Slutet gott

Intervaller.

Bara ordet ger mig dåligt samvete. Man behöver springa intervaller för att bli snabbare. Så enkelt är det. Och jag har bara sprungit tre intervallpass det här året. Jag har verkligen förnekat, glömt bort, inte tänkt på, gömt mig och hittat på 1000 ursäkter för att inte köra intervaller.

En av favoritursäkterna har varit att jag inte vetat hur man lägger upp ett intervallpass. Det verkar finnas hur många varianter som helst. För att aldrig mer kunna använda mig av den ursäkten samlar jag numera på intervallupplägg. När jag ser något beskrivas på webben, kopierar jag det och lägger in det i min intervallbank. Där finns nu bla dessa:

• Antalet intervaller beror givetvis på tidigare träningsbakgrund, men riktvärde kan vara 6-8 st, och med en intervallängd på 1-5 minuter. Farten ska vara ”din högsta kontrollerade fart” och vilan mellan intervallerna är 45 sekunders stående vila. För att klara hålla bra teknik och hög fart utan att ta ”helt slut” lägger vi dessutom in en serievila på 90 sekunder stående efter var fjärde intervall.
• Löpband: 4x90 sek/30 sek vila följt av en längre tröskeldel.
• 6 minuter - 45 sek vila, 4 minuter - 45 sek vila, 2 minuter - 45 sek vila, hela setet x tre.
• 1000 meter, 1 minuts vila x 6

Idag började jag så mitt nya intervall-liv och tänkte mig ett diffust antal 1000-metersintervaller med en minuts vila mellan varje intervall. Som lägst åtminstone två intervaller, som bäst uppemot sex. Bällstavägen förvandlades till löpbana, sträckningen var ungefärlig - inte riktig 1000 meter, men kanske 950, och så satte jag iväg på första intervallen.

Och andra. Sen blev det också en tredje och en fjärde, men där tog det stopp. Fast bara för den här gången. Om inte alls många dagar är det dags igen. Jag vill ha revansch.

Oj - hörde jag plopp ute i köket. Champagnedax! Skål ta mej fan!

Hoppas ni får ett riktigt bra 2011

GOTT NYTT ÅR!!!!!

Helga vilodagen

Vilodag står det på schemat idag. Och som jag har vilat. Vaknade i och för sig redan vid sju, men fikade länge innan jag fick med gubben ut på en lagom lång prommis. Åt lunch, sov middag, fikade igen. Åkte till affären och handlade lite mat, fikade en gång till. Det är ungefär allt jag hunnit med hittills.

Men sen så har jag också roat mig med att titta igenom träningsåret. För första gången nånsin har jag det här året fört träningsbok och det är rätt skoj att se vad lite aktivitet hela tiden blir sammantaget på ett år.

Oprah besöktes en gång av en gäst som hade gått ner alldeles fantastiskt mycket i vikt. Det hade hon gjort genom att gå till gymmet varje dag under ett helt år och där hade hon trampat motionscykel.

Just den där tanken om att göra lite grann varje dag låter så enkel. Men det är så fruktansvärt svårt att genomföra i verkligheten. Äta och sova måste vi ju göra varje dag, liksom borsta tänderna. En del röker varje dag, många tittar säkert på TV varje dag, men annars vågar jag påstå att det krävs en alldeles speciell motivation att dag efter dag efter dag, månad efter månad, göra en och samma aktivitet. Särskilt när det handlar om nåt träningsrelaterat som t ex att göra 10 armhävningar varje dag, 100 situps varje dag, springa 2 km varje dag, bara göra lite varje dag.

Därför tror jag att just den där kvinnans berättelse om sitt trägna tränande fastnade i mitt minne. Hon lyckades med något alldeles extraordinärt (som jag i och för sig tycker att alla som går ner mycket i vikt gör).

Enligt min träningsdagbok har jag fram till idag sprungit i 99 timmar och 42 minuter (gissa om jag kommer springa minst 18 minuter imorgon?), cyklat i 124 timmar och 20 minuter, tränat övrigt (mest dans och boxning) i 39 timmar och 45 minuter. Totalt blir det 263 timmar och 47 minuter. Kanske låter det mycket för vissa, lite för andra, men det är mer än jag nånsin tränat.

