Och jag hoppas han får riktigt djäkla ont i benen efteråt. Om han nu inte kommer igång vill säga, då kommer det gå som smort.
Nä, han skulle behöva en riktigt dålig bussförbindelse så han skulle uppskatta och föredra transportlöpning till och från jobbet istället. Undras just om man skulle kunna sälja iväg busslinje 113 till Skogås?
Morgonrodnad
måndag 24 januari 2011
Så mycket bättre
Trist inlägg där igår. Idag känns det så mycket bättre. Körde en ordentlig urladdning på boxningen ikväll, så nu finns inget tråkigt kvar i mig. Attan vilken kul träningsform boxning är. Särskilt när man har en så bra tränare som vi har.
Som vanligt började vi med uppvärmning i 10 minuter, inkluderande tusentalet armhävningar, upphopp och grodgång. Sen parade vi ihop oss två och två och byttes om att slå och sparka de olika kombinationer som tränaren sa till oss om att göra. Däremellan blev det fler armhävningar, situps och upphopp. Det hela avslutades med hårda sparkar i en nästan oändlig rad. Som sagt, efter det fanns inte en enda negativ tanke kvar i skallen. Bara eufori.
Imorrn lär jag ha träningsvärk big time. Mer muskler på väg in alltså. Love it.
Och du - häng med nästa måndag vetja.
Som vanligt började vi med uppvärmning i 10 minuter, inkluderande tusentalet armhävningar, upphopp och grodgång. Sen parade vi ihop oss två och två och byttes om att slå och sparka de olika kombinationer som tränaren sa till oss om att göra. Däremellan blev det fler armhävningar, situps och upphopp. Det hela avslutades med hårda sparkar i en nästan oändlig rad. Som sagt, efter det fanns inte en enda negativ tanke kvar i skallen. Bara eufori.
Imorrn lär jag ha träningsvärk big time. Mer muskler på väg in alltså. Love it.
Och du - häng med nästa måndag vetja.
söndag 23 januari 2011
Trist och tråkigt
Fett tråkigt det var att springa idag. Löppasset reducerades bara till en trist uppgift som måste genomföras. Tur att det sällan känns så här. Jag vet inte riktigt varför det blev så, men jag tror helt enkelt att jag tog mig ut vid fel tid på dagen. Hur mycket jag än tycker om att träna går familjen före och därför förlägger jag min träning vid tider som stör familjelivet så lite som möjligt.
Jag har några favorittider på dygnet då jag helst kör mina pass. Den absoluta favoriten är vid tre-snåret på söndag eftermiddag. Tyvärr blir det dock sällan av att jag springer då för söndagarna brukar jag hålla träningsfria för att hinna med annat i livet.
Näst bäst är lördag förmiddag och denna tid använder jag mig av desto mer. Nästan varje vecka tränar jag den här tiden och den är perfekt för långpass. Jag är färdigtränad när resten av familjen vaknat till.
Morgonlöpningen är också en favorit medan kvällslöpningen hem från jobbet på vardagarna mer känns som ett bra sätt att kombinera transport och träning. Sämst tid att sätta igång träningen på är efter åtta på kvällen, kvällstrött som jag är och direkt efter lunch på helgen eftersom den skäl för mycket av "tillsammanstiden" jag har med familjen.
Idag kom jag iväg just vid en sån dålig slot-tid, kvart i ett och långpass dessutom vilket faktiskt fick mig på lite småpyrt humör. Egentligen hade jag velat göra annat samtidigt som det här var den enda tiden som var möjlig. Löpmässigt funkade det i alla fall jättebra, inga dippar, inget ont. Bara ena foten före den andra i två mil och en önskan att det skulle vara över så snart som möjligt. Höll till och med ett lite högre tempo än vanligt för att komma hem snabbare.
För att komma igenom passet satte jag också upp den ena "milstolpen" efter den andra; förbi flygplatsen, Tranebergsbron, Solstugan, Rålis, Stadshuset, Pampas och på slutet ägnade jag mig åt att mäta upp hur många steg jag tar per minut. Hade läst en artikel om det perfekta löpsteget i senaste Runners World och tänkte att det kunde vara kul att veta. Exakt 170 steg blev det vid fyra olika mättillfällen under rundan. Varken fler eller färre. Är man en maskin eller?
