söndag 31 oktober 2010

Nytt personbästa

Man kan lugnt säga att det är bättre att springa marathon hel än skadad. Idag känner jag mig riktigt, riktigt nöjd med min insats och fick till ett lopp som direkt gav mersmak. Tiden blev till slut 4:26:nånting.

Jag återkommer med fullständig rapport imorgon.

lördag 30 oktober 2010

FAQ Åland marathon

Hur känns det?
Åh, det pirrar i magen och jag har svårt att sitta still. Jag är lite nervös, men det ser jag som positivt.

Igår var det annorlunda?
Ja, igår kändes det inte alls lika roligt. Hade ordentlig prestationsångest och den finns väl kvar, men får inte lika mycket sändningstid just idag.

Några skador?
Ehh, nej.

Hur har du laddat de sista två veckorna?
Träningsmässigt har jag legat på lat/vilosidan. Vi var i Portugal några dagar förra veckan och då prioriterade jag inte löpningen särskilt mycket. Den sista veckan har jag snurrat runt i en torktumlare och har haft svårt att få någon att trycka på knappen och öppna luckan. Sista riktiga träningspasset gjordes förra torsdagen. Det är ett annorlunda sätt att ladda, men jag tror inte på att det är den sista veckans träning som är den avgörande och känner mig ändå stark och laddad inför loppet.

Hur ser tiden fram till loppet ut?
Idag tar vi färjan från Kapellskär över till Åland. Mamma stannar hemma så jag har tvåtredjedelar av hejjaklacken med mig. Vi kommer fram vid sex och då ska jag hämta nummerlappen och förhoppningsvis få lite mer info om allt det praktiska. Jag skulle vilja provåka bansträckningen med bilen också om vi hinner innan det blir för mörkt.
Sen blir det middag och pep-talk hela kvällen och så upp i ottan i morrn bitti. Startskottet går 7.30 svensk tid vilket passar mig jättebra eftersom jag 1. gillar att springa på morgonen, 2. är morgonpigg.

Några nya kläder?
Jag kör på gamla hederliga kläder som jag vet funkar, men tar höjd för kyla och packar ner ett extra underställ. De lär inte behövas för yr.no har lovat ganska ok väder, regn bara en liten stund på morgon, men sedan uppehåll och ingen vind att tala om, 5-6 sekundmeter. Fast en liten grej har jag köpt och det är en ny mössa. Egentligen ville jag ha en orange men hittade ingen så det blev en röd. Jätteskön med fleece på insidan. Hittade den på barnavdelningen och till vilket pris sen! Jag log hela vägen till kassan ;-).

Hur lägger du upp loppet och vad har du får måltid?
Inatt drömde jag att jag sprang in under fyra timmar. Jag blev såååå glad och det var så enkelt. Men i verkligheten är det stora fortfarande att ta mig i mål, oavsett tid. För att lyckas med det gäller det att hela tiden hålla mig i rörelse, att tänka framåt, framåt.
Jag har hittat en målbild och den kommer från ett program jag såg för urlänge sen och som handlade om en bushman som jagade en antilop till döds. Antilopen var snabbast i början, men bushmannen var duktig på att spåra och följde antilopen vart han än tog vägen. Till slut, efter nästan ett dygn, gav antilopen upp och la sig ner och dog. Jag tänker bli den där bushmannen. Inte antilopen!. Och jag kommer mata av kilometer efter kilometer och försöka hålla en så jämn takt som möjligt.
När det gäller tiden har jag ju såklart en långsiktig måltid, under fyra timmar, men den här gången är målet att skaffa mig mer rutin och att få till ett tillräckligt behagligt lopp så att jag får lust att satsa riktigt ordentligt till nästa gång.

Något annat?
Jag har provat att trycka i mig gel de senaste gångerna jag tränat och det funkar riktigt bra för magen. Det ger en extra energikick och på just det här loppet har de alla de goda energifyllande stationerna i slutet av loppet, så jag ska köpa på mig några stycken och ha med mig i fickan. Jag ska också köra ett uppvärmningspass på motionscykeln nu på förmiddagen och sen stretcha igenom kroppen ordentligt. Sen är det bara att köra så det ryker.