Ändå blir det "bara" 43 minuters träning per dag utslaget på ett helt år. Samtidigt ger det hopp, för tänk så många fler minutrar det finns att träna på under nästa år! En timme om dan vore väl inte orimligt? Även om man tar sig några vilodagar då och då.

Samtal med Förnekelsen

Träningslägret rullar på bra. Jag är nu inne på tredje dagen och efter två skidpass och ett löpbands-pass vaknade jag imorse upp med en härligt taggad kropp. Dags för två-timmarslöp. Ute var det 4 grader kallt, vindstilla och molnigt. Perfekt tänkte jag och värmde upp innehållet i Pripps Energy-flaskan, hällde tillbaka det från kastrullen och svepte in flaskan i en tjock strumpa som jag stoppade ner i midjeväskan. Startade GPSen i telefonen och gav mig iväg.

Tänkte att jag inte skulle springa min vanliga tvåmilarunda utan ville testa något nästan nytt. Blandade och gav. Det blev gamla slingor i ny tappning. Kollade djurspåren i snön och såg rumpan på ett rådjur samt en ekorre som var på väg uppför en stam. Inga älgar, inga grisar.

Vid pass 15 km gick det trögt och jag tog mig ett rejält samtal med Förnekelsen. Hela mänsklighetens drivkraft. Den som bl a får oss att föda mer än ett barn.

Först var jag irriterad på den. Tyckte den var oschysst som lurat ut mig på en för lång runda. Som fått mig att ta för lätt på utmaningen. Som gjort att jag trodde det var lätt att springa två mil. Som gjort att jag glömt hur det egentligen är att springa två mil. Det är inte enkelt. Bitvis är det för in i baljan jobbigt. Man vill bara ringa efter en taxi och få skjuts hem.

När jag fått skälla av mig och sakta ner stegen lite och återfått någon form av värdighet började vi samtala och Förnekelsen sa att han aldrig någonsin kommer ändra på sig. Han vill se mig klara av sånt som jag själv inte trodde var möjligt. Han vill att jag pressar mig lite till, tänjer, sträcker. Ser hur långt det räcker. Blir stolt när det räcker hela vägen. Får mig då att förneka att det ens var jobbigt. Får mig att göra om på nytt med tanken att göra ännu bättre.

Jag kom att fördra honom, men tänkte i mitt stilla sinne att jag måste träna mig mer på att hantera de här svåra, tuffa svackorna som jag hamnar i och hitta ett sätt att bättre komma ur dem. Att få i mig mer energi kan vara en sak, men jag funderar också på att helt sonika stanna upp och dra en dans en stund. För stelhetens och omväxlingens skull. Ska testa det nästa gång det blir jobbigt.

Sen så är jag honom förstås också evigt tacksam. Jag älskar mina två barn och är så glad att jag minns förlossningarna som de bästa av upplevelser, nästan smärtfria.

Och förresten, springa två mil - det är ju lätt ju. För att inte tala om ett marathon....

Skogsäventyr

Det är liiite spännande att ge sig ut och skida i skogen tidigt på förmiddagen, nån timme efter att det ljusnat. Ska jag få se något djur idag?

Det egenspårade skidspåret blir bara bättre och bättre för varje varv. Sista varvet idag gick nästan 10 minuter snabbare jämfört med det första igår, då jag behövde spåra upp det igen eftersom det hade snöat så mycket sedan i förra veckan.

Överallt syns en massa spännande djurspår i snön, även om jag är urusel på att se vilka djur som har korsat min väg. Igår trodde jag allra minst att jag såg ett lo-spår, men det kunde ju lika gärna ha varit en räv. Nåt med tassar var det i alla fall. Annars finns det gott om djur med klövar, både rådjur, vildsvin och älg. Till och med häst såg jag idag. Spår alltså, hästspår. Och ryttaren hade manövrerat hästen så fint brevid mitt skidspår och bara trampat lite i det där det var omöjligt att inte kliva i det.