En maskin med känslor i så fall och idag var känslan: långtråkigt.
Tråkigt kanske - men det var i alla fall vackert väder
Jag har några favorittider på dygnet då jag helst kör mina pass. Den absoluta favoriten är vid tre-snåret på söndag eftermiddag. Tyvärr blir det dock sällan av att jag springer då för söndagarna brukar jag hålla träningsfria för att hinna med annat i livet.
Näst bäst är lördag förmiddag och denna tid använder jag mig av desto mer. Nästan varje vecka tränar jag den här tiden och den är perfekt för långpass. Jag är färdigtränad när resten av familjen vaknat till.
Morgonlöpningen är också en favorit medan kvällslöpningen hem från jobbet på vardagarna mer känns som ett bra sätt att kombinera transport och träning. Sämst tid att sätta igång träningen på är efter åtta på kvällen, kvällstrött som jag är och direkt efter lunch på helgen eftersom den skäl för mycket av "tillsammanstiden" jag har med familjen.
Idag kom jag iväg just vid en sån dålig slot-tid, kvart i ett och långpass dessutom vilket faktiskt fick mig på lite småpyrt humör. Egentligen hade jag velat göra annat samtidigt som det här var den enda tiden som var möjlig. Löpmässigt funkade det i alla fall jättebra, inga dippar, inget ont. Bara ena foten före den andra i två mil och en önskan att det skulle vara över så snart som möjligt. Höll till och med ett lite högre tempo än vanligt för att komma hem snabbare.
För att komma igenom passet satte jag också upp den ena "milstolpen" efter den andra; förbi flygplatsen, Tranebergsbron, Solstugan, Rålis, Stadshuset, Pampas och på slutet ägnade jag mig åt att mäta upp hur många steg jag tar per minut. Hade läst en artikel om det perfekta löpsteget i senaste Runners World och tänkte att det kunde vara kul att veta. Exakt 170 steg blev det vid fyra olika mättillfällen under rundan. Varken fler eller färre. Är man en maskin eller?
En maskin med känslor i så fall och idag var känslan: långtråkigt.
Veckans träning v 3
Cykel 2x2 mil=4 mil
Boxning = 1 timme
Löpning = 4 mil (1+1+2)
Tråkigt kanske - men det var i alla fall vackert väder
torsdag 20 januari 2011
Löparsjäl
Äntligen är jag på rull igen. Ryggkänningen har gett med sig och igår sprang jag hem från jobbet. Det kändes befriande att få göra det. Hur många andra träningsformer jag än håller på med så är löpningen ändå den bästa. Så enkel men ändå så fulländad.
Stadshuset är vackert så här i vintermörkret
Stadshuset är vackert så här i vintermörkret
onsdag 19 januari 2011
Trägen vinner
Som jag berättat några gånger tidigare så har det här med starka armar aldrig någonsin varit min grej. Jag har aldrig behövt några armmuskler helt enkelt. Pingis spelas främst med handleden och fötterna, inne-bandy med huvet, rumpan och fötterna. Workout, dans, step-up - går jättebra att träna med svaga armar. Jag bär sällan något tungt på jobbet, i affären eller hemma. Skotta snö görs främst med benmusklerna och ryggen. Nä - jag har klarat mig otroligt bra utan starka armar i hela mitt liv.
Ändå imponeras jag av de som har välmarkerade armmuskler och som kan göra 100 armhävningar utan minsta ansträngning. Ta bara box-instruktören Richard t ex. Fjäderlätt pumpar han sin kropp upp och ner i all oändlighet, gärna på en hand också. Mina fjuttiga armhävningar har gjorts stående på knä i set om absolut max 8 st och absolut max 3 set med så lång vila som möjligt mellan varje set. Varje armhävning med känslan i huvet att blodet snart kommer ut genom öron och ögon.
En mästare på att inte göra sånt som jag tycker är tråkigt fick jag för nåt år sen rejält överlista mig själv och hitta ett sätt att träna mina armar med så liten möjlighet att slippa undan som möjligt. Jag skulle ju köra Vasaloppet och då kunde det verkligen vara bra med armmuskler. På vägen till jobbet hittade jag så en utomhusträningsstation och där började jag göra snabba stopp så ofta som möjligt för att lyfta stockarna.