Lycka till!
Tack så mycket.

Med ny mössa mot nya mål

fredag 29 oktober 2010

Uppladdning pågår

Ågren.

Åhh, den bara slog ner rätt vad det var i eftermiddags. Den stora ångesten. Vad har jag gett mig in på? Och varför har jag berättat för hela världen om det? Har jag verkligen tränat tillräckligt och hur är det nu igen att springa 4,2 mil? Kommer jag klara det? Hur bara kan jag lägga ut så mycket pengar på att få springa en massa mil och dessutom dra med mig maken och brorsan till Åland?

Jag vill krypa in under en sten och gömma mig.

Faktiskt. Helt sant.

Det känns som när jag var en sådär sex år gammal och min mamma hade ett gäng jobbarkompisar hemma över en lunch. Där var en tant som jag fick en alldeles speciell kontakt med och som jag tyckte väldigt mycket om. Hon pratade med mig och jag fick hålla på med hennes hår och så fick jag sitta brevid henne när vi skulle äta.

Jag tyckte så pass mycket om henne att jag ville ge henne nåt av det bästa jag hade och gick och hämtade ett av mina tuggade tuggummin som jag sparade i en exklusiv gömma vid sängen. De satt uppkläggade i en rad på nattduksbordsbenet brevid sängen och sparades till speciella tillfällen.

För att det hela skulle bli en så bra överraskning som möjligt höll jag tuggummit gömt i handen och bad henne blunda och öppna munnen innan jag stoppade in tuggummit i hennes mun. Hon fann sig snabbt måste jag medge och började skratta, men jag kände mig dum, skämdes som en hund och kröp in under sängen i mitt rum. Där låg jag tills alla dumma tanter hade gått hem.

Men jag lovar, jag ska inte gå och gömma mig nu. Det här är ett alldeles normalt tillstånd under uppladdningen och ska gås igenom. Imorrn när jag vaknar vänder det och jag kommer då långsamt börja förvandlas till superkvinnan istället.

torsdag 28 oktober 2010

Bild på målet

Vad har du för målbild den här gången? frågade min kompis Bettan mig förut idag när vi var ute och promenerade på lunchen.

Oj då, tänkte jag, det har jag ju inte tänkt på. Och jag kan inte använda mig av de tre starka magneterna; champagne, medalj och långklänning som jag drogs emot under Stockholm marathon, för de förlorade all sin dragningskraft så snart jag hade gått i mål. Alltså - vem är det minsta intresserad av att dra på sig en långklänning och dricka champagne efter att ha sprungit 4,2 mil? Vilken urbota dum målbild - den kan jag aldrig mer använda mig av även om den funkade alldeles utmärkt då.

Över huvud taget känns det rätt så overkligt att jag ska ut och springa så långt igen och jag har inte riktigt kommit i stämning än. Dagarna har fyllts till bredden med annat än förberedelser, men det kanske bara är bra att inte ägna för mycket tankar på loppet? Eller så tar jag för lättvindigt på det hela. På söndag lär jag veta om det här sättet att ladda var bättre än då jag gick in för Stockholmsmaran till hundra procent.

Förra veckan hade jag möjlighet att höra Renata Chlumska berätta om när hon klättrade upp för Mount Everest och något år senare cyklade och paddlade runt USA. Hon återkom flera gånger till att det inte var styrkan i hennes ben som tog henne upp till toppen och runt USA, utan att det hela handlade om hjärnan.

