tisdag 30 november 2010

En mysig dag på jobbet

Vi hade en liten sångfågel på jobbet idag. En av kollegornas 5-åriga dotter följde med pappa till kontoret och förgyllde tillvaron för oss andra. Hon kunde bara inte gå - nej, hon tog sig fram med håppla-håppla-steg samtidigt som hon gnolade glatt. Och så pysslade hon lite och klippte till en fin pappersstjärna till mig.

Senare på dagen kom lilla Maya 1,5 år och hälsade på och hon skrattade så hon tjöt när vi lekte tittut-leken.

Det var bra att de kom just idag för innan dess kände jag mig mer som en av duvorna på Sergels torg som jag gick förbi på vägen från tunnelbanan till jobbet i morse. De stod där allihop, uppburrade och frös och längtade efter sommaren. När man inte cyklar, springer eller tar sig fram på nåt annat svettigt vis blir vintern väldigt --- kall.

Brrrr

söndag 28 november 2010

Fyra veckor senare

Fyra veckor, brukar förståsigpåarna säga, tar det att återhämta sig efter en mara. Det kan nog stämma, för det är först nu som jag börjar känna mig sugen på att sätta igång med träningen "på riktigt" igen.

Veckan har gått i vinterns tecken med mycket snö. Och blåst. Tur att jag hann få på dubbdäcken förra helgen, för utan dem hade det inte funkat att cykla. De innersta mag- och ryggmusklerna har fått träna hårt när jag parerat snövallarna på väg till och från jobbet. Men det är riktigt kul att cykla när det är sånt här väglag. Det påminner mycket om skidåkning och man får koncentrera sig på hur marken ser ut en bit framför för att undvika att köra omkull.

Det blev också en provspringning på löpband för att påminnas om hur det funkar. Två saker kom jag fram till; 1. Det kändes inte långtråkigt vilket jag tyckt tidigare. Jag kunde lätt ha sprungit en timme till. Alla långpass verkar ha förändrat min hjärna. 2. Jag har tappat farten av det långsamma löptempot jag hållt de senaste månaderna för jag tycker nog att jag orkade springa en hel del fortare på bandet i januari. Det finns alltså en del att bygga vidare och finslipa på.


Veckans träning v 47

Cykel 3x2 mil = 6 mil
Skidor = 1 mil
Motionscykel = 1 timme (28,3 km)
Löpband = 1 mil

Träningstid 6 timmar

lördag 27 november 2010

After ski

Att efter en hel dag ute i skidbackarna ramla in på den lokala puben och få sjunga med live-bandet på After skin - det är grejer det. Och det var alldeles för länge sen. Inte verkar det vara någon fjällresa på gång heller. Så man får göra så gott man kan.

Vid halv-10-snåret i förmiddags plockade jag fram långfärdsskidorna och stavarna ur boden, langade in dem i bilen och körde till Ursvik där jag tog mig runt de två olika 5-km-slingorna, den lätta och den icke-benämnda. Den lätta kan möjligen kännas lätt för löpare men som skidåkare tyckte jag nog den var jobbigare än den icke-benämnda.

Tillbaka vid parkeringen ville bilen, Manuel, skoja med mig lite. Så där på charmigt vinter-SEAT-Ibiza-manér då framdörrarna fryser på ett högst slumpartat vis och jag kom inte in, varken genom förar- eller passagerardörren, utan fick åla mig in via baksätet istället.

Ålningstricket har en kritisk punkt och den infaller just när man lyckats få fram ena benet och fått med sig rumpan och satt den i framsätet, medan man fortfarande har det andra benet kvar i baksätet. Om man är så ovig som jag är så kan man lätt fastna i det läget och drabbas av panik, och börja se syner på hur folk runt omkring ska försöka hjälpa en. Det gäller alltså att hålla huvudet kallt och försöka andas lugnt och jobba metodiskt. Greppa tag i byxbenet och lyfta, lirka och dra fram den kvarvarande foten. Idag var det hela kryddat med två skidor och stavar som låg i vägen men hittills har jag alltid lyckats med tricket vilket jag är väldigt tacksam för.