Det allra häftigaste är när ett djur har passerat skidspåret från det att jag var där sedan förra varvet. Nånstans, inte långt bort finns alltså ett rådjur, ett vildsvin eller kanske bara en liten mus.

Vildsvin har jag stött på en gång tidigare i skogen. Det var höst och jag plockade svamp och rätt vad det var kom två öltunnor farandes i världens fart mellan träden. De var säkert inte mer än 7-8 meter från mig. Som tur var så var de inte det minsta intresserade av mig och de försvann lika snabbt som de kom.

Men ändå, tänker jag. Tänk om det skulle komma en arg gris springandes rakt mot mig här i skidspåret. Vad gör jag då? Staven tänker jag, den kan jag väl använda? Fast en grisgubbe väger nog några hundra kilo, så den lilla, lilla spetsen på staven gör honom förmodligen bara mer arg. Nä, det gäller nog att hitta närmaste träd att klättra upp i, och det snabbt som attan.

Tur då att djuren håller bättre koll på mig och gömmer sig för mig nånstans därinne bland träden. Men ibland får jag en glimt av nåt som rör sig och det är det som gör det hela så spännande. Är det ett rådjur, en gris eller bara en farbror som rastar hunden?

Vad är det som rör sig i skogen?

Årets sista vecka

Jag älskar att vara ledig! Att få slösa med dagarna - det är rentav lyxigt. Och eftersom jag inte har så mycket annat vettigt att göra tänkte jag anordna mitt egna träningsläger. Även det en lyx som heter duga.

Det gäller att vara smart och inte dra på för mycket så man kroknar framåt dag tre utan jag tänker mig nåt liknande så här:

Dag 1. 1,5 timmes skidåkning
Dag 2. 1 timmes skidåkning + 1 timmes löpband
Dag 3. 2 timmars löpning
Dag 4. Vila
Dag 5. 1 timmes skidåkning + en halvtimmes intervaller
Dag 6. 1 timmes skidåkning
Dag 7. 1,5 timmes skidåkning + en timmes löpning

Borde bli en sisådär 10,5 timmes träning vilket väl kompenserar förra veckans enda träningstimme. Vi får se hur långt det håller.
Rapport följer.

Vintersolståndet + 6 dagar

God Jul

Punkan lagad

Skidandet i helgen tog sin tribut och jag har varit helt genomtrött i två dagar nu. Har känt mig som den ena självuppblåsande madrassen vi har hemma, den med pyspunka. Jag skippade därför både transportlöpning och boxning, måndag-tisdag trots att väskorna var packade och stod och ropade på mig i hallen.

Kroppen har velat ha ost, särskilt camembert. Har säkert med kalcium att göra. Eller nåt. Så det har den fått och dessutom har jag slött åkt bil till och från jobbet.

Men idag vände kraften åter och cyklingen till jobbet gick som smort. Det bådar gott inför ledigheten som påbörjas typ nu!!

Vi har inga andra planer än att bara vara. Först ska julen firas med närmaste släkten och jag får erkänna att jag har varit en dålig julmor i år jämfört med de äkta julproffsen. De som bygger snygga pepparkakshus, rullar egen jultryffel, lägger in sill, gör ålaladåb. Hemma hos oss har vi till och med fått dispans från att ha gran i år. Ungarna var tydliga med att de inte ville ha någon och även om det bär emot, så blir det bra barrigt av den och efter att man kastat ut den blir den sen liggandes på gräsmattan fram till i maj nån gång. Jag vet hur vi funkar...

Nej, i år blir det en "tillräckligt bra"-jul. Vi har julduk på bordet, några adventsljusstakar i fönstren, julklappar till dem som varit snälla och så gott om god julmat, enkelt inhandlat på COOP.

Nu är tid att pumpa upp sig igen och ta vara på ledigheten. Jag passar på att redan nu önska alla en riktig God Jul.

GOD JUL!!

Skidföre

Vilken härlig träningsdag jag hade igår.