Och självklart har hon rätt. Benen må vara vältränade, men efter flera mils löpning vill inte ens de springa mer utan det är hjärnans makt över dem som avgör om jag kommer i mål eller ej. Vi får se vilken målbild jag kan frammana innan jag somnar förberedd, laddad och med pasta i magen på hotellet i Mariehamn på lördag kväll. Som reservplan får jag springa järnet för att hinna med båten hem. Den går halv-3, 6 timmar efter starten på söndag morgon. Finsk tid. Vintertid.

onsdag 27 oktober 2010

Ekonomiskt sinnad

Min pappa var en mycket ekonomisk man. Jag vill inte kalla honom snål, för han var generös och delade gärna med sig, men han hade en fäbless för att köpa "nästan lika bra"-saker. Han riktigt mös när han kom hem och hade handlat något som var nästan lika bra som originalet, men som kostade en bråkdel så mycket. Därför fick jag cykla omkring på en tjeckisk cykel av märket Favorit i min ungdom och istället för den helt rätta blåvita Stigaväskan hade jag en rödvit Hunt-väska till pingisträningen.

Det är också därför som jag åkt mig igenom Renaults hela 60- och 70-talsutveckling eftersom vi istället för SAAB eller Volvo först hade en R4:a, sen en R6:a, därefter en R12:a och till sist en Renault 16. Sviten kröntes förutsägbart med att jag som min första bil köpte en - Renault 5.

Och visst kan jag hålla med farsgubben om att mycket av de billigare alternativen är nog så bra och även gör mig glad när det är dags att betala, men efter att igår ha cyklat på sonens ärvda damcykel, modell gammal, kände jag också hur dåligt det kan vara med riktigt dåliga grejer. Med bara en växel, vingligt styre och oskön sadel gjorde cyklingen mig bara arg och irriterad. Inget av den glädje jag i normala fall känner när jag cyklar fanns där och jag bara längtade efter att få cykla på min alldeles perfekta hoj istället. Och så funderade jag vidare på den här skillnaden mellan riktigt bra grejer och nästan lika bra grejer och lovade mig att bli bättre på att unna mig mer av de bästa sakerna. För det är jag värd, även om jag har ärvt min pappas ekonomiska sinne. Och sonen - han ska definitivt få sig en ny cykel närhelst han ber om det.

måndag 25 oktober 2010

Dröm eller verklighet

Nyss låg jag på en solstol med fötterna i sanden och blickade ut över Atlanten och nu sitter jag här i ett frostigt Stockholm och undrar om jag verkligen varit i Portugal. Det snabba sättet att resa på är fantastiskt, men det ger liten möjlighet till omställning.

Jag och maken flög till Faro i onsdags och hyrde bil där för att söka av kusten österut mot Spanien. Resan innehöll ett visst mått av nostalgi för vi var här flera somrar när barnen var små och nu passade vi på att åka tillbaka till några av de ställen vi hade tyckt bäst om. Men vi ville också se nya platser och tog oss över gränsen till Spanien.

Gränser är häftiga tycker jag. På bara några meter ändras så mycket. Vägskyltar, språk, bebyggelse, mat, näring, skolsystem, skattesystem och mellan Portugal och Spanien även klockan. Just tiden hade vi lite problem med och det var väl tur att vi inte skulle med ett flyg i Spanien för då hade vi nog inte hunnit med.

Sista kvällen var vi tillbaka i Faro och tog in på ett hotell vid stranden i närheten av flygplatsen. Där tittade vi på världens finaste solnedgång och tänkte att det inte behövs så mycket mer för att man ska vara hundra procent nöjd.

Men nu - åter i verkligheten, mössa och handskar på.

Istället för WOW

tisdag 19 oktober 2010

Vad sägs om lite värme

Vilken regnig och höstig dag det var idag. Visst vore det skönt att få åka till värmen ett tag? Och det är ju precis det jag ska göra! Imorrn bär det av mot Portugal och Spanien för en kortsemester. Det blir strandliv och paraplydrinkar (självfallet alkoholfria) för hela slanten. Kanske, kanske en lugn jogg någon morgon, men annars gäller ju vila den här veckan.