Skam den som ger sig, men det gav faktiskt resultat och sakta, sakta har jag fått två små bullar på överarmarna. (Vasaloppet ställdes dock in i sista stund). I julas tänkte jag så att det var dags att ta det hela till en ny nivå. 100 armhävningar på tå vore coolt.
Därför har jag nu kört armhävningar nästan varje dag sedan juldagen. Jag bestämde mig för att först greja 20 st på tå. Herregud - inte alla på en gång såklart, utan uppdelat på några tillfällen under dagen.
Och vad händer på några veckor? Jo, nu kan jag göra 16 på raken! Jamenalltsåva, varför har jag inte gjort det här tidigare? Det tar inte mycket tid, är kul och ger resultat. Nu har jag lagt till ytterligare 5 till de 20, så nu gör jag 25 stycken varje dag. Målet närmar sig. Shit vad glad jag är! Och stark!!
Ändå imponeras jag av de som har välmarkerade armmuskler och som kan göra 100 armhävningar utan minsta ansträngning. Ta bara box-instruktören Richard t ex. Fjäderlätt pumpar han sin kropp upp och ner i all oändlighet, gärna på en hand också. Mina fjuttiga armhävningar har gjorts stående på knä i set om absolut max 8 st och absolut max 3 set med så lång vila som möjligt mellan varje set. Varje armhävning med känslan i huvet att blodet snart kommer ut genom öron och ögon.
En mästare på att inte göra sånt som jag tycker är tråkigt fick jag för nåt år sen rejält överlista mig själv och hitta ett sätt att träna mina armar med så liten möjlighet att slippa undan som möjligt. Jag skulle ju köra Vasaloppet och då kunde det verkligen vara bra med armmuskler. På vägen till jobbet hittade jag så en utomhusträningsstation och där började jag göra snabba stopp så ofta som möjligt för att lyfta stockarna.
Skam den som ger sig, men det gav faktiskt resultat och sakta, sakta har jag fått två små bullar på överarmarna. (Vasaloppet ställdes dock in i sista stund). I julas tänkte jag så att det var dags att ta det hela till en ny nivå. 100 armhävningar på tå vore coolt.
Därför har jag nu kört armhävningar nästan varje dag sedan juldagen. Jag bestämde mig för att först greja 20 st på tå. Herregud - inte alla på en gång såklart, utan uppdelat på några tillfällen under dagen.
Och vad händer på några veckor? Jo, nu kan jag göra 16 på raken! Jamenalltsåva, varför har jag inte gjort det här tidigare? Det tar inte mycket tid, är kul och ger resultat. Nu har jag lagt till ytterligare 5 till de 20, så nu gör jag 25 stycken varje dag. Målet närmar sig. Shit vad glad jag är! Och stark!!
måndag 17 januari 2011
Varde ljus
Vi har en liten husmus på landet. Om det inte vore för katten hade vi aldrig upptäckt den. Han fick vittring och lokaliserade musen i en av väggarna och satt sen blick stilla hur länge som helst, beredd att attackera så snart musen skulle titta fram. Som tur var slapp vi se nåt blodbad för musen höll sig på sin plats innanför väggen. Det kändes skönt, för vi delar gärna huset med honom. Känns liksom som att det var han som var där först.
Det fick mig att tänka på hur mycket det finns runt omkring oss som vi missar, eller till och med inte har en chans att se. Och det här med att se leder mig direkt till solskenshistorien om min mamma som i två år har gått och trott att hon skulle förlora synen då allt runt omkring henne successivt har blivit mörkare och mörkare medan hon gått längre och längre in i skymningslandet. Hon har gjort några försiktiga trevare att få tid hos ögonläkare, men har inte riktigt lyckats ta sig in i systemet.
I slutet av sommaren hamnade hon akut på sjukhus av en annan anledning och när man gjorde en total genomgång av henne konstaterade man att hon hade grå starr, vilket idag åtgärdas med den enklaste av operationer och ger synen åter till 100%. Gissa om hon är glad nu när hon återigen kan se färger, ansikstuttryck, ljus och kan läsa all text i tidningen, inte bara rubrikerna.