Kände mig lite som Olle i Elsa Beskows bok där jag tog mig fram på mina skidor i skogen. Det var vackert vintrig med mycket snö som tyngde grenarna och helt knäpptyst. Som tur var syntes inte gumman Tö till. Däremot såg jag två rådjur skutta bland träden och en del vildsvinsspår.

Vi var ute på landet, i stillheten. Där fanns inga färdiga skidspår utan de fick jag köra upp själv. Rutinifierad som jag är kunde jag inte låta bli att göra om min skogslöpningsrunda till skidåkningsrunda istället, dock något utökad. Första varvet blev det mera skidpulsning än skidåkning, andra varvet började det likna nåt och tredje och fjärde varvet vart det riktigt bra . På några delar kunde jag sträcka ut, men mestadels blev det korta tag och parering för grenar.

Vad exakt tränar jag på det här då? funderade jag där i spåret. Definitivt balansen, lite benmuskler, en del ryggmuskler och så hjärtat lite grann. Desto mer blev det träning för själen och det var härligt att få vara utomhus i vinterlandskapet, att få röra på sig och se ett och annat djur.

Hemma igen väntade gubben med nygräddade våfflor. Sen svidade jag om och gav mig ut på en timmes löprunda. Det hade nästan blivit mörkt när jag var tillbaka igen. Utomordentligt nöjd.

Veckans träning v 50
Cykel 2x2 mil = 4 mil
Löpning ute = 1 mil
Löpband = 1 mil
Skidor = 2,5 timme

Träningstid 6,5 timmar

Skidåkning och efter-skidgott

Gnällig gammal tant

"Att gnälla är som att gunga gungstol.
Man har nåt att göra - men kommer ingenstans."

Så sant som det var sagt, men nu tänker jag gnälla, för idag har jag kallibrerat min mil-tid på löpband. Det var inget roligt. När det hade gått 50 minuter hade jag kommit 9 km.
Då klev jag av.

Jag vill ju springa en mil på 50 minuter!!! Och det den 22 januari. Men nu känns det som att "det går aldrig". Det går aldrig, det går aldrig, det går aldrig. Det går aldrig. Det går aldrig. Aldrig, aldrig, aldrig.

Aldrig!

Nähäpp - dags att kliva ur gungstolen och sätta fart. Har inte tid med det här gnället längre. Måste träna intervaller.

Konsten att lura sig

Sällan behöver jag motivera mig på nåt särskilt vis för att få till ett träningspass. Jag är tillräckligt "skadad" för att genuint och genomärligt verligen tycka om att träna. Det är liksom inget jobbigt att packa väskan och ge sig iväg till gymmet, eller kröna den cyklingsklädda kroppen med den snygga hjälmen och sticka iväg i morgonmörkret. Numera har jag dessutom de nya Icebugsen som kommer göra vinterlöpningen ännu roligare.

Nej, det som hindrar mig från träning är ändring i rutiner. Tidiga jobbmöten ute på stan direkt på morgonen, utan möjlighet att byta om efter en svettig cykling, kvällsaktiviteter med kompisar toppat med några glas vin, hektiska arbetsdagar då lunchen tuggas upp snabbast möjligt ruckar veckans träningsschema.

Rutiner är bra men mina pass blir också lite väl rutinifierade. Jag kör på ungefär samma mängd och i samma tempo med samma belastning hela tiden. Något intervallpass per vecka hade suttit fint och det är därför boxningspassen är så perfekta, för på dem finns ingen chans att smita undan. Löpbandet är också en bra utmaning, så det håller kanske på att lossna.

Min plan i vinter är annars att förlänga långpassen så att tre mil så småningom ska kännas lika behagligt som två känns nu. Men då måste det ju till en liten förlängning av varje långpass och där finns ett visst motstånd tack vare min rutin-älskande hjärna.

Under hösten har mina långpass legat på runt 17 km och jag har några väl upptrampade rundor som är sköna att köra. Förr-förra söndagen ville jag springa länge och ett tag tänkte jag förlänga rundan med tre km för att komma upp i två mil. Men när jag sen stod i vägskälet för att ta de där tre extra kilometrarna på slutet, var jag inte stark nog och lyckades inte övertala mig till att springa extrarundan utan valde min gamla vanliga väg och så blev det "bara" 17 km i alla fall.