Bara några timmars resa härifrån

måndag 18 oktober 2010

I älgjaktstider

Ute på landet har älgjakten satt igång. Vi träffade grannen förra helgen och han meddelade att jaktlaget bara fått sig en älgkalv tilldelad. "Den får vi nog gå och dra på till i januari" sa han, inte det minsta missmodig. Jag kan riktigt se framför mig hur gubbarna samlas där i skogen, med sina mackor och kaffetermosar och inte ens laddar bössorna utan tar sig en lugn stund och dryftar livets stora frågor istället.

Det där med målet är kanske inte så viktigt alla gånger? Och hur är det egentligen med mitt mål att springa marathon under fyra timmar? För mig är det verkligen ett bra mål att träna mot och jag är helt säker på att jag kommer klara det rätt vad det är, men jag har inte så bråttom att komma dit. Vägen är alldeles för rolig och jag vill inte att det ska ta slut för snabbt.

Fast å andra sidan skulle det kännas hur stort som helst att klara det redan om två veckor.

Par i älg

söndag 17 oktober 2010

Hänt i veckan

Det blev en bra träningsvecka det här. Så skulle alla veckor se ut. Jag har lyckats få in de moment jag velat; 3 löppass, en timmes motionscykel och ett styrke/smidighetspass. Och så lite vanlig cykling ToR jobbet på det. Alldeles förträffligt. Känns också lite lagom i kroppen. Jag är inte helt oberörd, men inte heller helt utschasad.

Träningsveckan avslutades med 12,5 km i Ursvik och det kändes alldeles prima. Förutom att solen sken så var benen starka och jag orkade dra på lite mer än vanligt. Det var riktigt roligt.

Får se lite hur jag lägger upp träningen för de nästkommande två veckorna. Egentligen ska det vara färdigtränat nu och istället ska det vilas. Men vågar jag verkligen vila mig i form? Känns läskigt.

Veckans träning v 41
Cykel 3x1 mil = 3 mil
Löpning 11 km+11 km+12,5 km = 3,45 mil
Boxning=1 timme
Motionscykel=1 timme (nytt pb igen!)

Träningstid 7 timmar

fredag 15 oktober 2010

Bacillbiten

Jag avskyr att vara täppt i näsan. Halsont och feber går väl an, men nästäppa är bara för jobbigt. Nuförtiden brukar dessutom förkylningarna sitta i flera veckor, så det enda som gäller för mig är att försöka undvika att bli smittad. På kuppen har jag blivit smått neurotisk.

Överallt hostas det och jag fattar inte varför man är så frikostig med sina förkylningsbaciller. Varför inte bara stanna hemma för en gångs skull och bli frisk istället? Man är inte oumbärlig, det måste finnas tid för den egna hälsan också. Så nu går jag runt som en sur gammal tant på jobbet och spänner blicken i mina hostande kollegor och frågar vasst varför de är på jobbet och smittar ner oss andra. Sen tar jag mig från rummet så snabbt jag bara kan medan jag håller andan.

Hittills har jag klarat mig och för att försäkra mig om att inte få influensan någon gång framåt jul så tog jag influensavaccin i onsdags. Ibland kan man ju få en reaktion av den sprutan så jag höll mig i stillhet igår för att inte sätta fart på några bacilusker. Fick åka tunnelbana och behöll handskarna på hela tiden. Om det vore ok med munskydd skulle jag ha på det också, men nu har vi det tyvärr inte som i Tokyo, just i det här avseendet.

Fortfarande rädd för att väcka någon slumrande förkylningsbjörn bestämde jag mig för att springa extra långsamt till jobbet imorse. Det har jag aldrig provat förut och pulsen klev nog aldrig över 135. Det tog sin lilla tid att komma fram, men det var fantastiskt behagligt att springa så långsamt och hela jag bara skriker efter att få springa på det viset igen. Fullständigt beroendeframkallande. Här försöker man värja sig men vilken go löparbacill jag blev biten av!

torsdag 14 oktober 2010

Återställd

Jag gillar att hänga på www.jogg.se. Diskussionsforumet där är fantastiskt inspirerande och minsta fråga får svar av otroligt engagerade löpare. Allt möjligt behandlas; utrustning, träningsupplägg, personbästa, tävlingar, kost - ja allt möjligt som rör löpning.