Dörrarna hade fortfarande inte tinat upp när jag kom hem så jag fick chict krångla mig ut via baksätet också. Faktiskt fortsatte Manuel att skoja med mig även när jag åkte och handlade. Jag är trött på honom nu.

Målet i sikte var i alla fall after-skin hemmavid med kaffe, lussebulle och årets första glögg på eftermiddagen. Och dit kom jag också så småningom. Iklädd långkallingar, fortfarande lite småfrussen i ansikte och en mör kropp efter bilålandet och skidåkningen. Precis som det ska vara alltså. Fast utan after-ski-live-band. Det får jag fixa till nästa helg. Om nu snön ligger kvar då vill säga.

Efter sol kommer after ski

torsdag 25 november 2010

Förvandlingsnummer

Ibland känner jag mig lite som Clark Kent. Han går in i sin telefonkiosk och byter om, jag går in på lilla toan på jobbet och byter. Fast där upphör liknelsen för han räddar världen och det gör ju inte jag.

Men i alla fall.

Häpp


















onsdag 24 november 2010

Vad händer en vanlig tisdag kväll?

Dubbdäck på cykeln, det är grejer det. Man tar sig fram som på en traktor och mosar snödrivorna.

När jag väntade vid rödljuset utanför Stadshuset på väg hem igår, sprang en glad göteborgare upp vid min sida och frågade åt vilket håll han skulle springa för att komma runt Kungsholmen. Just där går det ju faktiskt bra att springa åt vilket håll som helst, både höger och vänster, men han hade redan ställt in sig att springa längs med kanalen, så jag sa åt honom att fortsätta springa den vägen. Sen blev jag lite hönsmammig, för det var ju både kallt och blåsigt och tänkte att det är inte en så lätt runda att hitta första gången man springer den.

Kungsholmen runt för mig betyder att man också springer runt Kristineberg under Tranebergsbron, sen förbi Solstuga i Fredhäll och så ner för "ej-vinterunderhåll"s-backen/stigen, vidare under Essingeleden, förbi ryska ambassaden och under Västerbron, Rålambshov, Norr Mälarstrand och längs med Klara strand/Karlbergs strand. Den rundan blir en mil, men som sagt, det är inte så lätt att hitta och just nu byggs det också en hel del vilket försvårar vägen ännu mer. Om man menar Kungsholmen runt utan att springa via Kristineberg och Fredhäll blir rundan omkring 6-7 km istället men det är fortfarande svårt att förklara hur man tar sig från Karlbergskanalen till Rålambshovsparken.

Eftersom jag ville att han skulle hitta ordentligt tog jag lite extra tid på mig att förklara vägen och så kom det sig att jag cyklade brevid honom en stund och när förklarandet var klart började vi prata om vår träning istället och det visade sig att jag hade en tvättäkta triathlet vid min sida. Som dessutom nyss blivit 44a på VM i Florida! Inte konstigt att han kunde springa i så högt tempo och prata samtidigt.

Triathleter står absolut högst i rang i min träningsvärld. De är kompletta i sin träning och är fullständigt galna när det gäller längd på tävling. Tänk att klara av 3800 meter simning, därefter 18 mils cykling och så toppa med ett marathon 4,2 mil. Allt i en följd.

För att fixa tävlingarna tränade min nyvunna vän 12 timmar i veckan och om jag minns rätt var det uppdelat på 3 simpass, 3 löppass och 4 cyklingar. Vi hann också avhandla lite av min träningsmängd innan gång- och cykelbanan delade på sig och det var dags för mig att trampa vidare.

Han inspirerade mig till att köra ett löppass på kvällen, men jag nändes inte sticka ut i den hårda, kalla vinden igen utan tog bilen till gymmet och sprang på löpband i en timme istället. Jag höll 10,5-tempo, alltså 5,42/km och det kändes alldeles lagom. Det blev en riktigt bra tisdagkväll.