Nu i söndags ändrade jag därför taktik och tog de extra tre kilometrarna i början av passet istället för i slutet. Alltså - är man lättlurad eller? Tre kilometer är väl ändå tre kilometer, oavsett var i rundan de befinner sig? Men det funkade och jag kunde inte smita undan eller ta en närmare väg hem, för jag var helt enkelt för långt hemifrån när 17 km närmade sig.

Så enkelt kan det alltså vara ibland.

Kungsholms strand 13 dec 2010

Tredje advent

Min kollega Tobias var och storhandlade på Löplabbet i fredags. Han kom tillbaka efter lunchen med ett par snygga Icebug och ett underställ i merinoull och gjorde mig grymt avundsjuk. Skatteåterbäringen damp ner väldigt lägligt så igår köpte även jag ett par snygga Icebug och ett merinounderställ.

Idag testade jag skorna på en tvåmilsrunda och njöt varenda sekund. Fantastiskt vilket grepp man får tack vare dubbarna i skorna. Nu är det slutsladdat i snömodden. Fantastiskt också vilket fint väder vi hade idag.

Veckans träning v 49
Cykel 3x2 mil = 6 mil
Löpning ute = 2 mil
Löpband = 1 mil

Träningstid 6 timmar

Stockholm, tredje advent, 2010

Tredje gången gillt

Igår var jag och sprang på löpbandet igen. Tredje gången gillt alltså och just den tredje gången har jag respekt för.

Ofta är den tredje gången den jobbigaste, åtminstone i träningssammanhang. Jag tänker på de gånger jag haft ett träningsuppehåll och ska dra igång igen. Den första gången, då är energidepåerna fyllda, jag kanske inte ger järnet fullt ut, utan träningstillfället löper lite lagom ansträngande och endorfinkicken efteråt gör mig nöjd och glad.

Vid nästa tillfälle (om det sker inom rimlig tid, någon dag efter det första träningstillfället) har kroppen börjat vakna. Jag har ett positivit minne från första gången och kör igenom passet och känner mig fortfarande nöjd.

Sen kommer tredje gången. Då börjar kroppen bli lite ankommen från träningstillfälle 1 och 2, jag har kanske träningsvärk i låren, vaderna, höften och ämnesomsättningen har rubbats. Nånting har satt igång i kroppen. Och det börjar bli dags att prestera.

När det tredje passet väl är över, är också den första puckeln passerad och nu kan träningen starta på allvar.

Gårdagens pass, det tredje på löpbandet, avlöpte ändå rätt så väl. Milen löptes något lite, lite snabbare än tidigare medan det näst sista programmet av amerikanska Biggest looser höll mig sällskap. Senare visades programmet om familjen som först fått ett tvillingpar och som sen när de tänkt sig få ett barn till, fick sexlingar istället. Vissa har sina utmaningar tänkte jag. De har sina och jag har mina.

Giv mig styrka

Jag har ju i livsuppgift att hålla brorsan i trim. Hans är att vara min hejaklack. I maj tänkte vi åka till Göteborg och springa varvet ihop. Eller ja, alltså var för sig eftersom vi är i olika startgrupper, men ändå liksom ihop, i tanken.

Vi har väl lite drygt 5 månader kvar och han har fortfarande inte börjat löpträna....

Nästan varje tisdag morgon brukar vi ta en fika ihop. Det är ett perfekt sätt att hinna träffas och snacka livet och passar oss bra eftersom vi båda är morgonpigga. Sista månaden har det varit mycket snack om viktnedgång och simning. Vill man vara diplomatisk kan man väl säga att brorsan är lite dryg runt magen. Helt frankt så är han fet och skulle behöva bli av med en sådär 25 kg.

Just nu är han faktiskt på god väg, men jag tyckte han behövde lite uppmuntran så i tisdags fick han några kuvert av mig. På varje kuvert hade jag skrivit en siffra, en för varje kilo han förhoppningsvis tappar och när kilot är tappat får han öppna kuvertet.