Ett stående inslag är ropen på hjälp när man skadat sig. Alltså, egentligen vet man ju innerst inne att det bara är att vänta tills man tillfrisknat, men alla som varit skadade vet också att det inte går att sitta still och vänta, utan man vill bli frisk NU. Så man frågar om någon mirakelkur.

Fråga bara mig. Jag har varit skadad sedan i mitten av april och har haft förfärligt ont i högervaden sedan dess. I mitten av juli trampade jag dessutom lite snett med vänsterfoten och drog på mig en hälseneinflammation i vänster häl. Inte slutade jag springa för det.....

Det har varit ett elände, men nu verkar det äntligen vara över (peppar, peppar). Så hur gjorde jag för att bli frisk?
1. Högervad.
Diagnos: "otroligt spänd muskel". Kraftig smärta vid isättning av fot, endast vid löpning. Ordination: Massage, massage, massage, bastu, varma bad och ännu mer massage. Ett besök hos naprapat som masserade vaden hårt, tre besök hos osteopat som töjde och drog och masserade. Kändes mycket bättre efter varje besök och det blev ingen försämring vid nästkommande löpningsrunda. Långsamt, långsamt har jag alltså blivit bättre och sedan i lördags känns det ingenting längre.

2. Vänster häl.
Diagnos: "hälseneinflammation". Svullen häl, konstant ont runt hälen vid gång såväl som löpning.
Ordination: Få igång blodcirkulationen i och runt inflammationen. Besök hos osteopat två gånger. Kändes väldigt bra efter varje besök, men inflammationen slogs upp igen vid nästkommande löpning (trots så långt löpuppehåll som tio dagar). Bestämde mig för att inte kosta på mig fler besök eftersom jag inte kunde sluta springa. Istället började jag varje dag med att doppa foten i en balja med hett vatten. Masserade sedan hälen en stund och doppade sen ner foten igen i det varma vattnet. Ställde mig därefter i trappen och stretchade ut hälsenan.
Första genombrottet kom när jag sprang uppför den otroligt branta backen upp till slottet i Edinburgh. Det verkar faktiskt ha gjort skillnad att springa med hälen i ett så maxat utstretchat läge. Några veckor senare sprang jag upp för skidbacken på Ekerö och kände återigen att det gjorde gott för hälsenan. Finalen på min rehab blev till sist när jag klev upp på ungarnas studsmatta i trädgården och hoppade några minuter varje dag i en vecka. Det gjorde verkligen susen. Faktiskt både för högervaden och i hälsenan.

Jag kan inte nog tacka kroppen för att vi är kompisar igen och jag lovar, lovar, lovar!! att lyssna på alla signaler från och med nu.

Orosmolnen har dragit förbi

söndag 10 oktober 2010

Träningsschema

Det är ett styvt jobb det här med att få till alla träningspass i veckan. Inte för att jag är den som tränar mest i hela världen, men i alla fall. Helst skulle jag vilja komma upp i runt 7-8 timmar men samtidigt behöver jag vila en eller flera dagar i rad för att orka med.

Oftast blir det 1,5-2 timmars träning per träningsdag. T ex cyklar jag till jobbet och springer hem ena dan för att nästa dag springa till jobbet och cykla hem. Eller så cyklar jag jobbet ToR samma dag och går på ett träningspass på gymmet på kvällen. Några gånger i våras testade jag på att lägga in tre träningspass på en dag, vilket faktiskt funkade riktigt bra. En sån dag cyklade jag till jobbet, körde body pump på lunchen och sprang hem på eftermiddagen. I förra veckan körde jag något liknande och cyklade till jobbet på morgonen, sprang hem på eftermiddagen och greppade väskan med ombyte och stack iväg och dansade en timme på kvällen.