Sånt kan man tänka på för att pigga upp sig en så här mulen, grå och trist dag.
Det fick mig att tänka på hur mycket det finns runt omkring oss som vi missar, eller till och med inte har en chans att se. Och det här med att se leder mig direkt till solskenshistorien om min mamma som i två år har gått och trott att hon skulle förlora synen då allt runt omkring henne successivt har blivit mörkare och mörkare medan hon gått längre och längre in i skymningslandet. Hon har gjort några försiktiga trevare att få tid hos ögonläkare, men har inte riktigt lyckats ta sig in i systemet.
I slutet av sommaren hamnade hon akut på sjukhus av en annan anledning och när man gjorde en total genomgång av henne konstaterade man att hon hade grå starr, vilket idag åtgärdas med den enklaste av operationer och ger synen åter till 100%. Gissa om hon är glad nu när hon återigen kan se färger, ansikstuttryck, ljus och kan läsa all text i tidningen, inte bara rubrikerna.
Sånt kan man tänka på för att pigga upp sig en så här mulen, grå och trist dag.
söndag 16 januari 2011
Korrigering delmål 1
Som nykläckt diplomerad projektledare har jag förstått vidden av det här med målsättning. Det är projektledarens absoluta uppdrag att leda projektet i mål, inget annat är viktigare. Mycket oförusett kan hända på vägen och ibland är det till och med så illa att det inte finns en chans att uppnå målet. Då får man se över målet på nytt och korrigera vägen dit.
Som projektledare över min egen marathonsatsning måste jag nu korrigera ett av delmålen. Det som handlar om att springa en mil på löpband på 50 minuter. Som jag gnällde i ett tidigare inlägg går det aldrig att fixa det till nu på lördag. Det här delmålet känns definitivt viktigt och det vore förödande för egot att försöka mig på det nu när ryggen har knölat och jag inte kunnat träna som jag velat. Nytt datum för denna utmaning blir istället den 19 februari.
Då mina vänner blir det pukor och trumpeter på gymmet och jag tar med mig min ständiga hejjaklack (mamma och brorsan) som med rop och vuzuelor får hjälpa mig nå målet. Det finns plats för fler på löpbanden brevid, eller såklart på ditt eget gym, om du också känner för att ge ditt gamla löpbandsrekord en match. Hör av dig till mig om du hänger på så kan vi göra nåt skoj av det hela.
Veckans träning v 2
Cykel 2x2 mil = 4 mil
Motionscykel = 2 timme
Dans = 1 timme
Totalt 5 timmars träning
Min absoluta favoritbild, tagen på locket av vår brevlåda en morgon. Följ den lilla snigelns mödosamma väg och försök lista ut vart han är på väg.
Som projektledare över min egen marathonsatsning måste jag nu korrigera ett av delmålen. Det som handlar om att springa en mil på löpband på 50 minuter. Som jag gnällde i ett tidigare inlägg går det aldrig att fixa det till nu på lördag. Det här delmålet känns definitivt viktigt och det vore förödande för egot att försöka mig på det nu när ryggen har knölat och jag inte kunnat träna som jag velat. Nytt datum för denna utmaning blir istället den 19 februari.
Då mina vänner blir det pukor och trumpeter på gymmet och jag tar med mig min ständiga hejjaklack (mamma och brorsan) som med rop och vuzuelor får hjälpa mig nå målet. Det finns plats för fler på löpbanden brevid, eller såklart på ditt eget gym, om du också känner för att ge ditt gamla löpbandsrekord en match. Hör av dig till mig om du hänger på så kan vi göra nåt skoj av det hela.
Veckans träning v 2
Cykel 2x2 mil = 4 mil
Motionscykel = 2 timme
Dans = 1 timme
Totalt 5 timmars träning
Min absoluta favoritbild, tagen på locket av vår brevlåda en morgon. Följ den lilla snigelns mödosamma väg och försök lista ut vart han är på väg.
onsdag 12 januari 2011
Var dags motion
- Mamma, du har DAMP, säger barnen till mig ibland när jag svettig och dan med mössan full av snö, skrider in i hallen efter dagens cykeltur, löprunda eller vad det nu är jag varit ute på.