Nu kan jag ju inte avslöja exakt vad som finns i alla kuvert, men vi har gjort det här en gång förut. För fem år sedan startade han samma resa och då fanns det typ trisslotter, bra filmer, en bowlingrunda, träningspass med mig och lite annat i kuverten. Den gången funkade kuverten perfekt som morötter och jag hoppas innerligt på att få se samma resultat den här gången. Men det är såklart inte alls samma saker i kuverten den här gången - å nej, nu är det mycket bättre grejer *visslar*.

Vikten är det ena, men han måste också komma igång med löpträningen. Tills nu har han mest simmat. Både bröst- och ryggsim. Om han nu inte kommer igång med löpträningen snart befarar jag att få se en repris av 2009 års upplaga av Göteborgsvarvet (läs här hur det gick då). Och då måste jag ju hitta en liten göteborgare för att få igång brorsan i början av loppet. Håhå jaja, det är ingen lätt uppgift jag har här i livet.

I mood för träning

Veckorna flyger förbi och imorgon är det examensdags i skolan, så förhoppningsvis kan jag kalla mig diplomerad projektledare vid 18-snåret imorrn kväll.

Förra måndagen hade vi en lite kortare skoldag så jag hann till mitt älskade boxningspass. Det är så otroligt roligt! Följ med nån gång i vår vetja! Fortfarande var det samma kärna av deltagare som alltid, med några intet ont anande nybörjare, som inte fattar att de just är på väg att fastna i ett riktigt träningsspindelnät, omöjligt att ta sig ur. Min favoritsparringpartner Gunsan var där så vi körde ihop.

Frampå onsdagen blommade träningsvärken ordentligt. Särskilt övningen som utgick från att man satt på huk och sedan reste sig för att drämma iväg en spark innan man satte sig på huk igen gjorde sig påmind. Med ett trettiotal upprepningar per ben visste den var den tog. Men ack så dåligt det gick med armhävningarna. Jag lyckades inte få till en enda på tå, alla på knä. Där fick sig den stolta armhäverskan en knäck. Måste, måste träna mera armar.

I fredags sprang jag löpband igen och kunde konstatera att det går framåt, även om farten fortfarande inte är speciellt hög. Jag orkade pendla mellan 10,5 och 11 km/timme, vilket var något snabbare än förra gången, men eftersom jag inkluderade uppvärmningen i löptiden så tog det ändå en timme att komma igenom en mil.

Idag ville jag springa länge men långsamt. Antalet kilometrar blev underordnat minutrarna. Det var mitt första långpass på fem veckor och syftet med passet var att komma hem med en inte särskilt hårt belastad kropp och en positivt inställd hjärna. Det lyckades jag med. Hela rundan var riktigt behaglig och jag längtar redan till nästa tillfälle. Så bra då att nästa träningsvecka startar redan om några timmar.

Veckans träning v 48
Cykel 2x2 mil = 4 mil
Löpning ute = 17 km
Löpband = 1 mil
Dans = 1 timme

Träningstid 7 timmar

Älskade, hatade löpband

Springa löpband. Det väcker en massa associationer det. En del löpare älskar löpband medan andra skyr det som pesten. Själv är jag ambivalent. Jag tycker nog ändå att det har sina goda sidor.

Jag är ju långt ifrån allvetaren i det här fallet, men de gånger jag sprungit har jag fått uppfattningen att de flesta på gymmet använder löpbandet som uppvärmning. Sällan får jag någon vid min sida som tänker mata av kilometer efter kilometer under en timmes tid. Nä, de "riktiga" löparna är nog ute och springer i mörker och vinterkyla. Det är synd, för det hade varit smutt att få någon brevid mig som var som jag, nån man kunde snacka lite med och stötta, alternativt bli stöttad av när det känns tungt.

Jag märker hur långsam jag blivit av alla långpass och uthållighetsträning som jag ägnat mig åt det senaste året och tycker nu rentav att det känns utmanande och spännande att komma inomhus och köra löpband istället (eller också kanske jag ska säga). Jag har ju förfärligt svårt att sätta press på mig själv när jag springer ute, utan varelse pulsmätare eller stoppur. På löpbandet går det bara inte att smita undan, alla blippande siffror talar sitt tydliga språk och det är här jag lyckas genomföra intervallpassen som förhoppningsvis gör mig snabbare.