Kungsholmen runt, stora (blå) och lilla rundan (röd)


söndag 21 november 2010

Träningsveckan

Tränandet går lite på lågvarv. Det känns väldigt mycket november och jag är inte riktigt sugen på att sticka ut och springa. Cykla ute funkar däremot perfekt, liksom inne på motionscykeln så det har jag gjort en del den här veckan. Ett danspass förgyllde onsdagskvällen och fick mig i rätt stämning inför Björn Skifs-konserten i torsdags. Det blev en snabb resa tor Göteborg och jag var tillbaka i Stockholm redan vid 11-snåret på fredagen. Alldeles för trött för att orka med något träningspass, eller ens en Zumba-dans på gymmet. Men konserten var toppen och jag har nynnat på "Vill du inte ha mina kyssar, ehehe, får du inte mina pengar", hela helgen.

Veckans träning v 46
Cykel 2x2 mil = 4 mil
Motionscykel=2x1 timme
Dans 1 timme

Träningstid 5 timmar

lördag 20 november 2010

Med eller emot

Vi lever med naturen, maken och jag. Inte emot som andra gör. Jag tänker på de som anlägger så vackra trädgårdar och ser till att plantera blommor som blommar en efter en, i matchande färger från maj till september och som vattnar och rensar ogräs så snart det första lilla gröna strået har tittat upp ur marken. Och som sen på hösten slår in rosorna i säckväv och komposterar och sätter vårlökar.

Nej, vår tomt sköter sig själv och ungarna får klippa gräset några gånger var under sommarmånaderna. Vi har inga blommor att se efter, perennerna får överleva bäst de kan (vilket de faktiskt också gör) och vi har till och med gått så långt att vi renklipper äppelträden på våren för att slippa plocka upp 3-400 fallna äpplen på hösten. Det finns inte en blomma kvar för biet att pollinera i maj.

Maskrosor är också en blomma och hörnet längst upp på tomten vid grannen där vi en gång i tiden hade ett litet trädgårdsland kallar vi numera en installation.

Därför är jag så glad över att jag lyckades ta mig tid till att kratta upp alla löven på tomten förra helgen så att det nu kan snöa ordentligt utan att gräsmattan blir alltför förstörd. Nöjdheten med den bedriften är stor må jag säga.

Idag har också cykeln fått på sig vinterdäcken och står nu och väntar frustande på att få ge sig ut i vinterväglaget. Dessutom har den fått nya, fräscha bromsar så jag slipper hålla farten nere i backarna med hjälp av att släpa foten i marken.

Annars får det gärna sätta igång och snöa på riktigt tycker jag. Då slutar man åtminstone tro att det är varmare än vad det är och tar på sig ordentligt med kläder så man inte fryser. Som bekant finns det inga dåliga väder och det gäller att leva med naturen. Inte emot.

Humla på väg in

torsdag 18 november 2010

Björn Skifs!!

Björn Skifs! Jag säger bara det. Är man tjej och född i Sverige på 60-talet är sannolikheten bortåt 98% att man älskar Björn Skifs. Likaså om man är född någon gång mellan 1910 och 1959. Sen svalnar kanske intresset något bland de som är födda på 70-och 80-talen även om det säkert finns en och annan Skifs-fan även där. Den enda tjejgruppen som inte fattat storheten än är möjligen de som är födda på 90-talet, alltså mina söners tjejkompisar, liksom 00-talets flickor.

Det spelar faktiskt ingen roll vad han gör eller ens att karln åldras - VILKEN brud med lite patina skulle tacka nej till en kopp kaffe med honom?

Och varför nu detta? Jo, i eftermiddag tar jag tåget till Göteborg för en kväll på tu man hand med honom. Eller kanske inte då rå. Vi lär nog bli några tusen i Scandinavium, men det spelar ingen roll. Jag tänker dagdrömma hela vägen dit och sen sjunga med för full hals kvällen lång.

Björn Skifs, bild lånad från volpina/blogg.se

onsdag 17 november 2010

Livet efter maran

Lite drygt två veckor har gått sen maran och jag har så smått kommit igång med tränandet igen. Med nästan två veckors uppehåll känns det som att sätta igång på nytt, jobbigt nog. Det är lite segt, stelt och jag är långt från toppformen. Maken konstaterade just att när vi löpare sprang ut från stadion i Mariehamn såg vi alla ut som en miljon, vältränade, taggade och sen när vi kom i mål var de flesta rätt så ankomna, lätt haltande och med tunnelseende. Det tar sin tid att bygga upp det som då bröts ner.