Mja, jag håller inte riktigt med där. Till vardags uppfattas jag nog som en av de lugnaste personerna, men jag har definitivt ett stort rörelsebehov. Tredje dagen på jobbet efter ledigheten känner jag mig något instängd om dagarna och lider för tillfället av stark abstinens till skidåkningen som jag inte lyckas döva. Vart tog all den fina snön vägen? Skidorna står ju nyvallade och väntar, så varför detta plask nu mitt i januari?
Och så spökar ryggen lite, lite fortfarande. Inte alls farligt faktiskt, men jag får vänta någon dag till innan jag kan börja springa igen. Igår var jag iväg till min bästa osteopat och hon drog lite här och lite där vilket förbättrade läkningsprocessen ytterligare. Kan varmt rekommendera henne om du har någon åkomma som behövs åtgärdas, Stjärnborgs osteopati och pilates.
Jag försöker göra som andra och åka buss/tunnelbana till jobbet men imorse blev myrorna i rumpan för kliiga så jag blev tvungen att kliva av tunnelbanan några stationer för tidigt och promenerade de sista 50 minutrarna istället. Kom rosig om kinderna och nöjd i sinnet till jobbet.
DAMP, det är nog en för kraftig diagnos - men lilla d kanske - det är nog det jag har.
Mja, jag håller inte riktigt med där. Till vardags uppfattas jag nog som en av de lugnaste personerna, men jag har definitivt ett stort rörelsebehov. Tredje dagen på jobbet efter ledigheten känner jag mig något instängd om dagarna och lider för tillfället av stark abstinens till skidåkningen som jag inte lyckas döva. Vart tog all den fina snön vägen? Skidorna står ju nyvallade och väntar, så varför detta plask nu mitt i januari?
Och så spökar ryggen lite, lite fortfarande. Inte alls farligt faktiskt, men jag får vänta någon dag till innan jag kan börja springa igen. Igår var jag iväg till min bästa osteopat och hon drog lite här och lite där vilket förbättrade läkningsprocessen ytterligare. Kan varmt rekommendera henne om du har någon åkomma som behövs åtgärdas, Stjärnborgs osteopati och pilates.
Jag försöker göra som andra och åka buss/tunnelbana till jobbet men imorse blev myrorna i rumpan för kliiga så jag blev tvungen att kliva av tunnelbanan några stationer för tidigt och promenerade de sista 50 minutrarna istället. Kom rosig om kinderna och nöjd i sinnet till jobbet.
DAMP, det är nog en för kraftig diagnos - men lilla d kanske - det är nog det jag har.
måndag 10 januari 2011
Favorit i repris
Time för årets vita månad. Redan förra året skrev jag ett inlägg om varför jag gör det och du får gärna läsa om det här. Jag tycker fortfarande likadant.
Sååå vita-månaden börjar nu, den som dricker vin eller annan alkohol åker ut, från och med nu.
Cheerio
Sååå vita-månaden börjar nu, den som dricker vin eller annan alkohol åker ut, från och med nu.
Cheerio
söndag 9 januari 2011
Vardag i sikte!
Ryggen mår bättre. Att sätta mig ner och ställa mig upp funkar perfekt, likaså att gå rakt fram. Cykla motionscykel funkar också, däremot gör det ont när jag böjer överkroppen i sidled, så det tar nog några dagar till innan jag är helt återställd.
Det börjar bli dags att dra igång vardagslivet igen. Jobb och skola startar imorgon. Det kan inte vara lätt att vara lärare de här första dagarna efter lovet. De borde få tapperhetsmedalj. Tänk bara första lektionen imorgon. Kan inte gå bra. Ungarna har helt vänt upp och ner på dygnet och svarar knappt på tilltal förrän framåt femsnåret på kvällen.
När jag tänker efter kanske det inte är så lätt att vara chef heller de här dagarna. Något överviktiga återvänder medarbetarna efter ledigheten, med tankarna på annat håll, ägnandes de första dagarna åt att rensa mailen, snacka semester med kollegorna, komma sent och gå tidigt för att bevara ledighetskänslan. Och så behöver de mer ledigt eftersom dagis stänger på grund av planeringsdag. Känns det igen?