I mitten av januari, arbetsdatum just nu är den 22 januari, tänkte jag ge mig på milen igen. Att springa den på 50 minuter eller snabbare skulle kännas kalajs, och det blir ett bra delmål för vinterns träning. Den dagen tänker jag ta med mig min ständiga hejaklack (mamma och brorsan) till gymmet och sen så ber jag om: Största - Möjliga - Jubel!! för att nå fram.

Är du sugen på att slå ditt personbästa på löpbandet? Kom igen den 22a januari. Ingen distans är för kort!

Tidigare skrev jag ett inlägg om hur man kan göra löpbandsträning lite roligare, läs här, och nedan presenterar jag mitt egna bidrag till hur det skulle kunna se ut. Filmen går inte att titta på om man inte springer samtidigt. I annat fall blir man sjösjuk.

Skogslöpning

Det finns dåliga kläder

Klädsel för kyliga träningspass har det tipsats om på löpbloggarna de senaste dagarna och jag håller helt och hållet med föregående talare MarathonMia, Mirandas Minut och Sofie Springer om att lager-på-lager är det som gäller. Om du undrar hur min cykelmundering ser ut hittar du ett tidigare inlägg om det här.

Jag skulle dock vilja lägga till lite om de små detaljerna som kan vara nog så glädjande alternativt irriterande och som man inte tänker på när man gör sina inköp. Det är lite som när man ska köpa en ny vattenkokare och står där i affären och funderar, "Ska jag ta den snygga, eller den snygga?" och så tar man den ena snygga för att den är, säg silvrig. Och så upptäcker man inte förrän man använder den första gången att det snygga silvriga höljet leder värme och vips har man en 100-gradig brännskaderisk på köksbänken. Väldigt irriterande och omöjligt att veta innan man provat. Det finns säkert de som sparat kartongen och orkat lämna tillbaka vattenkokaren men jag tillhör inte den skaran och därför har jag en del grejer hemma som jag inte är 100% nöjd med.

Till exempel så har jag två löparställ som vid första anblicken är likvärdiga. De är av samma märke och material. Men tittar man närmare har den ena jackan suveräna ärmmuddar som är guld värda vid kallt väder. Man kan dra ner dem långt över handleden och de har hål för tummen. Det stället har också en bra byxa som är vid upptill, dvs man får plats med extra mamelucker och långkalsonger på vintern, medan den har en dragsko under knät som kan dras åt och ge den rätta snabba känslan. Stället hade varit perfekt om det inte var så att byxorna saknade fickor med dragkedja. Det har istället byxorna i det andra stället.

En annan sak som är omöjlig att ha kännedom om innan man testat är hur understället luktar efter en timmes löpning. Här är min erfarenhet att det inte spelar någon roll vilket märke eller vilka pengar man lagt på understället. En del luktar riktigt illa medan andra håller måttet.

Det sista som är riktigt svårt att veta innan man provat är hur plaggen känns. Känns de t ex lyxiga, bekväma, skaver och glipar de, får magen plats, får de mig att känna mig som en miljon, eller är de bara irriterande. Ett exempel är t ex en mössa som jag fick på mig i förra veckan när det blev lite kallare. Jag var osäker på om min vanliga skulle duga och så plockade jag fram en annan varmare ur lådan.

Den visade sig vara för stor och åkte ner i ögonen på mig hela tiden och plötsligt fick jag en flash-back av att vara 5 år, travandes uppför pulkabacken med en djävligt jobbig mössa som åker ner över ögonen hela tiden, trött och grinig, därtill alldeles för varmt och bylsigt klädd och med kalla lovikkavantar med en massa snöklumpar på. Den känslan är det sista jag vill återkalla när jag är ute och tränar. Så ibland måste man också göra processen kort med de dåliga prylarna och mössan i fallet ovan har nu gått hädan.

Same, same, but oh so different