Jag letade upp ett gammalt inlägg, där jag listat några enkla knep som passar bra att ta till nu så här i igångsättarfasen. De är:
- Peppa mig själv (inspireras av webb, tidningar, böcker mm)
- Tryck på Reset, gör en total omstart
- Hitta tillbaka till rutinen
- Gör träningen till prio 1
- Se över matintaget, ät nyttigt, säg nej till kakor/bullar/godis/vin
- Gå inte ut för hårt, det är viktigare att orka genomföra alla träningspass
- Se framtiden an, snart är nästa platå nådd

Ett mål är ju också bra att ha och jag tänkte ge mig på drömmilen under vintern, dvs lyckas springa milen på 50 minuter. Senast jag prövade tog det 54 minuter och det stör mig fortfarande förbannat mycket. Jag ser en hel del intervallträning på löpband framför mig med en testmätning i mitten av december och det stora provet i mitten av januari. Även det på löpband. Nån som vill vara hare? Skulle verkligen behöva det.

tisdag 16 november 2010

Ibland blir det tokigt

Ibland fattar man helt enkelt fel beslut. Ibland beror det på att man har för dålig kunskap men för det mesta beror det på omständigheterna och när livet återgått till det normala undrar man varför man gjorde si eller så eftersom det verkar så idiotiskt i efterhand.

I förra veckan led jag till synes av post marathon depression och använde samma logik som mannen vid franska patent- och registreringsverket som i början av 1900-talet lär ha sagt att man kunde lägga ner verket eftersom alla uppfinningar nu måste vara uppfunna. Jag tänkte helt enkelt att nu så har jag väl ändå skrivit allt som tänkas skrivas kan.

Samtidigt rullade livet på i expressfart fram mot höstterminens tenta.

Så jag fattade fel beslut. Nu när tentan är över, postdepressionen har lagt sig och jag har blivit normal igen ångrar jag starkt mitt beslut om att sluta blogga och eftersom ingen större skada är skedd återupptar jag skrivandet. Jag har massor kvar att berätta och jag fattar först nu hur mycket den här bloggen faktiskt betyder för mig.

Den är inte bara en ypperlig dokumentation av mitt träningsliv utan är också en stark trigger till att jag tränar mer och bättre. Dessutom ger den mig tillträde till träningsbloggvärlden på ett annat sätt än när man står brevid och där vill jag gärna vara med.

Slutligen vill jag inte heller svika mina trognaste läsare och jag bockar och tackar för påhejningarna jag fått om att fortsätta skriva. Det värmer gott. Så vi säger det. Först ber jag om ursäkt för förvirringen och så fortsätter jag skriva. Och så håller jag tummarna för att du fortsätter läsa.

söndag 7 november 2010

Bokslut

Om jag skulle ta och summera träningsåret som gått. För ungefär ett år sedan började jag min marathonsatsning på allvar. Anmält mig till Stockholm marathon hade jag gjort redan på sommaren men det var i november i fjol som jag började förlänga mina löprundor, från milen till 15 km. Den 23 januari sprang jag för första gången ever två mil på träning och ökade sedan ytterligare lite mer upp till 25 km. Till detta la jag även lite mer cykling och styrketräning.

Det jag är mest fascinerad över är att det har varit så pass enkelt att öka längden på träningspassen som det varit. Jag trodde nog att det skulle bli som att klättra upp för Mount Everest, men det gick ju liksom av bara farten. Även om jag blev skadad på kuppen, så är det glömt och förlåtet nu. Faktum kvarstår dock att när man väl vant kroppen vid att springa längre, kräver den att få springa så långt fortsättningsvis också innan den blir nöjd. Så istället för att springa en mil, måste jag nu springa minst 1,5 mil innan jag fått min dos.