Själv har jag försökt förbereda mig så gott som möjligt. Jag har strykit kläder, fixat lunchlådan och lagt fram åkremsan. Funderade ett tag på om jag skulle cykla till jobbet imorgon, men just det här underlaget som råder nu, då det slaskat på dagen och sen fryser till på kvällen, är det absolut sämsta att köra i, med störst risk att cykla omkull och det vore ju idiotiskt att utsätta mig för det nu. Det får alltså bli kommunalt till jobbet imorrn. En tuff start.
Samtidigt blir det bra att komma in i rutinerna igen och framförallt att få komma igång med boxningen igen. Har ju inte boxats regelbundet på hela hösten, men nu så, nu finns inget som hindrar (förutom ryggen då, men den är ju snart ok igen). Go girl!
Hej vardag, vi ses imorgon!
Veckans träning v 1
Skidåkning = 2,5 timmar
Motionscykel = 1 timme
Löpning = 1 mil
Totalt 4,5 timmar
Det börjar bli dags att dra igång vardagslivet igen. Jobb och skola startar imorgon. Det kan inte vara lätt att vara lärare de här första dagarna efter lovet. De borde få tapperhetsmedalj. Tänk bara första lektionen imorgon. Kan inte gå bra. Ungarna har helt vänt upp och ner på dygnet och svarar knappt på tilltal förrän framåt femsnåret på kvällen.
När jag tänker efter kanske det inte är så lätt att vara chef heller de här dagarna. Något överviktiga återvänder medarbetarna efter ledigheten, med tankarna på annat håll, ägnandes de första dagarna åt att rensa mailen, snacka semester med kollegorna, komma sent och gå tidigt för att bevara ledighetskänslan. Och så behöver de mer ledigt eftersom dagis stänger på grund av planeringsdag. Känns det igen?
Själv har jag försökt förbereda mig så gott som möjligt. Jag har strykit kläder, fixat lunchlådan och lagt fram åkremsan. Funderade ett tag på om jag skulle cykla till jobbet imorgon, men just det här underlaget som råder nu, då det slaskat på dagen och sen fryser till på kvällen, är det absolut sämsta att köra i, med störst risk att cykla omkull och det vore ju idiotiskt att utsätta mig för det nu. Det får alltså bli kommunalt till jobbet imorrn. En tuff start.
Samtidigt blir det bra att komma in i rutinerna igen och framförallt att få komma igång med boxningen igen. Har ju inte boxats regelbundet på hela hösten, men nu så, nu finns inget som hindrar (förutom ryggen då, men den är ju snart ok igen). Go girl!
Hej vardag, vi ses imorgon!
Veckans träning v 1
Skidåkning = 2,5 timmar
Motionscykel = 1 timme
Löpning = 1 mil
Totalt 4,5 timmar
torsdag 6 januari 2011
Bättre och bättre var för dag
Varm dusch, massage, stretch, varmt bad, extra varm halsduk runt midjan och så en Treo ovanpå det - sen står man plötsligt ute och skottar snö. Fick liksom nog av att ligga i soffan och surfa efter sommarresor.
Det känns alltså bättre i ryggen, mer kan jag nog inte säga. Men bättre är bättre än sämre och jag är både tacksam och ödmjuk mot kroppen som kämpar på med att laga mig. Tog mig bara en kort, kort promenad i snöyran för att införskaffa syrsor till våra ödlor och så några tag med snöskyffeln. Knappt nån märkte det ens. Det kan bara inte ha gjort någon skada.
Hoppla pålle
Det känns alltså bättre i ryggen, mer kan jag nog inte säga. Men bättre är bättre än sämre och jag är både tacksam och ödmjuk mot kroppen som kämpar på med att laga mig. Tog mig bara en kort, kort promenad i snöyran för att införskaffa syrsor till våra ödlor och så några tag med snöskyffeln. Knappt nån märkte det ens. Det kan bara inte ha gjort någon skada.
Hoppla pålle
onsdag 5 januari 2011
200 knutars backe
För nästan 100 år sen, när jag var 20, jobbade jag på NKs herrkonfektionsavdelning. Min pappa hade jobbat där i början av 60-talet och hans kollega då, blev min chef nu. Tänk det curlades redan på den tiden!