Den här veckan har jag tränat fyra dagar och vilat tre. I måndags var jag rätt seg efter superpasset på motionscykeln dagen innan. Segheten satt i ända fram till i fredags, men så igår var jag ju på topp igen. Bannar mig inte allt för mycket över de två missade passen, styrka/smidighet och motionscykel. Bara lite. Nästa vecka är den sista av fyra då jag vässar min form och jag är otroligt glad över att det lossnat med löpningen. Det är inte så långt kvar till Åland marathon nu.

Veckans träning v 40
Cykel 2x2 mil = 4 mil
Löpning 2x1 mil + 1x2,2 mil= 4,2 mil

Träningstid 6 timmar

lördag 9 oktober 2010

Hallelulja moment

Som dagens långpass utvecklade sig, så skulle jag alltid vilja ha det löpningsmässigt. Snacka om ett hallelulja moment.

De yttre förutsättningarna var perfekta; solen sken och blåsten hade lagt sig och så hade jag nya löparskor på fötterna. Istället för de alldeles för trånga träskorna jag sprungit med sedan i våras har jag nu nya fluffiga, om än lite tunga, skor som ger en härlig löpkänsla. Fortfarande Saucony förstås.

Den fysiska formen var perfekt; lagom mätt, utsövd, en kropp helt i balans som har svarat bra på de senaste veckornas träning och utan ett enda ont.

Klädvalet var i det närmaste perfekt. Jag tycker ju inte om att frysa och var något för varmt klädd till en början. Som tur är så är det ju enkelt att ta av sig både mössa och jacka för att få den perfekta temperaturen.

Den inre förberedelsen var perfekt. Jag var helt enkelt taggad att löpa idag. Gillade min stund av förberedelse innan, klädde mig omsorgsfullt, värmde upp ordentligt, fyllde på dryckesförrådet. Stod där redo till slut.

Det gick som en dans. En sån skillnad mot de andra två löppassen den här veckan, då jag känt mig tung och stel som en plåt-Nicklas. Nej, idag funkade allt och det blev 2,2 mil på 2 timmar och 10 minuter.

fredag 8 oktober 2010

Efter storm kommer långpass

Jag må gilla att träna utomhus och tar regn som en utmaning. Jag må även vara i hyfsat bra form och har dessutom ett tydligt och klart mål att kämpa mot, men det räckte ändå inte för att övervinna vädret igår. Blåst är, och förblir, det värsta jag vet.

En del säger ju käckt att om det blåser ska man bygga väderkvarnar istället för vindskydd. Nåja, det kan andra få göra. Själv tycker jag bäst om att kura inomhus de dagar som stormen drar förbi.

Jag har nu nojjat om det här långpasset i nästan en vecka. Jag har liksom hakat upp mig som en gammal LP-skiva. Nu känner jag i alla fall tillförsikt för lördagar brukar passa mig särdeles bra att springa lite längre och det kanske egentligen är det allt hänger på. Att skaffa sig bra rutiner och göra saker när de passar som bäst att utföras.

Vi hoppas på det.

Stockholm blåst blues

torsdag 7 oktober 2010

Regn och blåst

Mäh, nu har det börjat regna också. Hur svår blir denna tröskel att ta sig över? Långpass om 50 minuter??? Undanflykterna står på kö.

tisdag 5 oktober 2010

Långpass på en tisdag?

Enligt planen ska jag ju springa långpass ungefär var 10e dag och redan i söndags började jag ladda för nästkommande långpass vilket torde genomföras i början av veckan. Att köra långpass i veckan är nytt för mig och jag har noll rutin på hur jag ska få in det i schemat. Först var jag helt inställd på att köra det igår morse, men sen så fick jag lite annat att stå i så jag sköt fram det till idag.