Det jag är näst mest fascinerad över är mina armmuskler. Jag har aldrig haft några tidigare och har som max klarat göra åtta armhävningar på rad. Stående på knä alltså. Men så i våras gav jag mig sjutton på att klara några stående på tå, och efter några veckor klarade jag att göra ännu fler. Häftigt att träning ger så synliga resultat. Jag menar, jag har aldrig byggt muskler tidigare, det har inte varit det primära men du skulle bara se mina armmuskler nu. Där finns en liten, liten bulle på vardera överarm som jag är så stolt över. Speglar mig varhelst jag kommer åt.

Mera då. Jo jag tog mig förbi det mentala hindret att springa i minusgrader. Tidigare hade jag en gräns vid ungefär nollgradigt och ville inte springa ute om det var kallare. Men så tänkte jag att löpning på vintern är ju inte så annorlunda mot långfärdsskidåkning och det kan man ju inte göra i annat än minusgrader och därmed hade jag tuggat sönder motståndet och jag gav mig ut i kalla januari. Gick som smort.

Sammanlagt har jag hittills i år sprungit i 86 timmar, cyklat i 104 och tränat boxning/dans/annat i 35 timmar. Jag har sprungit 4 "riktiga" lopp, 2 sjöar runt, Stockholm marathon, Stockholm halvmarathon och så Åland marathon och därtill startat i två etapper av Ursvik Xtreme

Framförallt har jag ändrat synen på mig själv och har gått från att ha varit en halvdan motionär till att bli en halvdan marathonlöperska. Jag räds inte distansen och ser fram emot fler lopp.

Nu väntar en rätt skön träningsperiod, helt utan tävlingar. Jag tänker köra en hel del gruppträning inomhus i vinter. Skolan är snart slut så jag kan återgå till mitt älskade boxningspass på måndagkvällar och så siktar jag på att köra en del spinningpass, kryddat med dans, step-up och body-pump. Jag har saknat musiken, ljuset i träningshallen och så träningskompisarna.

Jag har också beslutat mig för att sluta blogga och det här blir mitt sista inlägg. Som man säger vid Oscarsutdelningen, the time has come to thank, och jag får tacka alla som följt mig så här långt. Nöjet har varit helt på min sida. Tack!!

lördag 6 november 2010

Underbara lördag

Jag älskar lördagar. De är en sådan kontrast mot vardagarna och lämnar utrymme för den egna viljan på ett sätt som ingen annan dag i veckan klarar av. Särskilt gillar jag tiden mellan kl ett och fyra på eftermiddagen, då jag ägnar mig åt något/några av följande alternativ:

1. Sova tupplur - alltsedan jag jobbade skift för superlänge sen älskar jag att sova middag
2. Fika finfika - köpebullar är också gott
3. Surfa - jag har helt ändrat mina läsvanor och läser numera bara sånt jag hittar på nätet. En bok var längesen sist.
4. Titta på rom-com - lördageftermiddagar med en härligt romantisk komedi är verkligen höjden av lycka
5. Lyssna på Tracks - Kaj Kindvall, han är one of a kind och har funnits där sedan ungdomen. Någon får ta och göra en dokumentär om honom nu när han har valt att sluta sända Tracks.

Mer än såhär behöver jag inte göra för att må riktigt bra en lördageftermiddag.

torsdag 4 november 2010

Analys

Dags att analysera min insats i Ålands marathon och se vad som behöver justeras när det gäller träning, förberedelser mm.

Det har varit skönt att sitta ner de sista dagarna, värre då att resa sig och sätta sig, för att inte tala om att gå nerför trappor. Träningsvärken i låren har varit massiv, men har nu gett med sig och jag konstaterar att återhämtningen gått mycket, mycket snabbare den här gången. Idag är jag till och med lite sugen på att träna igen. Jag har inte heller varit tillnärmelsevis så hungrig nu jämfört med efter stockholmsmaran då jag lätt hade kunnat äta en hel gris per dag hela veckan efter.

Nä, det har nästan känts som vanligt, bortsett från träningsvärken, och det måste ju tyda på att jag varit bättre tränad den här gången men kanske också att jag lyckades få i mig tillräckligt med energi direkt efter loppet. Det är den första lärdomen jag drar, fyll på förråden direkt efter loppet. I målfållan cirkulerade jag runt kaffebordet likt en fiskmås och åt nästan oförskämt mycket av bullarna, Tobleronen och bananerna och drack mjölk, kaffe, energidryck och vatten, allt medan jag pratade med de snälla damerna som skötte serveringen. På färjan hem fortsatte jag äta energibars, morötter (helt perfekt!), äpple, spaghetti carbonara och så mackor hemma senare på kvällen.