Säljarna på avdelningen var av den gamla skolan; kunniga, roliga men oh så lismande. De var en skön samling original; Noel, Gunnel, Kent, Lasse, Sören, Roland och så Gunnar som hade hand om smoking- och frackhörnan.
Själv var jag inte säljare utan stod i kassan och tog betalt. Alltid lika påpassad av säljarna som gick på provision. Gud nåde mig om jag knappade in fel säljare på transaktionen.
Vi hade också en skrädderiavdelning där man kunde få kostymbyxorna upplagda och kavajerna insydda, och där jobbade bl a den egensinnige franska skräddaren Jacques. Han hade stora problem med bokstaven H. Aldrig hittade man de ändrade kläderna som tillhörde personer med efternamn som började med H. Hette man t ex Hansson så hängde kläderna på A och hette man Holmén hängde kläderna på O. Oftast, men inte alltid.
Min favorit bland säljarna var Roland, en kort, något korpulent man i sina bästa år, runt de 60, full av roliga historier från livet som han ständigt berättade. Bl a var hans definition på en äkta stockholmare en person som tappat cykelkedjan i Götgatsbacken. Dvs en som rullat nerför backen helt utan möjlighet att bromsa.
Igår förstod jag precis hur det skulle kännas. Jag hade tagit mig till ett nytt enmilsspår som jag ville testa. Rätt vad det var stod jag i världens värsta nerförsbacke. Dittills hade det utvecklat sig till ett favoritspår, lite lagom med backar upp och ner, lite diagonalåkning, ganska mycket staka. Men så kom jag upp på en höjd och därefter kom så den här backen. Jag hade ingen aning om vad som väntade, men gav efter och tänkte att det blir nog inte så farlig. Sen blev det bara brantare och brantare och brantare. Och lite brantare. Sen svängde det till höger och då slängde jag mig ner handlöst åt vänster. Puh!!
Något chockad ställde jag mig upp så snabbt jag bara kunde och fortsatte vidare. Några minuter senare sansade jag mig dock, stannade till och tog bort snön från glasögonen. Så synd på så rara ärtor, men den rundan kommer jag inte åka igen. No way!
På hemvägen började ryggen stelna till och det blev bara värre frampå kvällen. Imorse kom jag knappt ur sängen och dagen idag har mest tillbringats i badkaret och i soffan med värmande omslag. Men än är inte slaget avgjort. Jag vägrar att besegras av en sketen liten backe.
Säljarna på avdelningen var av den gamla skolan; kunniga, roliga men oh så lismande. De var en skön samling original; Noel, Gunnel, Kent, Lasse, Sören, Roland och så Gunnar som hade hand om smoking- och frackhörnan.
Själv var jag inte säljare utan stod i kassan och tog betalt. Alltid lika påpassad av säljarna som gick på provision. Gud nåde mig om jag knappade in fel säljare på transaktionen.
Vi hade också en skrädderiavdelning där man kunde få kostymbyxorna upplagda och kavajerna insydda, och där jobbade bl a den egensinnige franska skräddaren Jacques. Han hade stora problem med bokstaven H. Aldrig hittade man de ändrade kläderna som tillhörde personer med efternamn som började med H. Hette man t ex Hansson så hängde kläderna på A och hette man Holmén hängde kläderna på O. Oftast, men inte alltid.
Min favorit bland säljarna var Roland, en kort, något korpulent man i sina bästa år, runt de 60, full av roliga historier från livet som han ständigt berättade. Bl a var hans definition på en äkta stockholmare en person som tappat cykelkedjan i Götgatsbacken. Dvs en som rullat nerför backen helt utan möjlighet att bromsa.
Igår förstod jag precis hur det skulle kännas. Jag hade tagit mig till ett nytt enmilsspår som jag ville testa. Rätt vad det var stod jag i världens värsta nerförsbacke. Dittills hade det utvecklat sig till ett favoritspår, lite lagom med backar upp och ner, lite diagonalåkning, ganska mycket staka. Men så kom jag upp på en höjd och därefter kom så den här backen. Jag hade ingen aning om vad som väntade, men gav efter och tänkte att det blir nog inte så farlig. Sen blev det bara brantare och brantare och brantare. Och lite brantare. Sen svängde det till höger och då slängde jag mig ner handlöst åt vänster. Puh!!