Hela morgonen och förmiddagen fram till lunch tänkte jag långpass och planerade noggrannt vilken väg jag skulle springa hem på eftermiddagen. Jag åt en andra frukost, drack massor av vatten, fick i mig ett äpple. Framåt tvåsnåret hände sen nåt med motivationen för ju närmare klockan kom 4, desto fler arbetsuppgifter tog jag på mig så det blev alldeles stört omöjligt att komma iväg. Kl 4 var den magiska starttiden som skulle göra att jag trots två timmars löpning kunde komma hem i lite lagom tid för middagsfixet.

Det gick till och med så långt att jag tänkte ställa in löpningen över huvud taget och började fundera på att ta cykeln hem istället. Blåsigt och kallt verkade det vara ute också. Fy så trist att springa! Tänkte jag ett tag, men så fick jag kraft någonstans ifrån och gjorde upp med latmasken inom mig, bytte om, drog på mig skorna och sprang iväg.

Det blev bara ett vanligt hem-från-jobbet-spring, fast jag la på en km extra för att känna mig lite bra trots allt. Imorrn hinns inget långpass med, men på torsdag - då är det en perfekt dag för långlöpning!

måndag 4 oktober 2010

Kanelbullens dag

Jag har inte så många referenspunkter i min träning, där jag kan stämma av om jag förbättras eller försämras. Jag går nästan helt och hållet på känsla och har egentligen bara den där 1,44 km långa sträckan fram till Stadshuset som jag försöker hinna springa på tiden det tar för George Michael att sjunga Precious Box och mitt motionscykelprogram som är så väldigt tydligt med sina staplar och tider, kilometrar och watt och allt vad det är.

När gäller springa teststräckan på låtens tid så måste jag hitta en annan låt nu, Precious Box är ingen match längre. Jag måste alltså vara bättre tränad nu än tidigare år.

Motionscykeln köpte jag vid jul för sju år sen. Vi skulle åka till fjällen på sportlovet och varken jag eller Soffpotatisen var särskilt vältränade och jag hade en tanke om att vi skulle komma i form genom enträget trampande. Nåväl, det blev väl inte riktigt så för oss båda, men jag kom i alla fall igång och hittade tillbaka till typen av träning som gav mycket svett och hög puls efter många års promenerande.

Igår var det dags för motonscykeln igen och det kändes bra på en gång. Nånting måste ha hänt för benen trampade på som bara den och för första gången låg jag mestadels på mellan 75-80 kadens, jämfört med de 70-75 som jag hållit mig på tidigare. På en timme hann jag 27,98 km vilket faktiskt är personbästa.

Det är häftigt när man plötsligt en dag efter kontinuerligt tränande känner att man vant sig vid en större träningsmängd, en högre fart och det är väl det som betyder framsteg? Min bror, träningsexperten, som för övrigt fyller år idag på kanelbullens dag, gör gärna jämförelsen med hur man tränar travhästar..... och menar att när de väl fått upp 1,14-farten kan de inte springa långsammare.

Under veckan har jag i princip hållit mig till planen och fått in det antal träningstimmar jag velat. Ett löppass saknas och det byttes ut mot en timmes dans. Däremot kom jag igång med styrkan så det tuffar på.

Veckans träning v 39
Cykel 3x2 mil = 6 mil
Löpning 2x1 mil = 2 mil
Motionscykel = 1 timme
Dans = 1 timme
Challenge + core = 1,25 timme

Träningstid 8 timmar

Ibland går det upp, ibland går det ner

fredag 1 oktober 2010

Godmorgon världen!

Vilken underbar morgon! Jag älskar Stockholm, det är min stad, här är jag född, här är min pappa född och min farfar och hans mamma och pappa. Jag älskar att få morgonjogga till jobbet mitt i city och är jätteglad att jag har ändrat mig angående morgonträning. För några år sedan kunde jag inte ens tänka tanken, men så provade jag och upptäckte den bästa av träningsvärldar.

Perfect is amazing sjöng Simply Red för mig och jag kan bara hålla med. Vilken perfekt morgon.

Amazing