Jag hade också en bra uppladdning, eller egentligen en avsaknad av uppladdning. Det enda jag gjorde var att avstå träning under nästan två veckor innan. Jag varken åt eller drack särskilt mycket mer än vanligt dagarna innan så det tar jag också med mig till nästa gång. Ingen stress alltså, varken när det gäller matintag eller träning dagarna innan lopp.

Klädmässigt funkade allt, förutom att jag var lite för kallt klädd om benen. Det kan vara svårt att bedöma innan hur mycket man ska ha på sig, men i söndags hade det varit bra med ett extra lager som jag lätt kunde ha dragit på mig på hemvägen när vinden blåste mot mig.

Skorna funkade såååå bra. Jag blev lite förvånad när jag drog av mig de sköna sockorna och såg att jag hade fått två blodblåsor på vardera fot. Det är den enda blessyren jag ådragit mig och räknas knappt, för jag kände inte alls av dem under loppet.

Till sist, själva löpet. Jag höll bra fram till tre mil men sen tappade jag fart och tid. Det säger mig att jag behöver springa längre sträckor under träning. Gärna uppemot tre mil istället för som idag ca två mil. Däri ligger hela skillnaden att orka eller inte orka tror jag. Sen har jag ju mitt stora No-No att jobba vidare med, eller rättare sagt komma igång med och det är intervallträning som behövs för att få upp farten.

Sen ska jag väl klara maran på 3:59:56?

tisdag 2 november 2010

Åland marathon II

Marathonlöpare. Jag smakar på ordet och ser en man framför mig. Han är lång och smal, senig, lite introvärt i sitt sätt mot andra människor, smart, kanske ingenjör eller matematiker. Det känns som det är dags att revidera den bilden nu, för nu är ju även jag, en kvinna i mina bästa år, kass på matte medan jag springer, en marathonlöpare.

Jag blev det någon gång vid 34 km i söndags. Där förändrade jag bilden av mig själv och tänkte för första gången att det här med marathon det är nåt jag klarar av och det passar mig. Jag vill springa fler marathonlopp och jag vill bli ännu snabbare.

Jag hade också en hel del dippar där ute i diset, då jag verkligen frågade mig vad jag höll på med. Särskilt jobbigt var det vid 16 km, men på nåt vis lyckades jag ställa om fokus så istället för att tänka på hur erbarmligt långt det var kvar till mål, tänkte jag: "bara ett steg till", "ett steg till".

Några gånger under loppet lyckades jag också bli bushmannen. Det var häftigt för när jag plockade fram honom slappnade jag av i hela kroppen och tog mjuka, sköna steg. Jag såg framför mig hur jag skulle ha krafter kvar att springa i ett dygn. Tyvärr orkade jag inte hålla honom kvar särskilt länge varje gång, kanske 20-30 sekunder åt gången, men det räckte just då för att komma vidare.

Den sista milen var jag rätt så rejält frussen om låren och lyckades måla upp bilden av att sitta i en varm och skön bastu framför mig. Den tanken tog mig till målet.

Annars kan man ju undra över vad man tänker på under 4,5 timmars löpande och jag kan faktiskt inte svara på det. Jag vet bara att när man springer känns det bitvis för djäkligt, men när man väl kommer i mål är allt det jobbiga glömt. Och man vill göra om det. För att hålla minnet vid liv och kunna förbereda mig mentalt ännu bättre till nästa gång filmade jag några sekvenser.

Förnekelsen - filmen om ett marathon

måndag 1 november 2010

Åland marathon I

Hjärnan är full av intryck och jag har inte hunnit sortera allt från igår utan undrar fortfarande vad det var som hände. Hela helgen gick så fort, men när jag var mitt i loppet tycktes tiden stå still. Det är konstigt det där med tiden.

Hur som helst, jag börjar med en kronologisk återberättelse.