Något chockad ställde jag mig upp så snabbt jag bara kunde och fortsatte vidare. Några minuter senare sansade jag mig dock, stannade till och tog bort snön från glasögonen. Så synd på så rara ärtor, men den rundan kommer jag inte åka igen. No way!
På hemvägen började ryggen stelna till och det blev bara värre frampå kvällen. Imorse kom jag knappt ur sängen och dagen idag har mest tillbringats i badkaret och i soffan med värmande omslag. Men än är inte slaget avgjort. Jag vägrar att besegras av en sketen liten backe.
tisdag 4 januari 2011
Mitt liv som katt
Katten gör inte många knop de här dagarna. På sin höjd byter han ena fåtöljen mot den andra, slickar lite i skålarna, tittar ut genom fönstret och går ut så lite som möjligt.
Jag har hört nånstans att katterna bor hos människorna för att det är bekvämare, även om jag vill tro att det inte gäller vår katt. Självklart bor han hos oss för att han gillar oss så mycket. Det märks eftersom han så ofta sitter och väntar på oss i fönstret när vi i vanliga fall kommer hem från jobbet.
Han och jag kompar varandra rätt så bra för tillfället. Jag byter också soffan mot fåtöljen nån gång ibland, spanar ut genom fönstret då och då, tittar på filmer, fikar och tar mig ut max en gång om dagen. I och för sig stannar jag ute något längre än vad han gör och rör mig också något hastigare, men gärna i samma spår som tidigare. Oftast får jag dessutom middagen serverad, så det är bara att slå sig ner vid det dukade bordet.
Vad mer kan man begära? Det skulle möjligen vara lite mera kli bakom örat.
Det är skönt att vara katt....
Jag har hört nånstans att katterna bor hos människorna för att det är bekvämare, även om jag vill tro att det inte gäller vår katt. Självklart bor han hos oss för att han gillar oss så mycket. Det märks eftersom han så ofta sitter och väntar på oss i fönstret när vi i vanliga fall kommer hem från jobbet.
Han och jag kompar varandra rätt så bra för tillfället. Jag byter också soffan mot fåtöljen nån gång ibland, spanar ut genom fönstret då och då, tittar på filmer, fikar och tar mig ut max en gång om dagen. I och för sig stannar jag ute något längre än vad han gör och rör mig också något hastigare, men gärna i samma spår som tidigare. Oftast får jag dessutom middagen serverad, så det är bara att slå sig ner vid det dukade bordet.
Vad mer kan man begära? Det skulle möjligen vara lite mera kli bakom örat.
Det är skönt att vara katt....
måndag 3 januari 2011
Mer ledigt
Lördagens skidpass byttes mot en timmes motionscykeltrampande och av gårdagens 2,5-timmesträning blev det istället 40 minuters skidor. Det blir inte alltid som man tänkt sig.
Men ändå riktigt bra tränat förra veckan. Även den kommande veckan ger utrymme för lite extra träning och det lär bli skidåkning och löpning för hela pengen.
Skidåkningen har blivit till ett gift. Jag är beroende och vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det tills det är dags att återvända till jobbet i nästa vecka. Det får bli helgens huvudvärk att hitta ett sätt att vänja mig av med det. Som tur är så är cykling vintertid är ett riktigt gott substitut.
Veckans träning v 52
Skidåkning = 4 timmar
Motionscykel = 1 timme
Löpning = 3,5 mil
Totalt 8,5 timmar
Men ändå riktigt bra tränat förra veckan. Även den kommande veckan ger utrymme för lite extra träning och det lär bli skidåkning och löpning för hela pengen.
Skidåkningen har blivit till ett gift. Jag är beroende och vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det tills det är dags att återvända till jobbet i nästa vecka. Det får bli helgens huvudvärk att hitta ett sätt att vänja mig av med det. Som tur är så är cykling vintertid är ett riktigt gott substitut.
Veckans träning v 52
Skidåkning = 4 timmar
Motionscykel = 1 timme
Löpning = 3,5 mil
Totalt 8,5 timmar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)