Vi gav oss iväg på lördageftermiddag och tog Ålandsbåten från Kappelskär mot Mariehamn. Jag måste då säga det att Ålandsbåtar är ett helt fantastiskt fenomen. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet man kliver ombord, det må vara vid 8, 11, 12, 15 eller 18, där pågår alltid världens party. Folk är glada i hatten och dansar styrdans så de blir alldeles svettiga. Dagen till ära var det dessutom Arvingarna som spelade. Synd att vi bara skulle åka i två timmar och behövde spara benen men smörgåsbordet smakade i alla fall väldigt bra så resan över blev en bra uppladdning.

Sen var det det där med klockan. Först så reste vi en timme framåt i tiden och sen skulle vi tillbaka i tiden eftersom det blev vintertid under natten. Skulle TVns och telefonens klockor slå om och visa rätt tid på morgonen? Det var den stora frågan. Men jag somnade rätt så trygg och tänkte att om det visar sig vara fel missar jag i alla fall inte starten utan blir bara väckt en timme för tidigt.

Men, tekniken funkade, alla klockor slog om och jag fick ingen chans att sova en timme till när de väl satte igång sina väckningssignaler. Det var bara att kliva upp, äta frukost, klä på sig springarkläderna i rätt ordning och så iväg till stadion.

Vi var knappt 200 som sprang marathonsträckan och tävlingsorganisationen var såklart inte tillnärmelsevis så stor som stockholmsmaran, men jag gillade det här lilla formatet. Allt fokus var på oss löpare.

Starten gick och vi sprang ut i grådiset. Det kändes bra med en gång, jag var stark, ville springa. Min vana trogen höll jag mig i bakgrunden till en början, men sprang sen om en del innan jag hittade mitt tempo. De första 5 km tog 27 minuter, milen klockades på 57 minuter. Första rejäla dippen kom vid 16 km, då kändes det så oändligt långt kvar. Jag behövde energi och började knapra på en enerigbar som jag fått med mig. Även de små, små tuggorna som jag fick i mig gav resultat och snart var jag förbi 19 km och så kom äntligen vändpunkten vid halva maran, 21 km. Klockade mig på 2.03.

Diset hade blivit lite fuktigare och vätan letade sig in, dessutom blev det en svag motvind på hemvägen så låren tog stryk. De frös och stelnade till. Jag försökte springa så mycket som möjligt brevid vägen, ute i mossan och gruset för att tvinga mig att ta bättre steg. Det funkade bitvis och jag höll förstelningen stången. Tre mil tog 2:56. Strax efter 31 km upplevde jag för första gången tillståndet runner high. Jag sjöng, skrattade och grät om vartannat. Jag såg ingen löpare framför mig och hoppas inte nån låg för nära bakom för att höra galningen.

Som vanligt slutar hjärnans intelligenta del fungera när jag löper och jag kunde inte räkna de enklaste mattetalen. Därför blev jag så glad när funktionären som delade ut bananer, saltgurka och Toblerone vid 36-kmstationen sa att "nu är det bara 6 km kvar". Jag som trodde att det var 7.

Vid 35 km gick jag för första gången. Tog det som vila, men startade snart igång mig igen. Det är alltid trögt att börja springa när man väl gått en stund, så egentligen är det bättre att dra ner på springtakten istället när det blir jobbigt. Jag dealade med mig själv om när jag skulle få gå nästa gång och höll till 37 km, sen till 39. Nu var det inte längre den smidiga bushmannen som var ute och sprang utan en stel 46-årig tant som hasade sig fram. Det var inte vackert. Men jag kom i mål och det på en tid snabbare än nånsin förr. Och jag log.

Nu höll jag nästan på att glömma min fantastiska hejjaklack, maken och brorsan. De gjorde ett suveränt jobb idag och de hjälpte inte bara mig utan fick också många tack efter loppet av de andra som sprang. Utmed banan var det också en tjej som dök upp ungefär var 4-5 km och som sporrade mig att springa vidare med sina glada hejjarop och tips på löpteknik . För att inte tala om alla underbara funktionärer som tog sig ut i den gråa oktobermorgonen och hjälpte oss med dricka och annat. Tack allesammans.

Åland marathon 2010